# Föräldrar löneförhandlar åt sina barn Author: David När är det dags som förälder att släppa taget om sina barn? Och när det är dags för barnen att släppa tag om sina föräldrar och börja stå på sina egna ben? Har varit mycket i både tidningar och på TV om hur föräldrar är med sina "vuxna barn" på anställningsintervjuer, i samtal med chefen, i löneförhandlingar osv. Och då är ändå de "vuxna barnen" över 20, kanske uppåt 25-30 år. **Är det här bra eller dåligt? Att inte lära sig stå på sina egna ben, och som förälder att inte våga släppa taget helt?** ## Comment 1 Author: David Jag skulle inte vilja ha med mig någon anhörig när jag ska på möten, intervjuer, löneförhandla osv. Skulle bara kännas otroligt fånigt att inte våga stå på mina egna ben. Och så har det nog varit hela tiden för mig, åtminstone sen jag var 16 och fick mitt första riktiga jobb. Men även innan dess var jag nog rätt självständig av mig. ## Comment 2 Author: Tavar Jag brukar fråga min mamma vad en normal lön och vad en bra lön brukar ligga på i olika yrken för min åldersgrupp och att hon läser igenom mitt cv och säger vad hon tycker. Men där går gränsen. Skulle aldrig kunna ha med henne på en arbetsintervju om jag inte jobbat för henne seriöst eller liknande och chefen som jag söker jobb hos har bett mig ta med henne (vad oddsen nu skulle vara för det). Även då skulle jag känna att det här är väldigt konstigt. Kan tillägga att jag är 18. ## Comment 3 Author: Aviendha Om jag vore chef och en person knatade in med en mamma som förde talan skulle jag ha lite svårt att tro att den personen senare kan prestera och fatta egna beslut i kommande arbete. Det är ju min spontana tanke. Sen kom den andra tanken.. Min syster är handikappad och med största sannolikhet kommer min mamma eller en kontaktperson att hjälpa och följa vid arbetsintervju. Det handlar inte om att släppa taget eller inte, utan för att ge henne stödet för att hon inte vart i den situationen förr och då kanske inte skulle klara den. Men det kanske är ett "specialfall". Fullt fungerande folk kan nog gå själva tycker jag. Skulle kännas segt att stå utan jobb för att den andre personen, lika kompetent som jag, har en förälder med sig som kan prata för sin sak. ## Comment 4 Author: Link- Jag är både barn och förälder (även om de är små än). Jag skulle tycka det var otroligt pinsamt att ha med mig någon till en "jobbgrej". För alla inblandade. Tror inte att min mamma tänkt tanken att följa med mig på något sådant heller. Skulle inte följa med mina egna barn. Om man söker eller har ett jobb är man stor nog att klara sig själv. Men imponerar man verkligen på chefen om man har med sig tex mamma? Det verkar ju inte så bra att inte kunna tala för sig själv. ## Comment 5 Author: Tavar #3 Om man har ett sådant problem som din syster är det ju en annan sak, men om en fult frisk 35 årig man med bra betyd och refferenser kommer in på en arbetsintervju med sin mamma skulle nog de flesta höja på ögonbrynet :P ## Comment 6 Author: [Borttaget] Jisses, aldrig i livet att jag skulle ha mina päron närvarande! Pappa får läsa cv och brev, mamma får stå för råd om vad som är schysst och inte schysst i ett kontrakt, men inte en chans att de skulle få följa med. Det är inte deras jobb. Deras jobb har varit att uppfostra mig till att klara det själv. Punkt. ## Comment 7 Author: flikkan77 Kan inte svara på den frågan just nu. Jag kan liksom inte ens gå ut med hundarna själv så att sitta i ett möte ensam är helt uteslutet. Har med min man på alla möten med socialen och f-kassan, annars går det inte. ## Comment 8 Author: Zaphix Jag är väldigt feg av mig med såna saker.. Men jag skulle inte ta med mamma på jobbrelaterade saker. Däremot är jag ju en fegis, så jag tar med mamma på möten med läkaren, soc och sånt.. Klarar inte det själv.. ## Comment 9 Author: David Tror jag först hörde det här på TV4:s nyhetsmorgon. En psykolog som var med tyckte det var alldeles åt pipan att inte lära de vuxna "barnen" att stå på egna fötter, även om det känns tungt och jobbig (nu är det helt fullt friska personer, både fysiskt och psykiskt, annars kan det finnas fullt goda själ att ha med sig någon). Däremot en arbetsgivare som var med, visserligen var hon personalchef på ett gym med mestadels unga anställda, hon skulle inte tycka det var konstigt om ens förälder följde med på utvecklingssamtal och andra möten med chefen, men följde en förälder med på en arbetsintervju, då skulle hon nog tveka att anställa. Efter det har det stått enormt mycket om det här i olika tidningar. Både för arbetslivet, och även föräldratidningar. Jag tror att man gör "barnet" en otjänst, att fortsätta vara överbeskyddande och lite för mycket stödjande ända upp mot 25-30 (!!) års åldern. Att hemma prata igenom saker och få tips och råd är väl normalt, men inte att gå över tröskeln så här långt. ## Comment 10 Author: [Borttaget] En helt frisk "normal" ung kvinna/Man ska inte behöva ha