# Leva i nuet? Author: David Nästan överallt blir man ipumpad att man ska leva i nuet. Vara medvetet närvarande osv. Har funderat lite på det i mitt eget fall och i jobb jag haft. Jag har aldrig riktigt tyckt om det "dagliga" arbetet, har hellre tagit på mig tjänster för att planera för framtiden, strategiska frågor, eller analysera gårdagen. Lite så tror jag mitt privata liv är också. Gillar bättre att planera för framtiden, eller såklart analysera sönder gårdagen. Det jag funderar på är om mina arbetserfarenheter har gjort mig sådan, eller om jag har medvetet (eller omedvetet) sökt mig till sådana yrken eftersom det passat mig bäst? Någon som känner igen sig? ## Comment 1 Author: Cat Att kunna se framåt och analysera är de som skiljer oss människor från djur. De faller oss helt naturligt från stora till små beslut, från att söka jobb till vad vi ska köpa hem till frukost imorgon. Om du själv känner att du tvist bättre med att se framåt än att koncentrera dig på nuet ska du absolut göra de. De kan vara en mycke bra egenskap som kan ta dig långt i livet. Själv har jag fasnat helt i nuet och ser ingen framtid alls. De är jätte jobbigt eftersom jag "lever" inte i nuet heller utan är fast där tiden står still. ## Comment 2 Author: David Njo, fast jag vet inte alltid om det är en fördel. Ibland skulle jag önska att jag kunde vara här och nu, vara aktiv i det som sker just nu, och inte bara planera för framtiden, eller vara kvar i det förflutna. Startar väldigt gärna, och ofta, olika projekt, men sen när det gäller att genomföra och slutföra dem, det är inte lika roligt. ![Obestämd](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif "Obestämd") ## Comment 3 Author: Cat Jag startar och gärna saken men de blir hemskt sen när de där måste att köra klart de kommer över än. Hur som helst tror jag de är en träningsak att släppa taget lite och inte planera att i förväg. Förut va jag tvungen att veta en vecka innan om jag skulle på fest. Vilket såklart ingen annan visste förns dagen innan eller samma dag. Jag blev jätte stressad eftersom jag inte hade hunnit planera kläder, bussar och så vidare så de slutade med att jag va hemma. Nu har jag kommit till den insikten att jag har inte mer kläder i min garderob än jag har oavsätt hur mycke tid jag har att planera. Lika de att bussarna fortfarande kör samma turer oavsätt om jag kollar en vecka innan eller samma dag. ## Comment 4 Author: Salladshataren Försöker leva nuet, men tänker alltid på framtiden eller förflutna... ## Comment 5 Author: [Borttaget] Jag var mer en planerare förr... Sen fick jag cancer och visste inte om jag skulle överleva dagen och natten. Plötsligt var det inte så viktigt att planera morgondagen, jag visste ju inte ens om den fanns. Detta tänk sitter kvar lite än i dag. Jag har tex planerat redn nu att jag ska åka hem till Östersund och Yran nästa år (i juli) men jag vet också att det är mera en tanke än en planerad resa. Jag vet faktiskt inte hur jag gör, bryr mig inte nu, tar det som det kommer och skulle det bli så att jag åker upp.. Ja, då kommer jag att ha skitkul! :-) ## Comment 6 Author: Hawknestgrove Ja när det gäller godsakena, så är det Carpe Diem som gäller. Men för att kunna få till något av det, så får man planera lite i framtiden också! ## Comment 7 Author: Cecilia77 Men leva i nuet innebär inte att du inte kan planera för framtiden. När du planerar för framtiden, i den stunden, är du närvarande i det du gör och planerar för framtiden :-) Ja, "leva i nuet", mindfulness etc har ju blivit mode på senare. Det är en tänkvärd teori som också kan vara oerhört svår att applicera i livet. Träning är det enda som gäller. För i nuet finns ju inga problem, det vi är rädda för, oroar oss för osv finns antingen i framtiden eller har det redan hänt och vi är fast i dåtida händelser som får oss att må dåligt. Jag läste, pga, min depression flera mindfullnessböcker, Eckhardt Tolle och diverse andra böcker inom detta ämne. Det hjälpte ett tag och jag förstod principen och när känslorna kom försökte jag att inte låta dem gå upp i tankar utan bara vara närvarande i känslan, utan att analysera, tänka eller försöka förklara varför jag kände som jag kände. Det låter ju bra! MEN här kommer det som ändrade min uppfattning kring det här med att "leva i nuet". Jag blev sämre för ett tag sedan, har vägrat mediciner, skulle klara det själv (som vanligt!), LEVA I NUET, läsa spirituella och mindfullnessböcker...etc. En dag mår jag så fruktansvärt dåligt. Ångest attacker, sorg, panik; inte ens min vanliga 10 km springrunda hjälpte. Jag orkar inte mer. Vill bara ta mitt liv. Jag öppnar ännu en bok i mindfullness, i ren desperation, slår jag upp en övning. Jag gör övningen. Det står om det inte fungerar så gör den igen. Jag gör den igen. Och sen igen. Åh, det funkar ju inte. Panik!! Läser vidare, desperat, då står det: "Om du fortfarande känner likadant efter att du gjort övningen tre gånger lider du möjligtvis av post traumatiskt stressyndrom eller liknande, du måste kontakta psykiatrin" (Wow, en bok med ärlighet! Som inte tänker antingen/eller). Detta var det bästa som kunde hända! Jag förstod då att ja, mindfullness och leva i nuet, fungerar och är bra, MEN det fungerar inte som en lösning för ALLA, beroende på vad du har varit utsatt för och hur ditt liv har sett ut och vad du lider av. DOCK, vill jag påpeka att jag tror det bästa är att aldrig förkasta något. Allt finns ju här för att hjälpa. Gå till psykiatrin, ta medicin, gå till en psykolog, kör mindfullness, meditation, dansa, öva att leva i nuet! All hjälp är bra hjälp och varför förkasta något. Vi har ju möjligheten idag (vissa i alla fall) att leva i en både/och värld och inte i en antingen/eller värld. Min insikt; Jag jobbar med mig själv på alla sätt, jag förkastar varken läkarkunskapen eller den spirituella världen (leva i nuet)! Det går att få hjälp av båda samtidigt. Både/och inte antingen/eller. Det var ju fasligt vilket svart/vitt tänk jag har haft tidigare. Skrattar :-) Kram ## Comment 8 Author: Cecilia77 David, om din styrka är att vara kreativ och påbörja projekt så teama upp med någon som är bra på att avsluta. Vi behövs alla och våra styrkor bör ses som komplement till varandra. Då blir det bra samarbeten. Jag tror dessutom det behövs mycket mer samarbete, och att vi börjar se och koncentrera oss på våra styrkor, i samhället i stort men också på individnivå. Alla behövs vi! Kram