# Hur/vart ska jag börja? Author: VeNyRa Min pojkvän tycker att jag verkar vara deprimerad, (jag har haft en depression tidigare när jag gjorde min tonårsrevolt, då tänkte jag ju inte att jag hade det, de har jag kommit på nu på senare tid). Jag kan hålla med honom om att de kanske är nått som är fel. Jag tänker negativt hela tiden, omedvetet. jag är väldigt stressad över skolan och känner panik när jag har saker inbokade. Det känns som att jag bara skulle villja ligga hemma, men om jag gör de blir jag så rastlös. Den senaste veckan har jag fått små ångestattacker på morgonen innan skolan. Jag vet som inte riktigt vars allt kommer ifrån, vars de hela startade. min pappa är nykter alkoholist och brukar få nått återfall då och då, så de kan vara de men jag har ingen aning. alltså jag skulle kunna skriva flera 1000 ord men tänkte hålla det lite kort, har egentligen massa andra problem som bruka visa sej då och då men som jag glömmer. Min fråga är vars jag ska börja? vad tror ni? är de normalt att känna och tänka som jag gör? behöver jag prata med någon? och vad ska jag säga till den personen, jag vet ju inte riktigt vars problemet ligger. blir glad för alla svar =) / Veronica ## Comment 1 Author: flikkan77 Man behöver inte veta varifrån ens måeende kommer ifrån. Ibland bara blir det så där. Vet inte riktigt vad jag ska ge för råd. Jag började på vårdcentralen när jag började må dåligt för snart 8 år sedan. Träffade en superbra läkare som tog mig på allvar direkt. Hoppas någon kommer med mer råd! Och hoppas att du kommer att må bättre. \*kram\* ## Comment 2 Author: Pensionissa I ditt fall tror jag du ska börja gå på Alanon om de finns i någorlunda närhet av där du bor. Detta med tanke på vad du upplevt p g a att din pappa är alkoholist och även upplever nu då du inte kan lita på hans nykterhet. Om du inte vet vad Alanon är, är den motsvarigheten till AA (anonyma alkoholister), alltså för anhöriga. Om du inte vill behöver du inte börja prata genast utan kan först lyssna på de som gått där längre. Tror du ganska snart kommer att känna igen dej. Lycka till ! ## Comment 3 Author: VeNyRa #1 vissa dagar är de bättre och andra sämre, men de behöver inte ens vara dåligt en hel dag. när jag känner ork kanske jag tar kontakt med vårdcentralen, men ska jag vara ärlig tror jag inte att de kommer att hända. Hatar att prata i telefon, de är een pina varje gång jag ska ringa till frisören, ändå är vi bekanta. #2 De roliga är att det är min pojkvänns föräldrar som håller i hela AA-rörelsen här, så jag och han har ungeför gått igenom samma fast han 10 gånger värre. Är inte säker på om de finns nån grupp för anhöriga, de är ett väldigt litet samhälle. men annars har jag ju hans mamma som jag kan prata med för hon är verkligen den snällaste! ## Comment 4 Author: Pensionissa Då har du ett fint stöd så, jättebra, men om pojkvännens mamma är nykter alkohlist har hon andra erfarenheter. Vissrligen är alkoholisten oftast också medberoende, mså hon kanske kan hjälpa dej att hitta rätt. Det finns böcker om medberoene, alltid något att börja med, men det kanske käns för jobbigt att börja med det, att du behöver personligt stöd först. Om din pappa gått behandling kanske du den vägen kan hitta hjälp. Vårdcentralen är värd att prova. Det är rätt olika vilka resurser de har. Du skriver ju bra här. Skriv ett brev till dem och berätta hur du mår så kommer de att ta konakt med dej. Det gjorde jag och de ringde innom bara någon dag och jag fick tid jättefort. Hoppas du tar tag i det innan du kommer att må sämre och jag törs påstå att om du lyckas skjuta undan det nu och må bättre en tid så kommer det tillbaka, oftast ännu starkare så länge dina upplevelser är obearbeade. Sen