# Vad skall man göra när man mår dåligt? Author: [Borttaget] Jag hatar mitt liv och min familj just nu. Ingen som lyssnar på vad jag säger och det är inte första gången det händer. Jag vill bara lämna allt och så får gubben sköta skiten. Han har det så jävla lätt när han inte ens är hemma. Jag måste fixa allt. Läs vidare på min [blogg](http://trippelmamman.wordpress.com/2009/06/28/hatar-mitt-liv/) för jag orkar inte skriva allt igen. ## Comment 1 Author: Citronmeliss Jag hatar också mitt ibland..ibland oftare än annars! Vi är inte friska, vi har en sjukdom som är jobbig. Det sliter otroligt att pendla fram och tillbaka i humöret.. och det gör vi.. även utan en familj som kräver energi, energi som inte alltid finns! _"Har ingen lust att vara kvar här med min familj. Kan jag bara inte få lämna dom och leva mitt eget liv. Och det är inte första gången som jag vill lämna allt bakom mig. Hatar mig själv för att jag inte kan vara som dom andra fast jag egentligen inte vill. Jag vill vara för mig själv kan ingen fatta det?"_ Om du visste så ofta jag känt likadant.. Det är väl en klen tröst, men du ska ändå veta att du inte är ensam om det och du är inte en dålig människa för att du känner så här. \*Kramar dig\* ## Comment 2 Author: [Borttaget] ja du.. jag brukar känna liknande att man inte får någon respons. Nu har ju inte jag barn (även om min sambo ibland är som ett stort barn) så det är svårt att sätta mig in i din situation. önskar jag hade råd att ge dig... \*styrkekram\* ## Comment 3 Author: [Borttaget] Har tre barn och är ensam ansvarig varannan vecka. Ungarna var just hos stödfamiljen och som sagt hann dom vara hemma en dag innan jag blev så här. Hatar mig själv för att barnen måste höra mitt gapande. Kan jag liksom inte få vara ifred? Ungarna går mig på nerverna. Dom gnäller för minsta lilla, skvallrar för minsta lilla sak och det skriks för minsta lilla. Vilken jävla familj vi är. Dom kan inte ens uppföra sig normalt. Dom tror att jag skall lösa deras jävla problem 24 timmar om dygnet liksom. ## Comment 4 Author: [Borttaget] #3 Det är tufft att vara mamma minsann. Jag är glad att min blivit så vuxen som hon är idag. Men det är klart dina små går till dig när de har problem. De är ju fortfarande små och har ingen annan. Vet att det är påfrestande ibland, speciellt när man själv mår dåligt. Du borde kanske åka iväg ensam på en semestervecka för att vila upp dig. Tala med din läkare, h\*n kanske oxå kan komma med ett förslag som kan underlätta för dig. Mår en dåligt så mår hela familjen dåligt och det är ju inte bra. \*KRAM\* ## Comment 5 Author: [Borttaget] Har tyvärr använt alla mina semester veckor för en ångest jag fick i samband med att sjukskrivningen för tummen tog slut i maj. ## Comment 6 Author: [Borttaget] #5 Men du kanske kan få någon form av hjälp om du frågar din läkare. Kanske bli sjukskriven på annan ort utan din familj? ## Comment 7 Author: [Borttaget] Hur skall det gå till? Vem skall ha ungarna och sen kommer jag få ångest för att jag är borta ännu mer på jobbet. Vet hur förjävligt det är när någon är borta och ingen tycker om det. jag har nog hört. Till och med chefen påpekar detta med en missnöjd ton. ## Comment 8 Author: [Borttaget] Ja, det är verkligen inte lätt. Fick själv problem på jobbet pga "hemproblem" och sjukskrivning. Man slits nästan itu mellan alla som vill ha ens hjälp. Tänkte aldrig på mig själv och sen kraschade jag. Tänker oxå på hur många det är som sagt till mig att "din hälsa är viktigare" och att jag inte skulle tänka på alla andra i första hand utan mig själv annars går man i botten till slut Och det var precis det jag gjorde ![Rynkar på näsan](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif "Rynkar på näsan") Funkar man inte själv så är man inte till stor hjälp för någon annan heller tyvärr. Det skadar ju inte om du pratar med din läkare. Det kanske finns lösningar som vi inte vet ännu. ## Comment 9 Author: [Borttaget] Skall dit först på tisdag. Dan före jag skall på jobb. ![Skrikandes](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-yell.gif "Skrikandes") ## Comment 10 Author: [Borttaget] Lycka till hos doktorn på tisdag Trippel. Hoppas läkaren kan komma med en bra lösning. Kram ![Flört](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif "Flört") ## Comment 11 Author: [Borttaget] Tack. ## Comment 12 Author: isa Jag har inga råd att ge dig dessvärre.Jag håller med Aspie om att det låter som om du skulle behöva komma iväg någonstans ensam och få lugn och ro, återhämtning. Hoppas doktorn kan hjälpa dig på något vis. kram isa ## Comment 13 Author: [Borttaget] Men det blir ju likadant när jag kommer hem. ![Gråter](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-cry.gif "Gråter") Gubben är snäll och åker iväg till hans