# Hur fungerar psykiatrin där du bor? Author: David Kan vara lite intressant att veta vart i Sverige alla bor. Givetvis svarar du anonymt, även om jag uppskattar en liten kommentar. Det här är både intressant för alla oss här, men också intressant hur många som finns i resp. län, och kanske har erfarenhet av hur psykiatrin fungerar i länet. **Svara gärna och om du har kontakt med psykiatrin, lägg gärna till en kommentar om hur du upplever den, långa väntetider, bra- resp dåligt bemötande osv.** ## Comment 1 Author: David Jag befinner mig i Västerbotten. Länet som har både Norge och Finland som "grannar". Rätt häftigt att kunda ta E12:an och hamna i Norge, eller vid färjeterminalen som tar mig till Vasa i Finland (även om jag helst skulle slippa att åka just den färjan, ser ut som något som tillverkades i samma veva som Titanic) Tillhör Norrlands Universitetssjukhus ## Comment 2 Author: [Borttaget] Värmland finns jag i :) ## Comment 3 Author: AnneN Norrbotten, närmare bestämt i Luleå ## Comment 4 Author: Aviendha Västra Götaland, även om det tar mig emot lite ;) Härliga Härjedalen fanns ju inte ens som alternativ, men där är jag under lov och så ofta jag kan annars med familjen. ## Comment 5 Author: David #4... Gävleborgs län :). Härjedalen är ett landskap ![Flört](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 6 Author: patti2 Jag bor i Stockholm.![Glad](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 7 Author: isa Jag bor stax utanför Stockholm, men vi hör till Stockholms län.  Jag vill helst inte nämna exakta kommunen. I min kommun har jag kontakt med öppenvården för psykiatrin. Min gamla kurator var helt underbar. Hon har dessvärre gått i pension. Nu har jag en ny psykolog, som dessvärre inte förstår mig lika bra. Jag har inte kommit mig för att byta, jag ska ge henne några chanser till. Vi har korta väntetider och det finns alltid ett akutteam, som jag kan ringa till dygnet runt. Det finns även folk som kan komma hem till mig om jag mår så dåligt så att jag inte vågar/kan gå ut. Då kan det komma hem stödpersonal och tala lugnande med mig. Jag trivs bra med våran psykologidel här i kommunen. Men jag har bara erfarenhet av den öppna vården som sagt. Den slutna psykiatrin har jag dessvärre bara hört hemska rykten om. Men det kanske inte är sanna rykten. Rykten brukar ju inte vara sanna......... mvh isa ## Comment 8 Author: Aviendha #5 Ja, men vi Härjedalingar vill ogärna medge att landskapet tillhör Jämtlands län. En ren princip ![Cool](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cool.gif "Cool") ## Comment 9 Author: Link- Norrbotten. ## Comment 10 Author: sighni Jag bor i Blekinge. Ingen verkar vilja jobba inom psykiatrin så här saknas flera läkare vilket gör tillgängligheten sämre. De som arbetar där trots allt har för mycket att göra. ## Comment 11 Author: flikkan77 Jag bor i Västra Götaland. För mig tar det minst en månad att få en snabb läkartid. Är det inte så bråttom så tar det två, tre månader. Finns bara en läkare här... Psykolog gick däremot fort att komma till och det var skönt. Mår jag dåligt akut så är det helt enkelt psykakuten jag får ta mig till och den ligger 6-7 mil bort. Har som tur var inte behövt det än. \------------- När jag tills i somras bodde i Halland, Halmstad, kunde jag få en läkartid nästan samma dag om det behövdes, men minst samma vecka. Jag hade en sjuksköterksa som kontakt person och henne kunde jag ringa flera gånger om dagen om jag mådde dåligt. Tycker mycket bättre om sjukvården där. Den kändes säkrare på något sätt. ## Comment 12 Author: LinnB Västerbottning här! ## Comment 13 Author: David LinnB, får väl varna dig, hela vuxenpsykiatrin är målad i någon hemsk grön nyans. Dörrar, väntrum, tja nästan allt förutom vissa väggar. Tydligen ska de bygga ett helt nytt psykiatrihus, men det tar väl sin tid. Enligt receptionen så vet dom knappt om nuvarande hus duger som förråd ens... ![Flört](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 14 Author: LinnB #13 ![Tyst](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-sealed.gif "Tyst") Åh kors, vad mysigt det låter! Jag hoppas åtminstone att det inte är lika hemskt som bilden jag målat upp för mitt inre