med sin mamma eller pappa. Om det däremot finns något funktionshinder med i bilden kanske det vore ok. Med take på min dotters situation, som har ett funktionshinder så skulle det nog vara bättre att ha ett personligt ombud med sig om det var nödvändigt med hjälp. Att ha morsan med sig är säkert otroligt pinsamt och ser nog inte bra ut i arbetsgivarens ögon. När jag går till mig själv som troligtvis oxå har ett funktionshinder så har jag alltid varit ensam på mina intervjuer från unga tonåren. Men jag medger att jag nog borde haft stöd och hjälp från någon utomstående. Dock inte någon av mina föräldrar för det hade varit pisamt och ytterst irriterande. ## Comment 11 Author: David Jag blev lite intresserad hur föräldrarna skulle reagera om "barnet" inte fick jobbet. Skulle de söka upp chefen ensamma och ha ett samtal? Eller ringa och skälla? Finns många tankar som började rotera i huvudet när jag hör och läser om det här. ## Comment 12 Author: [Borttaget] \# 11 Det måste ju vara otrlogt irriterande och pinsamt för barnet/ungdomen. Hua, jag skulle aldrig velat ha med mina föräldrar. Och usch och fy om föräldrarna sen ringer till chefen om de inte fått jobbet ...öööörk ![Skrikandes](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-yell.gif "Skrikandes") ## Comment 13 Author: Allamej Barnuppfostran har ju bytt ansikte lite senaste åren... Tidigare så har dom ju tillåtit sina barn lära sig handling = konsekvens men det är inte speciellt vanligt nuförtiden av vad jag kan förstå... Så att desssa curlingföräldrar vill fortsätta ta hand om sina barn i vuxen ålder ser jag inte som något konstigt... dom har ju inte uppfostrat en normalt funtad person så hur kan man då förvänta sig att ungen ska klara sig själv? Däremot anser jag det fruktansvärt fel att göra på så vis... både att curla dom när dom är små och att senare i vuxenlivet sköta deras löneförhandlingar... illa... Man gör ju inte barnen någon tjänst genom att hålla verkligheten ifrån dom... Att inte låta dom veta att det dom gör har konsekvenser och att dessa måste man som människa ta. Vad som är ännu mera skrämmande är att det numera är mer praxis att göra så här... Man är snarare en dålig förälder om man inte sopar banan ren för barnet... Personligen så blir jag mörkrädd när jag ser hur folk uppfostrar sina ungar nuförtiden... Det känns som dom odlar psykopater... ## Comment 14 Author: Tavar #13 har tillochmed skällt ut mina föräldrar varje gång de säger "jag har redan provat det där så det behöver inte du göra, gör så här istället". Tycker man ska lära barnen att de kommer göra fel, många ggr, och att då lära dom att ta smällen som kommer. Jag fick nästan aldrig göra fel, jag fått göra det mesta som jag ville men aldrig fel, och jag tror det kan vara en av anledningarna till att misslyckanden tär på mig som sa\*\*n. Jag anser inte att man kan lära sig av andras fel förren man lärt sig hantera sina egna. ## Comment 15 Author: flikkan77 Kom på det att på den tiden jag var frisk och faktiskt sökte jobb så gjorde jag det själv. Förutom den gången jag skulle köra långt ut på landet för att hitta gården då hade jag med pappa som kartläsare. Sen blev han medbjuden på fika när vi pratade jobb men det kändes helt naturligt i den situationen. Sen har jag jobbat på samma jobb som min pappa med, till och med haft honom som arbetsledare. Fast det var ingen bra lösning alls. ## Comment 16 Author: Tavar #15 Kan förstå att det inte är lätt att jobba under sina föräldrar, man tar ju emot kritik och säger emot på ett helt annat sätt som inte alltid är så passande i ett arbete. Plus att det skulle nog vara lättare att ta med jobbet hem och bråka om det hemma samt ta med problemen hemma till jobbet. ## Comment 17 Author: flikkan77 #16 Egentligen var det inte tillåtet att jobba så på det företaget heller, men pappa fick den tjänsten när min första arbetsledare slutade och ingen tänkte liksom på att jag var hans dotter. Problemet som blev var att pappa inte ville särbehandla mig så att jag fick förmåner så jag blev därför särbehandlad på ett negativt sätt. Men det löste sig på ett enkelt men invecklat sätt. Jag jobbade på hans avdelning men tog inte order från honom utan jobbade på egen hand och lite delvis under en annan arbetsledare. ![Oskyldig](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-innocent.gif "Oskyldig") ## Comment 18 Author: Tavar #17 Tur det iaf :) vet att man inte får ta hand om en släkting om man jobbar i skola eller liknande. Vet att mamma hade det lite svårt i en skola där hon jobbade eftersom att flera av mina kusiner gick där. dock var hon tvungen att vara med dom på vissa lektioner som träslöjd eftersom att eleverna hon var assistent åt hade lektion ihop med dom då. ## Comment 19 Author: hus-musen Om man fortfarande måste ha lilla mamma eller pappa med sig när man ska på arbetsintervju så är de nog bäst att man spottar ut nappflaskan och kliver ur blöjorna är min första tanke.