Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 5724 ggr
iins
2011-01-24 16:55

att vara djupdeprimerad som jag är

hoppas ni pallar läsa hela min långa text.

skriver av mig heltohållet bara.

lämna gärna ett stöd efter er.

;

jag vet inte vad jag ska ta mig till, ingen blekaste aning eller jo aningen lutar åt himlen eller vart fasen gud tar mig till då jag begått självmord.. men det gäller å våga också, å våga hoppa ur den sekunden då tåget åker i fullfart förbi, och då krävs det stort mod till det för att inte tveka i sista sekunden som jag alla gånger jag försökt och viljat gjort. fegheten vinner mot viljan, tyvärr. bigness feg jag är.. som också inte orkar leva mer och vill dö. men vafan skulle ni andra vara i min kropp och innanför min panna, adåduu, då skulle du utan tvekan vilja det med detsamma. kan jag lova! jag är helt förstörd, panikångest hela tiden, kan knappt andas, måste oroa mig för den och fokusera den för att kunna andas lite smått ivarefall ( fuckar mig hårt, riktigt mycket, för jag inte kan koncentrera mig på NÅGOT annat, kul att man kan plugga och läsa också.. tar 7timmar för 1timme utan å tänka å andningen, men tvång är tvång ) fyhelskotta vad jag inte pallar med de mer! kan lika gärna sluta tänka på den och dö.. för seriöst så kan jag inte andas då jag inte tänker på den, helt otroligt knas… men jag lurar mig själv eller inte jag egentligen det är någon(?) i mig som gör det, som jag skulle kunna kalla fiende.. som äger mig hårt! im loooser for this. oså bubblan då? ja, att jag inte ens kan ta vara på nuet, alltså jag gör saker utan å vara medveten om att jag gör dom för jag är så inlåst i mig själv dvs. borta i mig själv och verkligheten blir som en dröm för mig, som om jag drömmer och det inte är det verkliga livet med filurer runt omkring mig som snackar med mig osv, då är jag så insatt inuti mig själv och de har jag vart två fking jävla år nu everyday!! har inte kunnat leva ett normalt liv sen dess.. men runt 80år framför mig, vad kan ske då? jadu, tyvärr ser jag inte i syne eller är synsk oså. hela min kropp skakar som en rejäljordbävning, när jag ska böja mig ner så gungar mina ben upponer lite smått för de skakar så mkt.. hoppas sjukgymnasten gör något åt det, att det lönar sig att gå dit för att inte va så enormt spänd som jag faktiskt är..

igår va de ända jag keka frulle på två mackisar + en klunk citrondryck. det tar liksom stopp. middagen, hamburgaren dårå kom inte i mig förutom enbart en endaste liten tugga.. sen tog det stopp, som ett lock där man ska svälja maten och jag höll på å spy men slutade äta istället. huvudverk och en klump i magen för jag är så fruktansvärt rädd, rädd för att leva, för jag är som jag är. en osäker, psyskisksjuk, bortvirvlad själ, värdelös, hon som är misslyckad typ. det är så jag helatiden oavsett tänker om mig själv och det kan jag inte ändra på, tyvärr. hur mycket jag än försökt å försöker så lyckas jag vara kvar på samma nivå. nu när tvången med andningen kommit + alla andra symtom är kvar så har jag inget hopp längre efter ungefär två års djupsorg kämpande.. hur ska det kunna bli bra? när jag inte lyckas själv? och medicinen… neheru. som om ingenting. säg mig, säg mig varför jag är kvar på denna palats, denna jord, denna verklighet när jag ändå inte kommer någon vart hur mycket jag än försöker…..

*tusentals, miljontals, brilijontals suck-gubbar*

Annons:
Chippers
2011-01-24 20:17
#1

Styrkekram..

Kommer inte på nåt att skriva.. jag önskar bara att det vänder sig för dig, du är inte värdelös eller något annat.. och definitivt inte ensam.. 

Har du någon i din omgivning du kan prata med?

Saga85
2011-01-25 17:23
#2

Har du någon som helst kontakt med psyk? Om inte - jag ber dig - ta kontakt med det nu! Jag vet själv hur det är att känna som du. Så många gånger jag var vid tågstationen och velat hoppa, eller på berg och velat hoppa nerför.Och fe där tankarna - "Din jävla fegis, vågar du inte?? TÖNT! Din fucking jävla mes!!" Efter 2 misslyckade försök pajade min hjärna totalt och jag förlorade både minnet, uppfattning om vad som hände och blev tvingad att ha stöd med allt ifrån toabesök (gick t.o.m i blöja den första tiden fick jag nyligen veta) till att äta. Har legat inne på psyk i 4-5 månader (minns inte när jag blev inlagd), och börjar äntligen må bättre.

Sök hjälp! Bor du med någon? Jag hoppas verkligen inte att det tar ett självmordsförsök för att du ska lägga in dig! Snälla…

Saga85
2011-01-25 17:26
#3

Dessutom är det jävligt mycket modigare att INTE hoppa framför tåget, utan att ta sig vidare. Att VÅGA stå emot impulsen.

