Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 3512 ggr
Lindansare
2011-01-27 00:51

Novell -Rädsla för separationer och att skapa dem.

Jag HATAR separationer. Jag är livrädd för dem.
Ändå skapar jag nya. Jag påbörjar relationer, nästan alltid kärleks- eller rena sexrelationer.
Gör allt för att vara vacker, sexig, snygg och rolig. Gör allt för att de ska avguda mig, så att jag kan avguda mig själv genom dem en stund.
Vi går ut. Jag är den enda kvinnan för hans blickar, jag dansar skrattar och tittar på honom under tunga, svarta ögonfransar. Ler oskyldigt och vi går hem och plötsligt är jag kvinnan i hans liv.
Jag är allt annat än oskyldig. Jag är skyldig.
Jag är som spindeln i ett nät som väntar på att en fluga fastnar, spinner in honom i mina silkestrådar för att sedan äta allt han stått för, försvaga honom och släcka hans liv.

Dagen efter mår jag dåligt, känner mig utnyttjad och undrar varför.
Jag gjorde ALLT för att han skulle åtrå mig och vilja ha mig mer än något annat i hela världen. Sedan fick han det. Jag gav mig till honom. En man jag knappt vet något mer om än att redan är förälskad i mig.
Att ge sig till någon är inget stort för mig. Jag säger till honom att det är det, att han är speciell.
När han är klar känner jag mig som en utläst bok.
Tom inuti ligger jag på en främlings arm och samtidigt som jag hör att han somnar, kommer tårarna.
Men varför anstränga sig så för att någon man kanske inte egentligen ens är intresserad av ska tycka man är den enda på jorden?
-Jo, för att han kanske på förra festen inte var så intresserad alls, utan ville ha en annan tjej, kanske för att han hade sexig röst, eller för att han var “manlig”.
Eller bara för att jag visste att jag kunde få honom att älska mig på bara ett par veckor. För att jag då kanske skulle få bekräftelse nog att trivas i min kropp för en stund. För att få tyst i huvudet. För att sluta vara värdelös konstant.
För att få ro att andas.
För att förstå att en separation är nödvändig efter ett kort tag då jag tröttnat och otålig att söka nya bekräftelser, hoppas på att någon ska kunna nå mig och rycka mig ur denna eviga karusell..
För att senare bli förkrossad igen.

Skriven idag av Lindansare

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Annons:
gris3n
2011-01-27 17:42
#1

den var väldigt bra, gillar sättet du skrivigt på :) den e lixom lite tragisk på ett poetiskt sätt.

Aviendha
2011-01-27 17:55
#2

Ett mönster jag känner igen mig i alltför väl..

Lindansare
2011-01-27 19:14
#3

#1 Tack! Det var precis det du skrev som jag ville få fram.
Verklighetsbaserad, beskrivande en tragisk känsla på ett poetiskt vis.

Jag tror det finns många trasiga själar som kan känna ett styng i hjärtat när de läser detta. För att detta inte är något man vanligtvis sätter ord på.

För att man skäms..

Skäms inte! jag försöker låta bli.

Värme! /Lindansare

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Upp till toppen
Annons: