# orolig Author: [Borttaget] Detta inlägg kommer förmodligen bli långt och är bara till för att jag måste skriva av mig, bara en liten varning. Min sambo och jag älskar varandra men har haft problem sedan vi flyttade ihop för snart två år sedan. Vi har problem på många stora områden såsom hemmasysslor (städ, tvätt osv) kommunikation, sex (han vill inte) och att han är extremt hypokondrisk vilket går ut över hela relationen. Min älskade sambo har många mentala blockeringar vilket begränsrar honom i allt och gör att han ständigt behöver bekräftelse. Han har slutat göra många saker han älskar (som att röra på sig, träna, ha sex) eftersom han alltid låter sina rädslor styra. Vi har bråkat mycket pga det och det känns alltid som vi hamnar i dödläge (han vill bara lägga locket på och vägrade prata med någon om detta och jag måste hela tiden ta hänsyn til att han mår dåligt och aldrig ställa några krav eller uttrycka ett behov som står i konflikt med hans behov) där vi (oftast jag) inte står ut längre och stannar hos en kompis. Nu efter lång övertalning om att han mest för sin egen skull, men även för att vårt förhållande ska ha en chans, har jag skaffat telefonnummer till någon sorts terapisamtalsklinik för män samt en anmälningsblankett för att gå på parterapi. Jag går själv på terapisamtal då jag pga allt detta blivit så deprimerad under vintern och våren att jag knappt kunde ta mig ur sängen. Jag älskar honom och vill dela hela mitt liv med honom men kan samtidigt inte leva under dessa förhållanden vilket gjorde mig otroligt nedstämd. Stanna eller gå kändes båda två som otroligt usla alternativ. Efter att han lovat mig tidiagre när jag faktiskt lämnade honom, att vi skulle försöka med parterapi och han gick med på det för att få mig tillbaka men sedan ändrade sig när jag väl kommit hem, var jag skeptisk och orolig för att han inte skulle ta tag i det och ringa, för då skulle jag definitivt lämna honom. Efter att vi haft lapparna hemma i två veckor meddelade han idag att han nu pratat i 30 minuter i telefon med kliniken för män och att det kändes bra. Det gjorde mig förvånad, glad och stolt över att han gjorde det för sig och för oss. När det gäller parterapin skulle man tillsammans fylla i på anmälningsblanketten varför man söker. Eftersom jag alltid är drivande när det gäller att ta tag i problemen ville jag att han skulle fylla i varför han tycker att vi bör gå och sedan skulle jag fylla i så att han inte bara kopierade mina svar. Jag läste vad han skrev och tog åt mig väldigt mycket. Han beskrev det mer eller mindre som att han är mer olycklig än lycklig med mig just nu. jag blev väldigt ledsen. För oavsett hur hemskt det har varit emelllanåt så har jag aldrig tänkt så, bara velat lämna eftersom han inte velat ta tag i problemen. Han läste vad jag skrev med men jag hade bara skrivit tre ord, komunikation, sex, hypokondri. Jag vet att jag inte borde bli ledsen, han var ärlig så som jag vill att han ska vara och det är ju meningen att vi ska lösa det så ingen av oss känner sådana känslor mer men jag blev och är fortfarande så himla ledsen. Jag känner mig förrådd. Jag har ju ställt upp, lyssnat, avbrutit allt jag hållt på med för att stötta honom när han är nojig och rädd. Jag är rädd för att få reda på hur han känner och tänker gentemot mig för jag vet inte om jag klarar av att höra det. Det känns som han tycker jag är en hemsk människa. Han har uttryckt tidigare vid ett flertal tillfällen när vi bråkar att han alltid måste anstränga sig för att leva upp till mina krav (tankar han tror jag tänker om honom men aldrig sagt som han fått för sig är en sanning) och att det är hemskt att leva med mig. Varje gång han sagt detta har jag blivit oerhört ledsen och sagt att jag inte vill vara ihop med någon som tycker att jag är så hemsk och att om det är så han känner så måste vi vara helt fel för varandra eftersom jag får honom att känna saker JAG inte tänker. När vi blivit sams har han