# Känner mig så ensam! Author: Tangotime Den senaste tiden har jag börjat känna mig liten och ensam. Jag har hundarna, mina föräldrar, dottern och min man. Och jag har lite vänner, men jag känner mig ändå så otroligt ensam och utanför! Min man förstår inte hur jag mår, men försöker stötta mig så gott han kan och han är underbar! Han ställer inga onödiga krav på mig och försöker få mig att förstå att jag inte behöver ha dåligt samvete för disken osv för det fixar han om inte jag orkar. Men han förstår inte och det gör inte jag heller längre! Jag känner mig övergiven av vänner och jag tycker inte om att alltid vara den som måste driva ALLT jämt och ständigt! Det är aldrig någon som ringer mig och frågar om jag vill ta en fika eller grilla osv. Det är ALLTID helt uteslutande jag som gör. Och visst, vi har ofta folk här och nu när värmen har kommit så har här varit folk var och varannan helg och grillat osv och det trivs jag med. Men det känns inte som om någon SER mig. Alla frågar lite löst hur det är, men dom visar ganska tydligt att dom egentligen inte vill veta så jag håller masken och säger " det är okej" eller "bättre". Jag vet inte vad jag ska göra längre? Öka medicinen? Jag vet inte. Jag kan inte säga att jag mår jätte mycket sämre än vanligt. Men jag känner mig ensam och "utanför". ## Comment 1 Author: [Borttaget] Om jag går till mej själv så tycker jag att just medicin (antidepp eller neuroleptika, även benzo) kan göra att kontakten med andra blir sämre, det här kan vara subtilt och svårt att se själv. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Sedan är det så att bara deppen i sig kan göra att ens upplevelse av omgivningen och sig själv, förändras. Du lever med dina tankar dygnet runt, det svarta. Det gör inte dina anhöriga. Du vet själv hur du plågas och hur svårt det är att befria sig från negativa tankebanor, som är en direkt produkt av depressionen. Bara det faktum, att du har en hjärna som producerar negativt skit som inte är sant (vilket är vad depressionen i sig själv åstadkommer), kan räcka för att man får en främlingskänsla, en känsla av att inte "höra till", vara "udda". Tro mig. Jag känner igen det där. För min del har jag löst det genom att vara så öppen som det går om sjukdomen. Säga ifrån rakt på sak, att när jag är dålig sätter det sig på initiativförmågan, därför är det bättre om NI ringer. Att avdramatisera och vara öppen har varit en bra medicin för mig, tala om det som om det gällde diabetes eller ett brutet ben. Bara det att min diabetes sitter i hjärnan, jag har störd serotoninproduktion. Lämna ifrån dig stafettpinnen ett tag och låt andra plocka upp den, medan du plockar upp dig själv, kan jag tycka. Sedan, varför ska du "skydda" folk? Att folk visar att de inte vill veta, är oftast inte ointresse, utan rädsla för att säga något dumt, okunskap. Berättar du vad det innebär, din depression, så ger du dem verktyget för att ställa rätt sorts frågor och kunna närma sig dig på ett bättre sätt. Håll inte masken, visa dig istället! ## Comment 3 Author: Tangotime Tack! Jag sitter och kastar i mig frukosten nu och ska iväg på utställnng med en av hundarna. Men jag skriver i eftermiddag/kväll. ![Glad](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 4 Author: Tangotime Nu är jag hemma en snabbis och väntar på finalen ![Skrattande](http://psykologi.ifokus.se/tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande") En väldigt nära vän till mig som stöttat och hjälp mig mycket dom senaste 8 åren mår själv väldigt dåligt. Och det har ALLTID varit jag som ringt henne och även åkt hem till henne (4mil enkel resa). Hos mig har hon bara varit fyra gånger på mer än 8år! Jag har varit hos henne säkert en gång i veckan om man skulle slå ut det på den tiden vi umgåtts. Hon säger alltid att jag är så välkommen hem till dom och jag har bott hos henne under deras semestrar för att ta hand om deras djur osv. Så jag känner mig verkligen hemma där. Men det är i perioder jätte jobbigt att vi nästan helt tappar kontakten om jag inte orkar ringa till henne. Eller åka dit. För hon ringer väldigt sällan till mig. Och då känner jag automatiskt att hon inte bryr sig så himla mycket längre. Hon har ju även "funnit en ny vän" som jag inte tål! Och det gör att jag känner mig ännu mera övergiven och ensam. Sen känner jag en viss skamm över hur jag mår. Det syns inte på mig att jag mår som jag gör. Jag sitter inte och gråter hela dagarna, jag kan ta mig för vissa saker som ex att duscha och ta hand om dottern. Jag har inte gått ner mig så långt denna gången och då verkar folk runt omkring inte acceptera att man inte mår helt okej. Jag överreagerar och blir ledsen för "minsta lilla", jag övertolkar allt andra gör/säger och tror att alla har en baktanke med allt dom säger eller gör. Detta gör att jag inte är helt bekväm i att gå ut med att jag är deprimerad till vissa. Mina närmaste vänner vet ju självklart. Men dom som inte är så nära vänner, dom tror att jag är arbetslös...inte sjukskriven. ## Comment 5 Author: evrekaw #6 Verklighetsuppfattningen - hur man upplever både sig själv och andra förvrängs av en depression... Bland vänner och bekanta finns alla sorter - de som visar sig vara riktihga vänner, som stannar kvar - och de som försvinner när det börjar blåsa snålt och kallt. Jag sörjde vissa som försvann - men med tiden har jag kommit fram till att vara dubbelt så lycklig över de som finns kvar - för dessa är verkligen vänner! Att du inte känner dig sedd... Jamen så klart du inte gör... Om du inte berättar hur du mår, visar hur du känner utan istället tejpar på en mask - låtsas vara gladare och att må bättre än vad du gör... Så klart ingen ser dig - du är ju gömd bakom masken. Ta av dig masken, var ditt sanna jag. Berätta om hur du mår och känner. För det är inte förrän du gör så du kan känna dig sedd fullt ut. Jag vet att detta är lättre sagt än gjort... Men försök!