föräldrar när han är hemma men jag jobbar ju hela dagarna så jag blir inte ensam så värst länge men då känns det bra iaf. ## Comment 14 Author: HannaM Inte bara vara ensam, ta hand om dig. Gör något för dig som du uppskattar. Laga god mat eller köp hem från någon resturang. Ta ett fotbad och drick något gott under tiden, gör en ansiktsmask och läs en bra bok. Ta en promenad och se solen gå ner. Unna dig att göra något du verkligen tycker om, och unna dig att ta hand om dig själv. Det behöver inte vara häftiga dyra saker som att åka på spa eller så men bara pyssla om dig litegrann. ## Comment 15 Author: lakrits69 Ju mer du undviker dem desto mer kommer de att pocka på uppmärksamhet! Så gör alla djur med sina mammor, det är väl någon överlevnadsinstinkt! Och sedan är det klart ett problem att du själv har ångset och är stressad för det smittar av på dem men detta kan du absolut inte rå för! De känner en oro de inte förstår...blir "besvärliga...regression" Det bästa vore om du hittar är ett läge/stämning där ni når varandra. Jag vet att du har svårt att titta i ögonen men dina barn vill ha kontakt och söker dig. Ge dem det du kan! Var ärlig mot dem! Du kanske skulle försöka samla alla vid köksbordet eller i soffan och berätta vissa saker för dem. Du kunde säga \-Bra att ni sitter här allihop för jag känner att vi måste prata fastän det känns jobbigt. Jag är inte så bra på att berätta saker och titta i ögonen, jag känner mig nervös och blyg. Det är så dumt! Känner ni likadant? ............................ I vilket fall som helst måste vi hjälpas åt för att det ska bli roligare hemma och inte så bråkigt! Det är inte bra att jag gapar, jag vill inte gapa men när det blir jätte rörigt hemma blir jag jätte rörig i huvudet. Tycker ni att det jobbigt när vi bråkar? .............................. Sedan är det jätte viktigt att de får höra att de är jätte fina, de är dina prinsar och prinsessor! Säg också fina saker om syskonen, typ vad snäll Sara är att du får sitta i mitten! eller vad bra att du har en bror som såg att du tappade tian! När de slår sig, blir ledsna, arga, avundsjuka, etc är naturligt, det är inga känslor du kan trolla bort eller ska säga till dem att är de gnälliga eller typ "det var inget, upp och stå ingen!" (Bejaka deras känslor! Låter löjligt men jag lovar dig de kommer att mogna fort och få kontroll på sina känslor.) Säg istället typ: \- Ajaj det där gjorde nog ont, blev du ledsen? Vilken tur att det inte var så farligt! **Vill du ha en kram**? \- Jag **förstår** att du är arg men din syster hade den röda bilen först. Vi måste försöka vara rättvisa, tycker inte du det? **Du får vara** arg en liten stund men det kommer att gå över så känns det bättre sedan! \-Hej! Du ser lite hängig ut idag! Är det något särskilt? Är det bara ett litet grått moln? När barnen bråkar (gapa) börja inte bråka (gapa)  själv utan säg mer objektivit: \- Jaha här är det kaos och oordning! Vill ni att jag löser det eller ska ni lösa det själva? Om någon av dem har gjort fel ska ju det barnet naturligtvis bli tillrättavisat och få veta att de andra barnet har rätt att bli arg eller ledsen. Viktigt för att utveckla empati och rättvisa! Om de bråkar om bagateller: \- Vet ni vad nu tror jag att ni ska ta lite paus från varandra en timme och göra något eget! Ibland kan man bli trött på varandra när de blir för intensivt! Allt kanske låter löjligt men det kan vara bra med lite redskap för att bryta den onda cirkeln. Jag tror att de flesta föräldrar är där emellanåt när orken tar slut men det går att komma på rätt köl också mellan varven. Och de behöver man får att kunna få återhämtning. Jag har själv inte fått någon harmonisk uppfostran och har fått kämpa för att inte göra samma misstag. Jag har gjort många medvetna val. Det är jobbigt men värt det. Jag är absolut ingen perfekt förälder och det erkänner jag inför min son. Jag tappar inte hans respekt tvärtom vi kommer varandra närmare! ## Comment 16 Author: [Borttaget] Jag tror oxå det är jätteviktigt att du får egentid, även om det bara är en eller ett par timmar! Nu har jag inte egna barn... men jag är storasyster till tre bröder som jag tagit hand om mycket, och vet lite om hur pressad man kan känna sig... Inte bra om du känner dig så här irriterad, måste vara hur jobbigt som helst! ## Comment 17 Author: [Borttaget] #15 Tack för ditt svar. Jag har svårt att berätta om vad jag känner och det har jag alltid haft. Så att berätta för mina barn som den äldsta är bara 7 så känns det overkill och då blir jag mera irriterad och arg. Men jag förstår vad du menar i det du skriver. Jag skall försöka att bli bättre på det nu när stämningsläget är "normalt". #16 Jo jag har skaffat mig det nu när gubben är hemma. Jag är ute och går i ca 2 timmar med min musik och tankar.