# Berätta eller inte berätta? Author: [Borttaget] Har ett litet dilemma... Nu när jag har återfall i deppen igen och måste börja käka medicin igen, så grubblar jag på om jag ska berätta det för min pojkvän eller ej. Vi har inte varit ihop så länge, bara 4 månader... Eller om jag ska försöka "dölja" det och låtsas som vanligt tills medicinen tagit skruv och jag KAN vara som vanligt igen... Vi är ju gott och väl vuxna, 45 år bägge två. Jag är så rädd för att skrämma bort honom, att han inte ska vilja ha mig längre. Iofs träffades vi förra helgen, redan då mådde jag dåligt. Det var först då jag insåg att det var ett återfall på inseglande - tills dess trodde jag att det var pressen på jobbet som spökade. Men försökte vara ärlig då och berättade rakt på sak att jag inte mådde så bra: antingen nu det berodde på jobbet eller att det rentav kunde vara ett återfall i min depression, och att jag oroade mig även för det senare. Han sa väl inte så mkt som svar på det, alltså inga aktiva stödjande ord, men verkade inte avvisande heller. Men sa att även han ju hade bekymmer. Han har varit sjukskriven ett tag för ett krånglande knä, gjort en operation men inte kunnat börja jobba igen. Han är brevbärare, med mkt stående och mkt spring i trappor, och knät har visat sig inte hålla för det, så han kommer troligen att få ställa in sig på att byta arbetsuppgifter, eller värre, om arbetsgivaren inget annat kan erbjuda, få lov att börja söka nya jobb.. Jag tror att han ville likaställa sig med mig där, och säga att också han hade det besvärligt nu, och att han därför förstod mig... Lutar nog åt att berätta sanningen, men hur lägger man fram det på bästa sätt för en som är så ny i ens liv? Och det är förbannad otur att det kommer NU, med tanke på att relationen är så ny och att man egentligen behöver lägga allt krut på att stärka banden och fördjupa närheten osv osv, arbeta sig bort från osäkerheten och ovissheten som finns i början. Jag är så rädd så rädd att mista honom, det är den första relation jag haft sen min skilsmässa för 3 år sen, som jag känner funkar och är ömsesidig och jag älskar honom verkligen, trots att det är så färskt... Men jag tror jag började älska honom nästan genast... Nu kommer tårarna... Han kommer ju ändå att märka att jag tar medicin... När han kommer hit så är han flera dagar i stöten oftast, vi sover tillsammans, äter tillsammans, osv. Ja det blir lite samboliv fastän vi inte bor tillsammans annars. Fan vad sånt här är svårt... Men innerst inne VILL jag ju berätta, jag vill inte behöva ha några hemligheter... Jag vill vara öppen... Och jag kommer ju snart att må bättre och bli mig själv igen.. Ett råd någon..?! ## Comment 1 Author: isa Berätta! Det är alltid bästa att vara ärlig. Älskar han dig för den du är så stannar han kvar hos dig ändå. Skulle han lämna dig p.g.a att du har berättat, är han ändå inget att ha.Du har redan börjat berätta litegrann förra helgen, så fortsätt på den "tråden". Han verkade ju inte bli avskräckt i alla fall. mvh isa ## Comment 2 Author: [Borttaget] Håller med Isa, det är alltid bäst att säga som det är. Då slipper man alla grubblerier oxå. Och är han den rätte, dvs något att ha så stannar han hos dig![Flört](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 3 Author: Loucar Håller med om att det är bättre o vara ärlig, sanningen kommer fram förr eller senare än då o då kommer han undra varför du inte litade på honom. Om han skulle lämna dig ja då är han som sagt inte värd dig. ## Comment 4 Author: lakrits69 Jahaaa! Samma problem här! Har inte berättat för pojkvän och vi har varit ihop i 11 år! Vi känner varandra mycket väl och jag skulle kunna berätta för honom men jag känner att detta är mitt problem. Jag kan inte belasta honom med allt! Jag vill vänta på sertralinets effekt som jag hoppas är positiv då först kan jag själv förklara för honom varför jag tar medicinen och försvara den. Han tror nämligen inte på tabletter och är född med världens bästa livsinställning som tyvärr inte har smittat över på mig! ## Comment 5 Author: [Borttaget] Men... hur har du kunnat dölja det för honom så länge..? ## Comment 6 Author: lakrits69 Jag har inte dolt att jag är deppig eller att jag har ångest bara att jag har tagit sertralin i 6 veckor! ## Comment 7 Author: Saga85 Säger som de andra - berätta. Det är lika bra att vara ärlig i ett förhållande. Sedan är det ju som du säger - i den tiden på förhållandet är ju när man börjar lära känna varandra mer på djupet. Och då gäller det ju likväl de bra som de dåliga sidorna. En stor styrkekram på dig ![Kyss](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-kiss.gif "Kyss") ...och visst går det att dölja för folk i ens närhet att man mår dåligt länge, bara man har en "bra mask" ![Flört](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 8 Author: [Borttaget] #6 Aha då fattar jag bättre... Det är synd att många människor har så rigid inställning till att medicinera! Har du frågat honom om han anser att även diabetiker som har medfödd brist på insulin, ska försöka härda ut utan insulinet, eller folk med sköldkörtelrubbningar ska avstå från Levaxin? För medicin mot