Fick diagnosen för två veckor sedan…

Jag har haft problem sedan tonåren med självdestruktivitet, tablettmissbruk, och mått dåligt i tid och otid.

Jag har blivit slussad fram och tillbaka mellan vårdcentraler och läkare som bara gett mig läkemedel men inte tagit sig tid till att fråga hur JAG mår.

När min son föddes för 5 år sedan hände något..  Jag längtade efter att få barn och att bli en lycklig mamma men istället för babylycka så rasade hela min värd samman

Jag tyckte inte det var kul, jag var ledsen hela tiden och jagville absolut inte ha några barn! SJUKT!

Ingen förstod att jag fått en förlossningsdeppression och bvc talade heller inte om att man kunde få något som hette så. När sonen var tre månader fick jag zoloft som läkaren trodde skulle funka för mig.. men icke!

Det tog väl ca 10 månader innan jag accepterade att jag var mamma och jag kämpade dagligen med att upprätthålla god min. Att jag levde ihop med en en blandmissbrukare gjorde ju inte saken bättre heller för den delen men det är OT.

Åren har rullat på och jag har kämpat på med jobb, jag har ju aldrig kunnat jobba helt utan att vara hemma ett par dagar varje månad. Ibland har jag fått vara sjukskriven någon vecka då och då pga att jag mått dåligt.

Man skäms ju såklart och det är jobbigt att behöva förklara för sina kollegor att man mår dåligt psykiskt och att det inte är en förkylning det rör sig om.

I somras har det gått upp och ner hela tiden.. ångest, sömnlösa nätter och panikångest om vart.

I september gick jag till vårdcentralen för mina problem och och det enda doktorn kunde göra var att skriva ut atarax mot ångesten, stecolid mot panikångesten och propavan så att jag kunde sova.. jag bad bad henn att kika på min medicinering men hon vågade inte mixtra med den så hon var snäll och remmitera mig till Vuxenpsyk här i min kommun.

Jag traffade en TOPPENläkare som för första gången lyssnade på MIG och förstod att det var något mer än deppressioner.

Nu efter 4 månaders sjukskrivning och div utredningar har jag fått diagnosen bipolär med hypomani.

nästa vecka skall vi diskutera ny medicin som kan se till att jag inte går ner i deppression och som tar ner mig i från himlen när jag "mår som bäst" JAG KAN FÅ BLI VANLIG.

Jag kan få må bra, jag kan få slippa ursäkta mig att jag mår dåligt, jag kan jobba normalt!

Nu vet jag att mina deppressioner och mina tillstånd som "bäst på allt" var en sjukdom! Min Familj och mina nära har fått stå ut med mina onyttigheter dom har oroats över mitt mående.. Men dom har alltid stöttat mig och hjälpt mig så gott dom kunnat.

 Jag är 29 år och fått veta att jag jag är bipolär..

En stor ros till min goa läkare som såg och lyssnade på MIG.