kan man aldrig jämföra om den enes upplevelser är värre än den andres. Det beror på vilken person man är från början, man är stark och svag på olika sätt. Så föringa inte ditt mående därför att du tycker din pojkvän haft det värre. Kramar och lycka till ! ## Comment 5 Author: Pensionissa Under PERSONLIG UTVECKLING här finns ett inlägg som du kanske kan få lite hjälp från. "Fick lov att vara barn". Ger dej kanske något svar på dina frågor. ## Comment 6 Author: VeNyRa #3  När jag var 12 var pappa på ett behandlingshem, då fick mamma lära sej allt om medberoende och sånt. Jag var för liten för att följa med, men hon har berättat en del. Har provat att läsa böcker om det, men dom var så tråkiga :P #4 En bra artikel! jag har lite svårt att se likheter och jämföra saker. Men kan på en gång säga att jag har svårt med tilliten till andra människor. De finns en människa jag litar fullständigt på och de är mitt ex. om någon säger någonting typ, vi ses på bion kl 7, då är jag helt övertygad om att personen inte kommer att dyka upp. Jag har jättesvårt att förstå mina tankar, känslor och handlingar. Och när jag var liten (låg-mellan stadiet) var jag nästan aldrig med och lekte, ibland såklart när nån tvingade mej, men aldrig frivilligt (vad jag kan komma ihåg, minnet sviker endel från den tiden). ## Comment 7 Author: Pensionissa Hej igen ! Jag är ingen terapeut men har jobbat med missbrukare under ett antal år. Att inte våga lita på,,,Antar väl att din pappas alkoholism medförde att du inte kunde lita på honom och kanske din mamma också hade det för jobbigt av och till ?? Det går ju inte att vägleda dej här, men att man förtränger det som varit för jobbigt är en självbevarelsemekanism. Jag HOPPAS du inte ger dej med mindre än att du hittar någon att få hjälp av. För hur stödjande och förstående din familj än är behöver man professionell hjälp. ## Comment 8 Author: VeNyRa #7 Jag vill inte riktigt inse att jag kanske behöver professionell hjälp, jag tror inte att de behövs, men jag börjar bli lite osäker nu. Jag har hört och läst om folk som försökt få hjälp men inte fått någon. Jag beundrar dom som fortsätter!! jag skulle definitivt ge upp om jag samlat mod länge och sen inte får nån hjälp när jag väl försöker. ## Comment 9 Author: Pensionissa Det känns väl igen men tror det beror på en massa saker. För det först är man van ifrån det man är liten, att det inte blir som man önskar och någon annan lovat. Att låta bli,,,,då slipper man åtminstone besvikelsen. Men grunden är nog hur man ser på sej själv, om man kan se sitt eget värde (skall JAG säja, men tror ju på det men behöver stöd att komma dit) Om man har som MÅL att få må bra och tror det är möjligt ELLER om man söker hjälp för att må mindre dåligt, stå ut med det dåliga måendet,,,,en "flykt" från det. Många goa kramar. ## Comment 10 Author: [Borttaget] Jag tycker absolut att du ska prata med någon teraupet, du verkar ha det svinjobbigt ju, känner för dej. ## Comment 11 Author: VeNyRa Tänkte bara beklaga mej lite =/ Jag börjar smått inse att allt nog har med alkoholen att göra. Mamma har varit borta i fem dagar, och hela tiden varje dag har jag bara gått runt och väntat på att jag ska komma hem och farsan ska vara i fyllan. Det har inte hänt. Men de känns som att de kommer snart, jag har väntat ganska länge på det. det känns som att det skulle vara skönt om han bara gjorde de så att jag slipper vara orolig ett tag. Det brukar gå några månader mellan gångerna, därför känns det som att de borde komma snart, jag går bara och väntar hela tiden. Jag har slutat hoppas på att han slutar helt, de finns som inte i min värld längre. Det är ingen ide att hoppas, för då blir man besviken när de