# Ångest, dikter.
Author: kerstinjo

**Ångest, ångest är min arvedel**

Ångest, ångest är min arvedel,  
min strupes sår,  
mitt hjärtas skri i världen.  
Nu styvnar löddrig sky  
i nattens grova hand,  
nu stiga skogarna  
och stela höjder  
så kargt mot himmelens  
förkrympta valv.  
Hur hårt är allt,  
hur stelnat, svart och stilla!  
  
Jag famlar kring i detta dunkla rum,  
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,  
jag river mina uppåtsträckta händer  
till blods mot molnens frusna trasor.  
  
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,  
mina händer river jag såriga, ömma  
mot berg och mörknad skog,  
mot himlens svarta järn  
och mot den kalla jorden!  
  
Ångest, ångest är min arvedel,  
min strupes sår,  
mitt hjärtas skri i världen.

_Pär Lagerqvist_

**Lyft dig på blodiga vingar**

Lyft dig på blodiga vingar,  
gamle rättfärdige gud,  
du som världar betvingar,  
du alla himlars gud.  
  
Lyft dig ur blodiga redet,  
där du din tanke tänkt,  
den enda, den stora och starka,  
den du åt oss har skänkt.  
  
Herre, vi tänka som trälar  
det du tänkte som gud.  
Hör du vårt skri i natten,  
till dig, till dig för det bud.  
  
Bryt dig på dånande vingar  
väg genom mörkrets hav.  
Djupast här nere du finna,  
skall vår blodiga grav.  
  
Se vårt blodiga rede,  
där vi nu kämpat till slut.  
Tanken vi kunde ej fatta  
och tänkte den likväl ut.  
  
Kampen och livets tanke,  
blodets mäktiga röst  
blev blott ett vrål i natten  
ur söndersargade bröst.  
  
Alltför stort var det stora,  
vi gjorde det grovt och smått.  
Men den längtan som drev oss in i döden  
var av ditt eget mått.  
  
Se vårt rede som klibbar  
fast vår dödströtta kropp.  
Inga vingar oss lyfta  
till dig, o herre, opp.  
  
Inga vingar oss lyfta,  
du måste komma till oss.  
Fjärran och dold är din klyfta,  
fjärran och dold för oss.

_Okänd_

**En inneboende**  
  
B-rr, jag är som en inneboende,  
jag hyr ett möblerat rum;  
värdinnan är mäkta troende  
hon fyller varenda tum  
varenda tum i mitt rum  
med bilder och tänkespråk,  
med fula och tarvliga bilder  
och dåliga tänkespråk.  
  
Jag sitter med hängande armar,  
jag sitter med ryggen i krum  
mens skymningen rullar sitt dunkelljus  
som en valsmelodi kring mitt rum...  
Jag gäspar - värdes förlåta,  
mitt hjärta är sjukt och nervöst,  
jag löser en korsordsgåta  
som ännu ingen har löst.  
  
Dom pratar om mej i huset  
att jag varken ser eller hör,  
men vinden hör jag och suset  
i almen därutanför,  
en fågel ser jag som irrar  
långt bortom hank och stör...  
jag sitter och stirrar och stirrar  
och ingenting kommer mej för.  
  
Jag är som en inneboende  
som fryser jämt i sitt rum,  
och jag är som en dåligt pressad växt  
i ett herbarium.

_Nils Ferlin_

**Världens gång**

Havet välte stormen ven,  
Vågorna rullade asklikt grå.  
"En man är vräkt över bord ,kapten"  
Jaså!  
  
"Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!"  
Havet välte stormen ven.  
"Ännu kan en lina den arme nå!"  
Jaså!  
  
Vågorna rullade asklikt grå.  
"Nu sjönk han, nu syns han ej mer,kapten!"  
Jaså!  
Havet välte stormen ven.

## Comment 1
Author: Cochon

Jag älskar "Ångest, ångest är min arvdel" ^^