nu. Hmm.. nej. Det är nog omöjligt. Då måste jag ju bli positivt överraskad i alla fall! ## Comment 15 Author: HannaM Tillhör härliga stockholms läns landsting. Har erfarenhet av både slutenvård, öppenvård, akutvård och neuropsykiatriskt team. Slutenvården är som den dessvärre är på flera ställen. Mer förvaring än vård. Man är där i en akut fas av sitt dåliga mående för att inte skada sig eller ta livet av sig eller för att man ser eller hör saker som inte finns (för andra). Helt enkelt så är det mest så att man ligger inne där för att få medicin. Prova ut ny, höja doser eller droga bort den värsta inre smärtan. Positivt är arbetsterapin. Jag gillade den=) Det var pysselverkstad för vuxna. Öppenvården. Jo. Den finns. Men det är ju så olika beroende på vem man träffar om det fungerar. Min läkare och jag kommer inte överens riktigt men min samtalskontakt är bra. Där jag går har dom rätt bra resurser och jag kan få mer än en tid i vekcna om det behövs, dom gör hembesök, hanterar mediciner och det går mer eller mindre alltid att få tag på min samtalsnisse samma dag om jag vill något eller livet är extra hemskt. Däremot är min mottagning dåliga på att se utanför sig själva och ta reda på vilken annan vård som erbjuds runt om i länet. Akutvård..... ett kapitel för sig definitivt. När jag kom in i psyksvängen fanns ett akutteam som man kunde ringa dygnet runt, dom kunde komma hem till en för en stunds stöd eller hämta in till akuten. Det jobbade en del idioter där som svarade i telefon och föreslog te och promenad som medicin mot stark ångets. Men, dom fanns. Nu är deras öppetttider 8-21 och sedan är det tomt. Enda stället jag kan ringa är psykakuten, där har dom inte tid för samtal eller typ, jourhavande präst. Om jag väl tar mig till psykakuten så har dom ju inte så mycket resurser, med lite tur har dom tid att prata en stund så jag får ur mig det värsta sen är alternativen, hem med nya lugnande eller inläggning. Inte deras fel men mycket frustrerande när man kommer dit för att världen åhller på att rasa samman och man inte kan andas. Det finns inget dom kan göra. NPteamet. Är det kö till men när jag väl fick komma dit och göra min adhdutredning gick det fort och utredningspsykologen var underbar!! Största problemet där var väl som sagt, ett och ett halvt års väntetid som hade varit längre om jag inte haft mitt perosnliga ombud som sparkade på dom och påmindre om att jag fanns. Och idag ska jag för första gången till adhcenter och se vad dom har att erbjuda=) ## Comment 16 Author: [Borttaget] Jag bor numera i stockholmsområdet. Jag måste säga att min läkare på öppenvården varit suverän. Däremot känns det som att jag är lite i vägen, snarare än någon som verkligen ska behandlas, på den affektiva mottagning jag tillhör för tillfället. Jag längtar till återremitteringen, men ska stanna kvar tills patient/anhörigutbildningen och KBT-gruppen är över. Tidigare: Östergötland, Linköping specifikt, är det värsta stället jag befunnit mig på. Jag blev övermedicinerad och ignorerad. Ett problem man väntade på skulle försvinna av sig självt. Jag kostade pengar och den kostnaden skulle minimeras. Det enda bra som hände här var en överläkare som såg ett mönster, och gav mig en diagnos. Den diagnosen var troligtvis riktig och den behandling jag får numera, ganska lång tid senare, räddade mitt liv. Härifrån flyttade jag tillbaka till stockholm. Innan dess: mottagningen för unga. Jag blev feldiagnosticerad, felmedicinerad och inte tagen på allvar. Istället för att utreda vad som vad fel så höjde man den antidepressiva dosen och gjorde mig snarast ännu sjukare. Härifrån flyttade jag till stockholm. ## Comment 17 Author: flikkan77 Kom på en sak jag saknar här. En kontaktperson! Där jag bodde förut hade jag först en sköterska en och sen en sjuksköterska jag kunde ringa till när jag mådde dåligt på dagarna. Det hjälpe mig många gånger att få ordning på mina knäppa tankar som jag kan ha. Nu är det liksom bara jag och mitt huvud och vi får klara oss bäst vi kan. Känner mig mycket mer utlämnad och hjälplös inför sjukvården här. De är så underbemannade att korta telefonsamtal är allt läkaren hinner och mycket mer än så finns inte att få. Har min psykolog kontakt jag träffar en gång i veckan och det är jag ju glad över. Fast just den timmen i veckan brukar jag må bra, det är all annan tid jag behöver stöd med. ## Comment 18 Author: HannaM _"Fast just den timmen i veckan brukar jag må bra, det är all annan tid jag behöver stöd med."