händer. Mamma hoppas fortfarande hon ger inte upp, jag vill bara säga åt henne att de inte är någon ide att hoppas för då blir man bara besviken. Min lillebror är också orolig hela tiden och han är ändå alltid haft mej där när det hänt, jag har tagit hand om honom och försökt stötta honom. Hela tiden har jag försökt tänka på honom och försökt göra allt för att han inte skulle få men av de hela, men jag har inte lyckats. Igår var jag och pojkvännen på fest, kunde väll knappast slutat sämre, vid 10 åkte jag hem. Det är något i hans alkoholvanor och beteendet han får när han är full som göra mej så sjukt illa till mods! När han är nykter är han världens underbaraste men när han är full hatar jag honom, de är lite som med min pappa. Det spelar ingen roll hur mycket jag bönar och ber om att han inte ska dricka för mycket, de blir ändå nästan alltid så. Jag försöker prata om det, men jag vet inte **vad det är som gör mej så upprörd?** han har inga problem med att jag dricker men jag har det med hans drickande. Igår på fyllan tyckte han att jag var självisk för att han inte får dricka men jag får det, Jag skulle inte ha några problem med att sluta om han ville det men för honom spelar det ingen roll, men de gör de som sagt för mej, **är jag självisk?** Han skrev på msn nu på morgonen att han ville prata med mej åsså sa han "ja känner mig jätte lessen. käns som om ja gjort dig illa =(". och jag sa att han har det men att de känns bättre när han inser att jag mår dåligt av de. Han skrev också att han skulle sluta dricka, men de vågar jag inte hoppas på. Jag beundrar er som läser allt detta och förstår nånting :). behövde bara skriva av mej lite. ## Comment 12 Author: hus-musen Jag har inte skrivit förut men jag läre göra det nu.. Jag tycker inte att du kan förbjuda din kille att dricka alkohol när det är du som har ouppklarade problem. Det är ju inte rättvist alls! Jag hade itne lyssnat om min kille försökt förbjuda mig medans han själv sitter o dricker öl. De är ju en social grej att kunna gå ut o ta sig ett glas de får du lära dig att acceptera. Jag förstår att de är svårt när du är uppväxt med alkoholiserade personer, känner sj en avsky för alkohol när de är någon som står mig nära o sen ändrar beteendet lite bara för att de intagit alkohol. Varför vill du inte söka hjälp nånstans då? Att bara prata skadar dig inte, och du måste inte öppna dig o vräka ur dig allt till en främling första gången. Du kanske skulle försöka hitta något åt din bror oxå? Han mår inte heller bra när du som är hans trygga punkt vacklar o är osäker. Om du inte vill ha hjälp för din skull så tänk på din bror. ## Comment 13 Author: VeNyRa #12 du har helt rätt i det du säger, när jag tänker efter hade inte jag heller slutat bara för att min partner sa det. Men jag kan tycka att han kan lära sej att dricka på ett vettig sätt och lära sig att känna när de är bra. Han är typ som jag var för två år sedan och inte kände mina gränser alls och de roliga var att vara fullast av alla. Jag har inte alls känt samma sak när mina andra pojkvänner druckit eller kompisar, det är bara med honom. pratade med an av hans kompisar igår när jag kom hem, jag sa "Jag vill inte ha en pojkvänn som är alkis när jag har en pappa som är det", han sa då "Jag tror att du redan har en". Det är ganska oroväckande när dom är nära kompisar. Jag är inte redo att söka hjälp ännu, är det meningen att jag ska det så inser jag nog det senare, men nu käns det så avlägset. ## Comment 14 Author: hus-musen #13 Jovisst dricka på ett sansat vettigt sätt är ju att föredra, blir rätt less på alla som ska supa skallen av sig, de är bara löjligt och omoget.![Glad](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Men