alltid tagit tillbaka det han sagt. Det känns som att han alltid går på personangrepp, vill att jag ska ändra på min personlighet medan jag håller mig till att kritisera vissa beteenden som inte har med hans personlighet att göra, som han dock tar personligt och tolkar som att jag tycker att han är värdelös. Detta trots att jag alltid ger honom mkt bekräftelse för det han gör bra. Han håller sig inte till ämnet vi diskuterar utan kritiserar mig som person. Det gör att jag inte litar på hans känslor för mig. Hur kan han älska mig om han vill ändra på mig och tänker så negativa tankar om mig?? Jag är rädd för att gå på samtal med honom. Rädd för att det ska bli värre. Rädd för att bli sårad. Rädd för att jag inte ska orka ta mig igenom tiden det tar för att få det att fungera med parterapin och ge upp. Ibland undrar jag hur mkt energi och hur många chanser och hur mkt arbete man ska lägga på en relation för att få den att funka? När är det läge att ge upp? Vad ska jag göra för att klara av terapin? Hur ska jag göra för att inte bli ledsen när han säger det han känner även om jag inte vill höra? Hur ska jag kunna ta det och göra något bra av det? Jag vet att han älskar mig men jag tvivlar när han är arg och säger dumma saker. Han är kärleksfull och säger alltid hur mycket han älskar mig och hur han vill att vi ska bilda familj osv medan jag har ställt som krav att vi måste lösa alla problem innan. Jag är bara orolig. Det är så mycket som behövs rättas till. Jag är rädd att kärleken JAG känner har blivit såpass skadad av allt att den inte kommer vara tillräcklig för att stå ut tills vi klarat oss igenom detta -  om vi nu gör det. Allas problem löses ju inte i terapi.... Någon som har något tips eller kan säga något om hur jag ska tackla detta, mina känslor och rädslor? Hur ska jag göra för att tänka positivt och inte ta åt mig? Kram till alla! ## Comment 1 Author: evrekaw Dina problem är dina och hans problem hans. Blanda inte ihop dessa två - även om han gör det. Vad jag förstår av vad du skriver så är det alla problem han har som gjort att du backar, agerar och ställer krav. Du äger alltså inte problemet, även om han försöker föra över skuld på dig. Vet inte varför du ska gå i parterapi med honom... Är det inte egentligen så att han själv borde trassla ut sig själv? Vem som helst blir sänkt och börjar må dåligt av en partner som beter sig som din sambo gör. Att du reagerar som du gör är naturligt. Men varför ska du ta del av problematiken? Den är ju hans! Även om man älskar varandra och lever ihop är ni fortfarande två individer som var och en på sitt sätt ska se till att det fungerar. Jag tror inte du kommer någonstans med att indirekt ge honom stöd för att det är fel på dig med, genom att gå i parterapi. Låt honom gå i terapi, det ar han och inte du som behöver det! ## Comment 2 Author: Aviendha Jag förstår att du kan känna dig sårad och förrådd när du själv upplever att du stött till så mycket energi för att stötta honom och han då "svarar" med att mena att han är mer olycklig än lycklig tillsammans med dig. Samtidigt kan det ju vara så att alla problemen gör att han känner som han gör, han går ju in mer personligt i era bråk så det kan ju även ge en hint om varför han uttrycker det som han gör i ansökan. Många gånger så uttrycker man sig olika och bara den biten kan skapa problem som egentligen inte finns. Men även jag funderade lite på parterapin. Min spontana tanke är att det är gemensamma problem man tar upp i parterapi men din text leder mig att tro att många av de gemensamma problemen skapas ur hans egna problem och dina rekationer på dessa. Jag tror inte att parterapi är en dålig idé, det kan absolut hjälpa er frammåt och främja er kommunikation, men om jag tolkar dig rätt så känns det som att egen terapi för hans del känns mer motiverat. Han har hangups som han behöver få ordning på, och det behöver du ju inte gå i terapi för. Han kan under sin terapi få hjälp med verktyg