_ Ja, just så flikkan77... jag mår alltid rätt hyffsat på den timmen jag är där. Alla andra timmar när man mår dåligt behöver det finnas någon eller någonstans man kan vända sig. ## Comment 19 Author: Hawknestgrove Strömstad. OCh det går rätt så snabbt att få hjälp  här. Folk söker väl nte för psykproblem i dessa trakter, så mycket. Detta är en kommmun där man tiger och lider och så köper man sin eventuella "bot" på apoteket med gröna skylten ## Comment 20 Author: flikkan77 #18 Ja och sen när den timmen är över så är det 167 timmar kvar till nästa gång. Saknar mina kontaktpersoner nått helt otroligt ibland! Men det finns tydligen ingen chans att få sånt stöd här och jag blir bara sämre och sämre och får mer och mer knäppa idéer för mig. ## Comment 21 Author: VeganGeek Har först 14 års erfarnehet av psykiatrin i Skåne som innehöll mycket diagnoser fick t e x under perioden 1986-89 inte mindre än 4 diagnoser! Förvaring i stället för behandling, övermedicinerering, mycket sluten "vård" det hela har gett mig en ganska kraftig läkarskräck och misstänksamhet mot vårdpersonal i allmänhet. Bor nu i Södermanland närmare nestämt i staden med det kända Gästabudet ![Cool](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cool.gif "Cool") Försöker fortfarande lista ut om man försöker locka hit turister eller skrämma bort dem. Är inte imponerad av den lokala psykiatrin, har skickats runt mellan olika läkare som inte lyssnar, min nuvarande vill bara prata depression även att jag försöker förklara att det är inte mitt huvudproblem att jag skulle vara mer behjälpt av att få prata med någon som kan det här med NPF eftersom jag fått diagnos och även medicin men ingen annan hjälp eller möjlighet att diskutera med någon som är insatt. Känner en hel del människor här som inte heller känner att psykiatrin är särskilt hjälpsam här. Kunde antagligen skriva en hel roman är en av dem som råkat illa ut i psykatrin och ständigt lyckas falla mellan stolarna. ## Comment 22 Author: Tavar Har bara skeppats runt bland olika psykologer och kuratorer i Stockholm. Har fått stå ut med "professionell" hjälp där de skrattat åt en, hittar på problem och glömt bort vad man heter flertalet ggr under varje samtal samt att man ens är där. Men har även varit med om en del bra saker, hade en fantastisk kurator i nästan 2år som hjälpte mig mycket. Är dock lite segt att få tid hos läkare och psykologer ibland, och ibland anser de att 2 timmars resa komunalt inte alls är något problem att åka när man ska till sin psykolog när man har svårt att ta sig till platser och möten. Tror mycket i Stockholm beror på tur och vilka kontakter man har att piska de andra med. ## Comment 23 Author: Dollis Jag har hoppat till många olika kuratorer och terapeuter under många år. Jag bodde i Laholm innan och där tyckte jag att det ändå funkade rätt bra. Jag hade en terapeut som var bra på att lyssna och var trevlig fast terapin ledde knappt någonstans. Jag tror inte att han var speciellt kompetent. När jag flyttade in till Halmstad så blev det som en smärre chock att ta kontakt med psykiatrin här inne. Träffade först en sköterska som knappt lyssnade på mig utan pratade över mig istället. Hon visste exakt vad jag led av (fick till o med ny diagnos av henne) och jag skulle börja gå hos henne för att bli hjälpt men i slutet av mötet sa hon till mig skarpt att hon inte tolererade att jag ställde in något av våra möten. Anledningen till detta berodde på att jag tidigare ställt in två ggr innan jag träffade henne, en gång på grund av att jag var sjuk och en gång för att min panikångest blev så hemsk på grund av att jag skulle dit. Jag började aldrig gå till henne såklart. Istället fick jag, efter tjat, träffa en psykiatriker. Och ja, jag vet inte vad jag skall säga om honom utan att använda fula ord. Det första han sa till mig var att han inte ens förstod vad jag gjorde där. Sen när han insåg att jag hade