de är ju som du säger, en del tycker att de är det som gör att de är "roligt" at vakna upp efter att ha skämt ut sig totalt o man minns inget av det. Antagligen känner du som du gör pga att du har känslor för honom och för att du känner igen symtomen så att säga. Jag undrar om de inte vore bäst att ni skiljs åt? Ännu en press som det faktikst är, kanske inte är nödvändigt för din psykiska hälsa menar jag.. Har du pratat med honom om hans drycksvanor? Om du säger att du är orolig över att han liknar din pappa så kanske han tänker till oxå=) ## Comment 15 Author: VeNyRa #14 Jo han vet allt sånt, har sagt det många gånger, han har dessutom lovat att inte bli så full. Inte ens han kan hålla det han lovar. Hoppas att han förstår att jag menar allvar med att jag blir ledsen, för när vi pratade idag kunde jag inte hålla tårarna borta, och jag tror att han fick lite dåligt samvete. ## Comment 16 Author: isa Jag tycker synd om dig och din bror! Jag vet att det inte är någon tröst för dig, men vill att du ska veta att jag läst alla inlägg och jag tycker du ska gå och prata med någon proffisionell. Som någon skrev här, skriv ett brev till vårdcentralen så kontaktar de dig. Din bror behöver också få stöd. Hoppas allt går bra nu. Kramar från isa ## Comment 17 Author: hus-musen #15 Ah okej.. Ja jag hoppas att han förstår och kan tänka på hur han uppför sig med spriten! Att han dricker är en sak, men att inte kunna hålla vad han lovar tycker jag är dålig stil.. Varför lova om man vet att man inte tänker hålla det liksom! Jag kan ringa o skällla lite om du vill![Flört](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 18 Author: Pensionissa #15 Tror du innerst inne redan VET hur det står till med din pojkvän men att du försöker hoppas och tro på att han ska kunna dricka måttligt, att han inte är alkoholist. På så vis lurar du dej själv och mår jättedåligt av det. Du kanske tänker "om han verkligen tyckte om mej, skulle han inte göra såhär" osv. Det är ju så mycket mera du berättat om tidigare i hans betéende som talar för att han har stora problem. Sen är det alltför vanligt att då man är barn till alkoholist hittar man partner med samma problem. Kommer inte ihåg om jag bett dej läsa boken "Kvinnor som älskar för mycket" ???? LÄS DEN ! Jag tror du får svar på en del av det du funderar över beträffande dej själv och förhoppningsvis också vill söka hjälp FÖR DIN SKULL. Som medberoende blir man lika fångad och "beroende av" att förmå alkoholisten att sluta dricka som alkoholisten är beroende av flaskan. Och man har minst lika svårt, som alkoholisten har, att inse det och behöver därför minst lika mycket hjälp som alkoholisten. KRAMAR. ## Comment 19 Author: VeNyRa har tänkt endel och jag ska skaffa hjälp. Särskillt efter det som hände i tisdags, pappa fick återfall. Jag hade bara gått och väntat på det. Iallafall så undrar jag om jag kan fråga barnmorskan om hjälp? måste och göra ett gravtest, hon kanske kan skicka vidare mej någonstans? ## Comment 20 Author: hus-musen Nja barnmorskan kan nog inte hjälpa dig med dina problem, det är ju utanför hennes område.. Men om du frågar så kanske hon kan tipsa om någon iaf! Är det till ungdomsmottagningen du ska så har de ju kontakt med psykmottaging för unga har jag för mig=) ## Comment 21 Author: VeNyRa [http://www.nll.se/hg2.aspx?id=42669](http://www.nll.se/hg2.aspx?id=42669) hittade dethär på nll:s hemsida. Det verkar ju som att min barnmorska (siv) har nått att göra med ungdomsmottagningen, eller? ## Comment 22 Author: hus-musen Jag vet inte, hemma så kan vi gå till barnmorskan och ungdomsmottagningen då det är samma kvinnor oftast, de har kontakerna och kan skicka mig rätt om det är något. Men