för att ta upp saker som han behöver hjälp med/förståelse för etc. med dig. Det är svårt att tänka på ett avslut när man älskar någon, men kärleken ska generellt ändå vara positiv, fylld av liv, lycka och värme. Det gör ont som bara den att lämna någon men på det stora hela så gör det ondare att stanna för länge i en skadlig relation. Hans/dina/era problem har drivit dig in i en depression redan, låt det inte gå för långt. I slutändan har man bara sig själv att ta hand om och det är ett ansvar man inte bör förringa. ## Comment 3 Author: isa Jag håller med #1 och #2 i deras kloka inlägg. Jag tycker inte heller det verkar som ni behöver gå i parterapi just nu. I nuläget tycks det vara han som har problem, och behöver gå i terapi. Ta inte på dig hans problem, det har du redan gjort så mycket så att du t.o.m blev deprimerad, det vill du inte bli igen, eller hur? Sedan när han mår bättre, kan ni eventuellt gå i parterapi, men det verkar inte vara grunden till problemen i ert förhållande, även om man alltid är två om att "trilskas". Jag tror inte han är "redo" att gå i parterapi förrän han tar itu med sina egna problem, och som sagt, förhoppningsvis mår bättre. Kram tillbaka ## Comment 4 Author: [Borttaget] Tack så mycket för att ni tog er tid att läsa, men framförallt svara. Jag känner också att om han löste sina problem skulle många av våra gemensamma problem lösa sig på köpet. Jag är inte perfekt heller, jag är temperamentsfull och reagerar kanske inte alltid på rätt sätt när jag blir ställd inför vissa situationer, har mycket känslomässigt bagage ifrån barndomen som gör det svårt för mig att han en nära relation till en man, men jag hoppas och tror att vi ska få den hjälpen vi behöver. Jag försöker se positivt på det hela, han har tagit kontakt med en krisgrupp för män för att reda ut det han har problem med så han ska gå i terapi på egen hand. Jag går till en kurator och det är jätte bra och jag tror att det faktum att jag går har gjort det lättare för honom att också ta kontakt. Det var min kurator som tyckte vi skulle gå i parterapi, mest för att hon trodde att det skulle bli lättare för min sambo att ta kontakt med en kurator själv efter att han provat på parterapin där han slipper gå ensam och där han får höra från någon opartisk att han borde ta kontakt med en terapeut. Nu har han ju gjort det på egen hand i alla fall. Det kanske blir så att vi inte behöver gå till parterapin om vi går på varsitt håll?? Får se vad de säger, tror ändå att det kan vara bra även om man inte har problem, att gå i parterapi. Finns alltid saker man kan förbättra, dock kanske det är dumt att göra det nu, precis som ni säger. Kanske det är bättre att ta itu med sig själv först. Det låter klokt.  Ni har så rätt i att jag tagit på mig hela ansvaret för att lösa detta. Jag älskar min sambo och tycker att 90 % av vår tid tillsammans är bra och innerst inne tror jag att han tycker det också. Han är frustrerad och situationen är jobbig men jag ser att han anstränger sig för att visa mig att han älskar mig och bryr sig om vårt förhållande. Jag ska försöka låta honom ta anvar för sin del av problemen och göra vad jag kan för att lösa min del. Tack igen för att ni svarade, det hjälper mer än ni vet om. ## Comment 5 Author: evrekaw #4 Ja vi kvinnor är ju mästara på att balansera upp relationer. Men om man måste göra detta med sin egen man ideligen tappar man ju rollen som maka och kvinna. Man blir hans mamma och vem vill egentligen vara det? ## Comment 6 Author: [Borttaget] Jag har haft relationer där jag varit "pappa" så det gäller även för killar... ## Comment 7 Author: evrekaw #6 Absolut, det finns säkert massor av kvinnor som tvingar pojkvänner och sambos in i en papparoll snarare än rollen som partner. Jag skulle inte klara av en sådan relation. Det är okej om det är tillfälligt. Alla kan må dåligt ibland, men när det blir jämt och alltid och personen i fråga inte ser sitt eget beteende - då blir det svårt.