skäl att vara där vägrade han mig hjälp på grund av att jag var rädd för att äta medicin. Vi hade tre möten och under alla möten behandlade han mig som en fettfläck. Jag mådde än värre när jag gick från psyket - där man skall få hjälp än när jag kom dit. Psykiatrin i Halmstad får en mil långa minus av mig. Däremot så har jag nu på min vårdcentral fått träffa en psykolog som är toppen. Jag hade ingen aning om att det fanns en psykolog på vårdcentralen, men det var en positiv överraskning. Han anser att jag inte behöver medicin för att bli bättre och han har redan hjälpt mig mycket. Det trista är att han bara får tid att hjälpa mig en bit på vägen, inte hela vägen. Det skall vara så att man får hjälp så pass att man sen klarar att hjälpa sig själv till att må bra, har han förklarat. ## Comment 24 Author: flikkan77 Dollis: Usch vad tråkigt att det blev så fel för dig i Halmstad. Jag saknar min sjuksköterska jag hade där något fruktansvärt! Är ändå lite glad över att komma därifrån för när jag flyttade i somras var det kaos på läkarfronten på affektiva avdelningen... Skönt att du hittat en bra psyklog på vårdcentralen i alla fall. Hoppas det kommer att gå bra för dig. ## Comment 25 Author: David #22. Två timmars kommunal resa dit? Och två timmar hem? Fyra timmar att resa kommunalt när man mår dåligt? Fint system. Borde gå att få åka sjukresa/sjuktaxi istället tycker jag. Kul att ha en behandlare som inte minns rätt namn, då känns det riktigt motiverat förstår jag att prata om djupa saker om sig själv. ![Rynkar på näsan](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif "Rynkar på näsan") ## Comment 26 Author: Tavar #25 Japp, två timmar dit och sen två timmar hem. Det min kurator gjorde på ungdomsmotagningen var att ge tåg-remsor så man kunde åka dit utan problem, även fast jag bodde på 20-25min promenadsavstånd :P De som var så långt borta såg det bara som en självklarhet att man åker den biten (de såg det även som en självklarhet att ta ledigt från skolan en hel dag för att ha tid att åka hela vägen dit och sedan hem). Och nej, var inte så kul att de inte kom ihåg om jag hette Lina, Nina, Jenny eller Sofia eller att gång på gång bli frågad vad man heter... -\_-'' Det är då man hela tiden känner att man vill hem under samtalet ## Comment 27 Author: hagbard1 Jag bor i Uppsala län. Har varit sjukskriven och haft sjukbidrag en tid, med början i Vallentuna. Det är en utmattningsdepression som ligger till grund för detta. I Vallentuna bytte de läkare titt som tätt så det var till att börja om från början vid varje besök, och eftersom alla läkare skulle börja om från början så hände det inte så mycket mer än att jag fick medicin... I Uppsala skrev min husläkare en remiss för KBT i början av november och jag blev kallad till psykolog i mars. Eftersom hon bara kunde ta kortbehandlingar remitterade hon mig till psykiatrin och annan psykolog. I mitten av april kom jag dit och skulle gå på utredning för att kolla upp om och vad de kunde hjälpa mig med. Det handlade om fyra tillfällen med en till två veckors mellanrum. i början på juni kan det bli dags. Eftersom jag fick problem med min senaste medicin slutade jag ta den och har mått fullständigt skit i några månader. Jag ville träffa en psykiatriker för att hitta någon lämpligare men väntetiden var drygt en månad lång från det att jag träffade den senaste psykologen. Han besöker mottagningen en gång i månaden. Såå ca sex månader har det tagit att från första remiss få tillgång till läkare och samtal... om de nu anser att de kan hjälpa mig. Det känns även lite konstigt då jag berättar om mina problem och blir tillfrågad om vad jag vill ha hjälp med. När jag svarade att jag hoppades att h-n skulle förstå det utifrån det jag berättar, så skulle h-n fundera... i tre veckor! ## Comment 28 Author: HannaM Har än en gång provat på akutpsykiatrin här och den här gången erkände läkaren faktiskt att det mest blir förvaring om jag skulle läggas in. Så han rekomenderade att jag tog min ångest och åkte hem. ## Comment 29 Author: hagbard1 Ja, bara man har något som kallas för vård och har anställt människor med formell utbildning så går man fri och kan känna sig som en hjälte. Att det inte