# Ett liv utan minnen?! Author: pernillaa Hej Har idag suttit och filosoferat lite intill min son som är 4 år snart. Tänkte på en sak som min storasyster sa. Hon har 4 barn och har haft ett jobbigt liv och är efter flera års sjukskrivning fortfarande utbränd. Hon sa att hon inte har några minnen från när hennes 3 äldsta barn var små. deras uppväxt är som borta. Hon har blivit tvungen att sortera bort sånna saker för att klara vardagen. Nån automatisk process. Idag dansade jag framför TV:n med sonen i min famn till en låt i en tecknad film. Vi hade så  hiiimla roligt och skrattade gott tillsammans. Vad vore livet utan sånna minnen? Visst vore det skönt att glömma mycket jobbigt som har hänt och har väldigt många gånger i mitt liv sagt att jag önskade jag inte hade något minne. Men hur vet man vem man är om man inte minns även de dåliga grejerna? Jag tycker att det är en stor gåva, att kunna minnas, inte bara grundläggande, utan en gåva! Att i jobbiga stunder kunna tänka tillbaka på den gången när jag och grabben min for och såg bio tillsammans första gången. Hur jag och en kompis i ungdomen missdae tåget hem från stockholm för att vi inte fattade vilket tåg som var vårat trots att det bara stod ett tåg där. Vi var så förvirrade efter att ha åkt fritt fall. Att kunna tänka på roliga saker jag gjort tillsammans med min lillasyster. Tänka på alla fina stunder tillsammans med min pojkvän. Och även att kunna tänka tillbaka på allt jobbigt som har hänt och lära mig av det. Ibland kan man inte lära med en gång, utan enbart genom att minnas. Kanske lite simpelt och ointressant men jag känner mig så otroligt tacksam idag för mina minnen och trots att mitt liv har varit otroligt jobbigt så hoppas jag at jag får fortsätta minnas precis ALLT så länge som möjligt även i gamla år! Tänk att vakna upp en dag och inte minnas nånting från sitt liv. Vem är man då? Kram ## Comment 1 Author: pernillaa Lägger märke till hur mina bra minnen som kommer upp enbart innefattar stunder där jag varit tillsammans med någon annan. När någon ger mig en bra upplevelse. Tänker t.ex. inte på hur jag suttit och ritat när jag varit ensam. Har ibland tänkt på det där som sägs i filmen Yrrol i början: "Vad är det vi tror att andra människor kan ge oss, som vi inte redan bär inom oss?" För mig är andra människor allt i mitt liv! Ett liv utan vänner, familj, barn och kärlek vore ett väldigt tomt och meningslöst liv. Kom lite OT här! :P ## Comment 2 Author: [Borttaget] Tänkvärt. Man säger så ofta att manönskar att man inte mindes allt det där riktigt jobbiga. Men jag tror det är en del av livet, man formas genom minnen och upplevelse. Det kan var pest oh pina vissa minnen men det är ändå händelser, minnen som formar än och man lär sig av det. Tänk om man bara skulle minnas alla roliga saker. Hur skulle man då kunna dra lärdom av tidigare erfarenheter... Jag kan intyga om att det är ett h\*lvete att inte minnas. Jag har fått ECT behandling och har stora minnesluckor efter det... Inann önskade jag bort allt. Nu är år borta ur mitt liv. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det, bra eller dåligt? Överväger jag så önskar jag mig tillbaka allt... Man tar minnen förgivet men när dem inte längre finns, när det är svart så inser man plötsligt...minnet är en enormt fin gåva och jag tror att man måste lära sig att acceptera att det finns underbara minnen lika dant som det finns riktigt hemska minnen.... Utan mina minnen vorde jag inte den person jag är idag, utan mina minnen har även en del av mig försvuunnit känns det som.... ## Comment 3 Author: Zaphix Jag vill ha mina minnen kvar, alla mina minnen. Trots att jag förjämnan kämpar med att stuffa undan de dåliga i garderober. Köper dyra lås så deom blir ordentligt instängda och att bara jag har nyckeln. Så kan jag plocka fram dom om jag vill. Jag är byggt på mina minnen, de är det som har gjort mig till den jag är. Nu avskyr jag iofs mig själv och borde väl då vilja ha andra minnen, eller inga alls. Men så enkelt är det inte, för i jobbiga minnen finns det ändå positiva. Det jag jobbar med just nu är att skuffa undan alla minnen jag har av mitt ex. Ci har upplevt otroligt mycket under våra fem år, men nu är det slut. I början kunde jag inte ens tänka på det utan att gråta, första tre månaderna. Sen kom en månad då jag  skuffade undan minnerna väl inlåsta, så nu har jag möjligheten att bearbeta minnena var för sig, istället för som i Limmings- Så nu kan jag se det bra sakerna i vårat förhållande, och inte bara allt negativt. Och då börjar man komma vidare, sortera är bra! Men kasta det man inte vill ha kvar är bra det med. Vad var det mer.. Att jo, alla har ju specifika händelser som man mår skit av att tänka på, det dyker upp hela tiden, så störande. Men såna minnen kan man också sortera, men det är det sortering av vilka positiva erfarenheter man fick ut at den jobbigfa situationen. För att ge ett exempel. Min pappa och jag bråkade väldigt mycket när jag var ung. Han har temprament och jag är en typisk pojke med ADHD, extra mycket H. Då blir der lätt skrikit istället för lugn diskussion. Många gånger eskalerade bråken och våld tog till. Hårta slag mot huvudet, han bankade mitt huvud i vägen, lyfte upp mig i håret och kastade mig i sängen och skrek sedan ordentligt högt i mina öron. Alltså minnen man gärna glömmer "dom är ju ändå bara negativa" säger många. Men nejdå, börjar man rota lite sopm jag gjorde är dset bra. Jag kom fram till att pappa gjorde allt detta för att han var utbränd och totalt nedkörd. Det gör det lättare att acceptera och förlåta när man har hittat skäl till varför det hende. En annan sak som hjälper mig att hantera minnena är att se hur dom format mig. När det skedde så var det ju fruktansvärd och jag mådde otroligt kasst. Men nu när jag vuxit upp så  har jag accepterat att det är vad som har hänt, pratat ,ed pappa och fått en ursäkt, Då kan man förlåta, glömma är inte lika viktigt som att förslåta. Och jag har ju blibit en bättre människa trotsatt jag blivit utsatt för elakheter. Nu förstår jag mer om våld i hemmer, jag förstår varför folk gör illas och jag försatår offren. Perfekt alltså. Nu älskar jag min pappa ofantligt mycket och har lagt barndomen bakom mig, för det har jag förlåtit. Nu har vi en superbra relation. Ringer varandra minst en gång om dagen för att prata eller bara vhöra hur den andra mår. Vi har alltså en vuxen relation nu, tack vara att jag kunde förlåta honom. Virrigt, virrigt. Vet inte ens om det har nån koppling till tråden.. Hmm.. Jaja.