2011-02-15 15:51 #0 av: Lindansare

Jag tror mig funnit en pusselbit till mitt inre pussel jag gång på gång pusslar fel.
Jag lyckas alltid lägga hörnbitar i mitten och mittbitar i hörnen.

Som pelare under bron jag går på.
De låter inte bron gå av, de hjälper mig att inte handlöst kastas i vågorna av mörker där under mig.
I havet någon skrev Död på.

Jag har kastats och färdats genom tunnlar av mörker, blivit omtyckt vårdslöst och framför allt blivit tagen för givet.
Jag har satt djup i de jag önskar haft djup, jag har desperat famlat efter någon slags trygghet.
Men hur vet jag vad som är tryggt när trygghet alltid fattats i hela mitt liv?
Hur vet jag vem som är vad, vad som är vem när jag hela tiden ser bort?
Ser det jag vill ska finnas där men det som hjälplöst alltid saknats?

Jag tror jag vet nu.
Ett korn har såtts i mina inre labyrinter.
Ett frö som sakta gror eftersom den som sått det vattnar och vårdar.
Vågar jag finnas nu?