fungerar verkar inte ha någon större betydelse. Eller så är det någon döskalle som anser att det gör det. :) Är det konstigt att människor mår dåligt i detta land där förmåga att ge dubbla budskap och vara inskränkt verkar vara en merit? Att vara tvungen att vända sig till samhälleliga instanser blir ofta en mardröm. Synd att de inte har bättre filtrering vid utbildning av de många som faktiskt inte klarar av att tänka, reflektera och överväga. Är det meningen att människor ska försöka trösta sig med det stora antal som faktiskt är seriösa och duktiga i sina yrkesroller, det helsike de måste ha i sitt yrkesutövande. Det är nog så att vi amerikaniseras i allt högre utsträckning. På det viset att det finns en plan att utförsäkra människor och hänvisa dem till diken och underjordiska tunnlar. Är man inte bildskön och lycklig med den svenska modellen så... Kommer att tänka på ett tillfälle för många år sedan då jag var tvungen att få hjälp att ta mig in akut. Väl där konstaterade man att det var så många som mådde så, att jag kunde åka hem igen. Det var allt de hade att komma med. Det är likadant med FK. Är det tillräckligt många som lider av ett besvär, så talar de om för läkarna att de inte får sjukskriva... har läkare berättat. ## Comment 30 Author: Dollis Vad jag även undrar är varför vissa väljer yrket där de skall ha kontakt med människor som mår dåligt? Som min psykiatriker jag har, vill inte ens ta kontakt med honom angående medicinen för han visar helt och hållet att avskyr mig. Bara för att jag var rädd för att äta medicin från början. Och jag lovar - jag är ingen otrevlig människa. När jag pratade med honom om att jag var rädd och helst ville ha behandling först innan jag började med medicin så satt han och suckade och såg helt vansinnig ut. Det är en viss biverkning jag är rädd för och han satt och letade upp medicin i fass och läste om den och så sa han att nej, denna innehåller inte den biverkningen du är rädd för. Och så skrev han ut recept. När jag kom hem så satte jag mig och läsa om den via datorn på fass där och ja - visst innehöll den biverkningen jag var rädd. Den låg till och med bland de 10 vanligaste. Han gjorde samma sak två gånger. Som tur var hämtade jag inte ut dem innan jag själv läst. Fattar de inte att när man mår psykiskt dåligt att det är viktigt att ha någon som inte beter sig så otrevligt och som kan höra vad man säger. Fan jag blir så jävla förbannad på sådana idioter. ## Comment 31 Author: hagbard1 #30 Jag har vid ett flertal tillfällen förvånats över hur kalla många människor är som jobbar med människovårdande yrken. Jag har själv arbetat med elever som lidit av autismspekrtumstörningar och inte kunnat begripa hur dumt och ojust en del kunde bete sig... och ofta chefer med lång erfarenhet dessutom. Vt DUMT är ordet! ## Comment 32 Author: flikkan77 Psykiatrin här fungerar inte! Två brev till min läkare, ett förra veckan och ett denna om att jag behöver mer medicin. Men jag har varken fått recept eller hört nått av henne. Suck! ## Comment 33 Author: hagbard1 Egentligen gäller det här väl inte enbart psykiatrin. Det är MASSOR som fungerar så här i vårt samhälle. Ibland beror det på regelverken, andra gånger på besparingarna. För det mesta handlar det nog ändå om personerna man kommer i kontakt med... och om dem som anställer. Man tror gärna att en människa blir bättre ju högre utbildning h-n har. De som rekryterar personal är ofta helt kass på att bedömma människor. De tittar på betyg och intyg, begriper sällan själva något om det jobb som ska uträttas. Varje yrkeskår lockar dessutom till sig en speciell sorts människor. Vissa är seriösa medan andra kanske främst strävar efter något annat. Brev och i synnerhet mejl, är ofta värdelösa att använda, de kan man ju lägga undan. Ett telefonsamtal är ofta bättre, för då måsta man ta itu med saken direkt.... men pratar man med någon som ska be någon annan ringa upp, så försvinner ofta ärendet. Som sagt, många gör bara det de absolut måste göra. ## Comment 34 Author: flikkan77 #33 Jo, jag önskar att jag hade klarat av att ringa. Det hade nog löst ganska mycket just nu... Brev är ganska värdelöst, man vet ju inte när eller ens om de kommit fram.