prata med dem, de är de enklaste=) ## Comment 23 Author: VeNyRa Nu har jag varit till barnmorskan :) och jag var inte gravid, och jag ska och prata med en beteendevetare. Känns ganska bra, men ändå rätt orolig, tänk om hon går in i min hjärna och ändrar en massa åsikter så att jag inte är jag nått mer :/ ## Comment 24 Author: hus-musen #23 Var inte orolig, hon är beteendevetare inte Dr frankenstein=) Hon kommer att vilja få dig att fundera på varför du tänker och reagerar som du gör tex=) ## Comment 25 Author: Pensionissa Käns så bra att fortsätter att berätta här hur du har det. Det ser ut att hända bra saker "innuti" dej hela tiden. Att du nu fått någon att tala med är jättebra. Den enda som kan förändra DEJ är bara du själv Då menar jag att förändra till det bättre.. Lycka till ## Comment 26 Author: allhealing Lite om dig =) Du är väldigt intelligent. Intelligenta personer har en tendens att grotta ner sig i allt möjligt någonting så kopiöst. Inget fel i det men det kan då stoppa upp flödet oavsett vad det är som ska göras. Eftersom du är så smart så vill du verkligen veta allting om allt och gå till djupet med det som är. Detta leder än en gång in i gränden där man tappar flytet. Det finns inget rätt eller fel svar på vad du ska göra. Men det jag ser om just dig är att du kanske inte ska ta allting på så stort allvar. Våga släppa loss lite och gör saker som får dig att skratta och le. Det krävs ingen doktorsexamen eller mikroskop för att ta reda på vad det är som är roligt eller som får dig att skratta. Engagera din omgiving. Fråga dom om varför dom tycker om dig så mycket. Det är en intressant upplevelse och gör att du kommer att få höra saker om dig som du inte hade en aning om. Chilla lite nu och ta det lugnet ett tag framöver. Du kan inte göra någonting för att nå ett varande tillstånd. Njut av resan. ## Comment 27 Author: VeNyRa Dom har inte hört av sig ännu, men jag har ju inte bråttom. #26 Det du skriver passar nog in ganska bra, de mesta iaf. Usch, är så döless på att sitta här själv! Har inte så mycke kompisar, nöstan inga alls faktiskt, eller jo i stallet och i skolan, men inte utanför. och då säger ni, men ta kontakt med dom då. njaa, i skolan umgås jag bara med dom för att ha någon att vara med, och i stallet är det mest ytliga kontakter som är shyssta i stallet men riktiga "fjortisar" utanför. Det finns väll 3 tjejkompisar som jag brukar umgås med nån dag i månaden, men alla dem är över 18 och jag under.. och nu är min pojkvänn också 18 så alla dom tar sej in på krogen och inte jag. ett stort problem eftersom att jag då får sitta här själv, vilket gör mej grymt deprimerad. Det har gjort mej väldigt beroende av min pojkvänn (att inte ha några kompisar). Jag blir sur på honom om han inte hör av sej när han gör saker (typ umgås med sina kompisar eller dricker öl), jag vet ju att han måste få ha sitt liv också, men jag har börjat tycka att det är hans skyldighet att få mej att inte känna mej så ensamen, det är så hemskt!! har inte vågat erkänna det för mej själv förän nu. Ringde nyss till två kompisar och båda dom skulle ut på krogen, men jag fick gjärna vara med på förfesten, men kul lixom att gå hem sedan. Då förstod jag ju att min pojkvänn också skulle på krogen, så jag ringde honom och mycket riktigt, han skulle dit. så nu sitter jag här.. vill inte vara jag!!! Jag uppskattar mycket att dom bjöd in mej på förfesten, men sen då.. har så dåligt samvete över hur jag behandlar min pojkvänn också.. vill inte vara så beroende av honom som jag är. jag har försökt skaffa kompisar, men eftersom att jag aldrig haft några "riktiga" så vet jag inte riktigt hur man behåller dem och jag passar liksom inte ihop med någon här.