depression och ångest fyller samma funktion: de tillför ett ämne som kroppen inte, av någon anledning, producerar tillräckligt mkt av och som är LIVSNÖDVÄNDIGT. Som reglerar sömn, aptit, livslust och sexualdrift. ## Comment 9 Author: lakrits69 Genom att sertralin inte har fungerat, inte ännu i alla fall så kan jag inte försvara dem men det gör sömntabletterna och de vet han om och har accepterat! ## Comment 10 Author: [Borttaget] Ok menar verkligen inte att lägga mig i eller ifrågasätta... Har du svårbehandlad ångest? Dum fråga kanske, men jag vet ju ingenting alls om långvarig och djup ångest... ## Comment 11 Author: Loucar lakrits69 ett tips kan ju vara att ta med honom när du besöker din läkare då kan ju läkaren förklara för honom. Jag var själv jätteskeptiskt mot att min dotter skulle äta tabletter o försökte alla möjliga olika saker för att hon skulle slippa. Men nu vet jag bättre efter att ha fått bra information. ## Comment 12 Author: lakrits69 #10 Undrar själv samma sak! Men jag i alla fall fått nog och måste testa olika metoder för att må bättre! Det får bära eller brista! ## Comment 13 Author: [Borttaget] Ja, något måste det finnas som biter på din ångest. Det är rätt tänkt att inte ge upp... ## Comment 14 Author: evrekaw Jag förstår inte alls detta hemlighetsmakeri... Att ha psykiska problem... Varför ska erkännandet av det vara lika svårt som det är för en homosexuell att komma ut ur garderoben? Hur kan man känna sig helt älskad om man tror att man måste dölja delar av det man är för att duga? Jag brukar berätta tidigt så att de som räds för en sådan som mig kan dra redan inledningsvis. Varför slösa kärlek och energi på någon som inte tycker att man duger för den man är??? BERÄTTA!!! ![Skrikandes](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-yell.gif "Skrikandes") ## Comment 15 Author: [Borttaget] Kanske för att när vi träffades, var det här inte alls aktuellt! Jag hade slutat med medicinen, kände mig helt frisk och trodde att NU var den här långa perioden äntligen över. Jag var bergsäker på att det skulle dröja LÅNG TID innan deppen återkom. Har naturligtvis nämnt att jag haft problem med det förut. Och för att jag har svårt att acceptera den här benägenheten hos mig... svårt att acceptera att jag nog måste käka medicin livet ut... iaf en underhållsdos.. Klart jag ska berätta ändå, men det är med bävan... ## Comment 16 Author: evrekaw #15 Varför med bävan? Om han älskar dig måste det vara hela dig! Han har säkert dåliga sidor också... Man kan inte älska för att någon är så perfekt... Älskar gör man inte för att den andre är felfri.. Man älskar trots alla fel och brister... ## Comment 17 Author: [Borttaget] Du har såklart rätt.. Det är jag som nojjar mig... Jag har tänkt och tänkt hur jag ska lägga fram det... I grund och botten handlar det om min rädsla för att bli övergiven, lämnad... Mitt förra deppåterfall för 3 år sen kantades just av att ett förhållande med en man jag älskade jättemycket, tog slut. Det var INTE min begynnande depression som orsakade att det tog slut, det var helt andra anledningar. Men jag har på något sätt satt likhetstecken mellan deppåterfall = slut på kärleken... Är livrädd för ett upprepande av det scenariot. Även om jag ju ser, med förnuftet, att det inte alls är samma scenario. ## Comment 18 Author: David Jag förstår dig och din oro. Samtidigt som jag tror man mår bättre av att berätta, och din partner kanske förstår dig bättre när han vet. Jag har berättat för väldigt få personer om hur jag mår. Av olika anledningar. Men de som behöver veta, de vet. Och det tycker jag är skönt, känns som man blir lite mer "accepterad" då, att det finns en orsak varför man inte alla dagar är på topp. ## Comment 19 Author: [Borttaget] Jag har annars, när det gäller mina depressioner, valt att vara väldigt öppen. Mot min familj, min pappa, mina bröder, min exman, mina vänner, även ett par av mina arbetskamrater. Just för att avdramatisera. Och de har de facto inte övergivit mig! Så med förnuftet begriper jag inte varför jag är så rädd för att berätta.. Snarare tror jag att han är rätt sort att kunna ta det och acceptera det utan att göra några större åthävor av det. Han har t ex dels en kompis som är rullstolsbunden som han hälsar på då och då, dels en annan kompis som har alkoholbesvär. Han brukar hjälpa pensionärerna i huset där han bor, med att bära deras matkassar uppför trapporna. Han hjälper sin mamma ibland som har besvär med en arm. Jag har även en hörselskada sedan barndomen, som jag med viss möda tog och berättade om, det är ju omöjligt att dölja för den man ska leva med. Det tog han också utan några större reaktioner, han frågade litegrann men sedan var det som om ingenting hade hänt. Och jag har redan berättat om min historik med depressioner för honom... Möjligen är det en kommentar han fällde då, som stör mig lite... jag sa att jag ätit medicin förut, men nu hade slutat. Det tyckte han var bra, för det var inte bra att äta medicin... Nå, men nu har jag ändå beslutat mig: jag SKA berätta, nästa gång vi hörs av! Tack till alla er som orkat läsa det jag skrivit och som skrivit kommentarer och försökt stötta!