Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
09. Depression/Ångest

Att våga lita på någon

2011-02-15 15:22 #0 av: Lindansare

Jag och tillit.
Något jag övar på varje dag, varje minut.

Varje gång jag tror mig finna tillit till dig,
så tvivlar jag åter efter bara en kort stund.

Det kan vara ett ord, en känsla, en stämning.
Som ständigt triggar min rädsla för att bli övergiven. Lämnad. Sviken.

Jag VILL tro, jag vill sluta vara på min vakt.
Jag vill lämna alla sådana känslor i en sluten ask.
Gräva ner den och ta allt som det kommer.

Men lik förbannat är känslan där åter igen.
Den är så sjukt inbankad i min själ, tatuerad i mitt synfält och nertryckt i min hals.

Fan ta alla som lagt den stenen av misstro i min kropp.
Fan ta alla som brutalt brutit ner mig för att få mig att älska,
som jag trott mig älska för att sedan bli lämnad, redan innan krossad.

Fått ta mig upp på knä själv, krypa bort från träsket av gift alldeles ensam.
Känslan av total ensamhet är värst.
Vid sådana tillfällen tvivlar jag på om jag ens finns,
existerar i denna värld.

Vill jag existera då?
Jag tar ju chansen att försöka tro, jag stänger inte in mig.
Jag tar steg in i något som kan bli bra.
Men i min värld är allt då för bra, något kommer snart att rivas ifrån mig.
Och oftast det jag vill ha som mest.

-Känslan av trygghet.

Jag orkar inte krypa fram på knäna igen, jag vill inte vara rädd.
Jag har byggt upp mig, satsat på mitt självförtroende och provar nya saker.
Men jag vet hur rangligt allting egentligen är, det kan raseras så lätt..

Jag blundar för den där vingliga mig och tänker mig stark.
Tänker mig okrossbar.

Så krossa mig inte.

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Anmäl
2011-02-15 15:39 #1 av: ZABA

Vackert och tänkvärt och såå sant...

Anmäl
2011-02-15 15:45 #2 av: Lindansare

Tack! Tråkigt att du känner igen dig om man säger så, fast ändå skönt att inte vara ensam om denna känslan.

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Anmäl
2011-02-15 18:10 #3 av: Hawknestgrove

men jag håller med dig i en sak. Jag litar inte på någon annan till fullo heller. Knappt jag litar på mig själv ibland....

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2011-02-15 18:50 #4 av: Lindansare

Nej, det är ju skitsvårt det där med tillit när alla betyndande människor man litat på försvunnit någon gång. Släppt min hand och bara gått ur min värld.

Fy.

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Anmäl
2011-02-15 18:51 #5 av: Lindansare

Tittar efter dig..

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Anmäl