Välkommen hit!

Jag tror att du har en poäng. Dessa händelser påverkar dig ju i din vardag då de inte är raderade, bara förträngda. Tyvärr kan man inte göra saker ogjorda, men man kan bearbeta det och sluta fred med det och gå vidare, precis som du säger. Antar att det inte är helt smärtfritt att lirka fram allt i ljuset igen men jag får en positiv känsla av din text som jag hoppas stämmer. En känsla av att det finns en ände på det hela, det finns en arbetsplan, det finns motivation, det finns kraft och resurser, det kommer på ett eller annat sätt att ordna sig.

Glad jag blev att min inre styrka lyser mellan raderna.

Det stämmer ja, men det har inte alltid varit på det viset.
Tack vara gallring av vänner och underbara husdjur så har glöden åter tänts, som ett svagt skimmer än så länge.

Jag är otroligt lättpåverkad av andras stämningar och tolkar ofta in att människor tycker illa om mig fast det antagligen inte stämmer.
Det är lite som om jag inte kan tro på mig själv utan att någon annan gör det först.
Min integritet blev stulen och jag jobbar på att få den åter men det är svårt.
Valfriheten försvann tidigt och ord har alltid lagts i min mun om hur jag SKA tycka, hur jag SKA vara osv, började redan som tvååring då mina föräldrar gick isär.

Min styvmamma agerade som man gör mot straff-fångar, hon lovade en sak en dag och när jag dagen efter kom och frågade efter det hon lovat så sa hon att hon aldrig nämnt saken ens utan att jag var en lögnare som hittade på.
Jag började skriva ner vad hon sagt när jag blev äldre som ett bevis för mig själv att jag inte var galen.
Hon lyssnade av telefonen när jag ringde till mamma och berätta för pappa vad som sagts plus lite till. Tillslut fick jag inte ringa mamma mer än var tredje dag.
Det var fruktansvärt, för ett barn saknar ju sin mamma av naturliga skäl.

Så det var ren psykisk terror hos pappa, men eftersom det började när jag var så liten så vart jag kuvad ända upp i femtonårsåldern då jag klippte mitt hår och färgade det, gjorde allt för att visa att jag inte ville vara en del av deras lilla utåt "perfekta bubbla".

Det blev ju ramaskri och det slutade med att pappa sa att jag inte var hans dotter längre och vi hördes inte på två år. Jag saknade min pappa som jag knappt aldrig ens fått ta del av.

Tillslut så återfann vi varandra och flera år senare räddade han mitt liv. Vår kontakt är fortfarande fragil, men den fungerar för att jag vägrar bli behandlad som en idiot mer.
jag glider lätt tillbaka i gamla spår där jag accepterar vad som helst, men gör allt jag kan för att säga ifrån.

Så det var den ena delen av historien. Pappasidan, vilken är rentutav snäll om man jämför med vad som pågick hos mamma.
Men det tar vi en annan gång.

Skönt det kändes att skriva av sig nu.

Vill gärna ha reflektioner om någon känner igen sig och dyl.

Känner mig så ensam.

Bildbeskrivning av känsla.. Det är jag på bilden, har gjort den mörk så mitt ansikte inte syns så mkt.

Tycker bilden har ett tydligt uttryck för hur man känner sig inombords ibland.

Kul med så mycket positiv kraft mitt i ditt mörker, inspirerande,

Välkommen!

tack, kan inte beskriva vilken bekräftelseboost det blir att ni ser att kraften faktiskt finns där. Inte alltid jag tror på att den existerar, men detta var till stor hjälp.

Styrka till er. /Lindansare