# Vi behöver inte bara prata om döden – vi måste också lära oss att leva med sorgen Author: Pyttelite _Vi uppmanas att prata mer om döden och våga möta sorgen. Men vad händer efter samtalen, när begravningen är över, omgivningen återgår till vardagen och den som förlorat någon fortfarande försöker förstå hur livet ska gå vidare? Kanske är det inte bara vår tystnad inför döden som behöver förändras. Kanske behöver vi också förändra vårt sätt att leva med människor som sörjer._ SVT Nyheters reportage om utställningen _Sorgens många ansikten_ i Linköping väcker en viktig diskussion. Genom olika berättelser och fotografiska uttryck vill utställningen synliggöra sorgens många former och bidra till att vi vågar prata mer om döden. Det är en angelägen ambition. Döden är en ofrånkomlig del av livet, men ändå behandlar vi den ofta som något som helst ska hållas på avstånd. Vi vet inte alltid vad vi ska säga till den som har förlorat någon. Vi blir obekväma, byter ämne eller försöker trösta med ord som att tiden läker alla sår och att livet måste gå vidare. Ofta handlar det om omtanke. Men ibland kan vår vilja att trösta också vara ett sätt att slippa möta det svåra. Sorg är nämligen inte något som enkelt kan tröstas bort. # Det finns inget facit för hur man ska sörja Utställningens ambition att visa sorgens många ansikten är värdefull. Saknad, förtvivlan, lättnad och hopp kan alla vara delar av en människas sorg. Men det finns också en risk med att försöka beskriva sorg genom ett antal känslor och berättelser: att vi återigen skapar föreställningar om hur sorg ska se ut. En människa kan gråta varje dag. En annan fortsätter arbeta, träffa vänner och sköta vardagen. Någon känner lättnad efter en lång period av sjukdom hos en närstående, samtidigt som saknaden är stor. En annan känner nästan ingenting, åtminstone inte till en början. Ingen av dessa reaktioner behöver vara fel. Forskningen har också problematiserat föreställningen om att sorg följer bestämda faser som människor måste genomgå i en viss ordning. I en forskningsartikel från 2021 granskar Kate Anne Avis, Margaret Stroebe och Henk Schut hur den välkända modellen med sorgens fem faser fortfarande presenteras. Forskarna varnar för att modellen kan skapa en missvisande bild av hur sorg fungerar och få människor att tro att de sörjer på fel sätt om deras erfarenheter inte passar in. Ett annat perspektiv presenteras av samma forskare Stroebe och Schut i deras så kallade Dual Process Model. Den beskriver hur människor växlar mellan att förhålla sig till själva förlusten och att hantera de förändringar som dödsfallet innebär för vardagen. Man kan alltså vara djupt förtvivlad ena dagen och upptagen av framtiden nästa. Man kan skratta utan att ha glömt. Man kan fortsätta leva utan att lämna den döda bakom sig. Det är en viktig insikt. Vi behöver sluta bedöma människors sorg utifrån hur den ser ut. # När sorgen inte passar in i våra förväntningar Vi talar gärna om sorg som något naturligt, men i praktiken finns det ofta tydliga sociala förväntningar på hur länge och på vilket sätt en människa får sörja. I början finns ofta en stor omsorg från omgivningen. Människor hör av sig, skickar blommor och frågar hur det är. Men efter begravningen och de första veckorna återgår omgivningens liv till det vanliga. Den som sörjer gör det inte nödvändigtvis. Det kan vara först då som ensamheten blir tydlig. När andra tycker att det är dags att gå vidare kan den sörjande fortfarande kämpa med att förstå hur livet ska fungera utan den person som försvunnit. Vi behöver också våga tala om den mer komplicerade sorgen. Den som uppstår efter en konfliktfylld relation, ett självmord, ett plötsligt dödsfall eller en långvarig sjukdom. Det kan finnas ilska, skuld, lättnad, skam och obesvarade frågor. Ibland saknar man en människa som man samtidigt hade en svår relation till. Alla sådana erfarenheter ryms inte i de mer välbekanta berättelserna om kärlek, saknad och fina minnen. Att synliggöra sorgens olika uttryck är därför viktigt, men det räcker inte att visa upp dem. Vi behöver också kunna möta dem utan att värdera, förklara eller försöka normalisera bort det som känns svårt. # Sorgen är inte bara individens ansvar Här finns en större samhällsfråga som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Vi talar ofta om att människor behöver bearbeta sin sorg, hitta strategier och lära sig leva vidare. Men hur mycket ansvar tar egentligen omgivningen? Vad händer på arbetsplatsen när en medarbetare har förlorat sitt barn, sin partner eller en förälder? Hur länge finns förståelsen kvar? Finns det utrymme för att sorgen kommer tillbaka, även långt senare? Hur möter vården människor som förlorat någon? Vilket stöd finns för barn och unga? Och vad händer med den som saknar familj eller ett socialt nätverk att luta sig mot? Det räcker inte att uppmana människor att prata om döden om vi samtidigt saknar strukturer som tar hand om dem som drabbas. Sorg handlar inte bara om psykologi och känslor. Den handlar också om relationer, ekonomi, arbetsliv, gemenskap och tillgång till stöd. Det är därför viktigt att flytta en del av fokus från individens förmåga att hantera sorgen till samhällets förmåga att möta den. Ett sorgvänligt samhälle behöver inte ha svar på alla frågor. Men det behöver ha människor och sammanhang som orkar finnas kvar även när det inte längre finns något att säga. # Att leva vidare är inte detsamma som att släppa taget Ett annat viktigt perspektiv inom modern sorgforskning är teorin om _Continuing Bonds_, eller fortsatta band. Den utmanar föreställningen att vi måste släppa taget om den som dött för att kunna gå vidare. Många människor fortsätter att bära med sig relationen. De pratar med den döda, tänker på vad personen skulle ha sagt eller låter minnen och värderingar leva vidare i sina egna handlingar. Relationen upphör inte nödvändigtvis, men den förändras. Det kan vara ett sätt att integrera förlusten i sitt fortsatta liv. Att minnas behöver inte innebära att man har fastnat i det förflutna. Kanske är det just här vi behöver förändra vårt sätt att tala om sorg. I stället för att fråga när någon ska gå vidare kan vi fråga hur livet ser ut nu. I stället för att försöka hitta de rätta orden kan vi våga stanna kvar, även när vi inte vet vad vi ska säga. # Vi behöver ett mer sorgvänligt samhälle Utställningen i Linköping fyller en viktig funktion genom att skapa ett rum för reflektion och igenkänning. Men en utställning kan inte ensam förändra våra normer kring döden. Det krävs också samtal i skolan, på arbetsplatserna, inom vården och i våra vardagliga relationer. Vi behöver bli bättre på att möta människor som sörjer, inte bara under den första tiden efter ett dödsfall utan också när omgivningen har gått vidare. Vi behöver dessutom acceptera att sorg inte alltid har en tydlig riktning, ett slutdatum eller en mening. Alla förluster leder inte till utveckling. Alla människor hittar inte ett nytt hopp. Ibland handlar det bara om att försöka leva en vanlig tisdag när livet har förändrats för alltid. Att prata om döden är en början. Men det verkliga provet på vår medmänsklighet kommer efteråt. När blommorna vissnat, när begravningen är över och när den sörjande fortfarande behöver någon som frågar hur det är – och verkligen vill höra svaret. Kanske är den viktigaste frågan därför inte bara om vi vågar prata om döden. Den är om vi vågar ge sorgen den plats den faktiskt behöver. **För ett samhälle som kan prata om döden, men inte orkar stanna kvar hos den som sörjer, har fortfarande mycket kvar att lära.** --- # Källförteckning - Avis, K. A., Stroebe, M. & Schut, H. (2021). _Stages of Grief Portrayed on the Internet: A Systematic Analysis and Critical Appraisal._ Frontiers in Psychology, 12. https://doi.org/10.3389/fpsyg.2021.772696 - Klass, D., Silverman, P. R. & Nickman, S. L. (red.) (1996). _Continuing Bonds: New Understandings of Grief._ Taylor & Francis. - Stroebe, M. & Schut, H. (1999). _The Dual Process Model of Coping with Bereavement: Rationale and Description._ Death Studies, 23(3), 197–224. [https://doi.org/10.1080/074811899201046]() - SVT Nyheter Öst. _Här skildras sorgens många ansikten – vi behöver prata om död._ https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/har-skildras-sorgens-manga-ansikten-vi-behover-prata-om-dod - 1177 Sorg när någon har dött. https://www.1177.se/Stockholm/liv--halsa/psykisk-halsa/sorg-nar-nagon-har-dott/ ## Comment 1 Author: Vixxen Bra artikel Pyttelite! Sorg och sörjande är ett viktigt ämne som så lätt blir bortglömt i dagens stressade samhälle.