Kalendula
2011-01-25 20:42
#4

Det finns bara en enda person som kan bestämma sig över att ta sig ur sin situation och den personen är du. Det finns hjälp att få.

Kram o lycka till Skrattande

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

[rolnor]
2011-01-26 19:46
#5

Du kanske ska lyssna inåt, hitta kärnan i dej själv, du behöver nån bra person att prata med och våga öppna dej.

LoTuss
2011-01-27 18:15
#6

Förstår ungefär hur du känner dig. Är i en liknande situation.

Men jag håller med #2 TA KONTAKT MED PSYKET - om du inte redan har det. Ge det en chans först. Du kanske behöver läggas in en period. Det kan vara en bra vila från allt. Jag vet, har provat själv. Först var jag mycket tveksam och skeptisk till att läggas in, men det var inte så farligt som jag trott. Man slapp odna med mat, städning osv. Dessutom finns det personal på plats, som kan ge extra medicin när det behövs, kuratorer och terapeuter.

Snälla - ge psykiatrin en chans att hjälpa dig!!

OM du sen skulle upleva att det inte hjälper och du verkligen har provat, inte bara någon månad, så går ju tågen fortfarande…

Kram och Lycka till!

Annons:
Chippers
2011-01-27 18:27
#7

#6 Du behöver inte svara utan bara om du vill, undrar om du kan berätta vart du har varit inlagd, eller i vilken kommun? Akutpsyk eller öppen psyk? Var det väntetid eller bara att åka in?

iins
2011-01-27 20:20
#8

jag har vart inlagd förut på psyk. eller är nu med. är hemma på permession också. min psykolog blev tvungen å skicka in mig efter allt jag sade till henne. så fick akut inläggas då polisen leta efter mig och då jag va nära på att hoppa framför tåget, men otur nog så hann polisen med mig och jag vart inlagd.. har vart det mer än 1 månad nu men blir nog utskriven snart för har mer hopp nu! har experter som hjälper mig och en bra medicin!

LoTuss
2011-01-28 17:10
#9

#7 Jag hade en längre tid haft starka själmordstankar, hade sen gjort två allvarliga försök, men hittats av anhöriga i tid. En kväll kände jag återigen detta starka koma över mig, då ringde jag psykjouren. Fick sen åka dit och träffa en läkare. Hon ville lägga in mig och jag hade inga invändningar. Kände mig inte trygg hemma, då jag kände att jag inte kunde kontrollera mina impulser.

Hade då sedan någon månad tillbaka gått hos en läkare inom öppenvården på psyket. Då ringde jag och bokade tid som vanligt. Hon var periodvis inne på att lägga in mig, men då kände jag inget riktigt behov av det.

Men jag tror att de flesta (alla?) sjjukhus har en akut psykmottagning, om man känner att det inte kan vänta. Ibland blir det ju liksom akut.Tyst

Allamej
2011-01-29 03:04
#10

Jag tycker som rolnor, sök inom dig.

Inse att du är bara en massa partiklar som vibrerar och hålls ihop av magnetism… inget mer och inget mindre… samma sak som trädet utanför ditt fönster, datorn du skriver på och chauffören som du kommer att placera på psyket om du hoppar framför hans tåg…. Jag vet, min vän gjorde det och han som körde tåget kommer nog aldrig att bli kontaktbar igen…

Så hur kan jag låta så hjärtlös? Jag är det inte, jag bryr mig om dig, om trädet och han som kör tåg, för även jag vibrerar på denna frekvens.

Stig åt sidan och se på livet från utsidan, vad behöver du göra för att må bra? Hur ska du lösa det?

Att bestämma sig för att tolerera nuet är detsamma som att acceptera det och man behöver inte gilla det men det är enda sättet att ta sig ut ur helvetet.

Stephen Fry - There are many people out there that will tell you that "you can't". What you've got to do is turn around and say, "watch me". Veronica/ Sajtvärd på Smyckestillverkning och råttor

 

 

Väljer friheten inte ångesten
#11

hej

jag är en ny  tjej här på sajten på 30 år i sverige !vill först börja med att säga underbart hitta fler som jag som lider av ångest eller depression och tvångstankar. jag lider av tvång och ångest min andra stora depression kom i februari och jag kämpar att ta mig ur med medecin och psykologer. har en läkare jag gått hos i många år. jag har några frågor till er?

denna depression jag fick nu var annorlunda mot den jag fick innan!

jag inbillar mig att jag håller på bli galen och ska få sczitcofreni eller liknande.

jag lider också av tvång syndrom så mitt tvång har gjort det värre . jag går terapi och jag vet nånstans att jag inte har nån scitzofreni och mina läkare har intygat detta klart för mig. jag är endå rädd så fort jag hör ljud å det är vanliga ljud som alla andra hör barn leka i parken eller dörren smäller igen så blir jag super rädd. detta känns inte kul alls. min depression är också mycket äeven jag har en vänner lite familj finns dem inte där för mig på ett bra sätt dem fattar inte och vill inte fatta heller har jag märkt. jag har många gr inte velat leva jag har inte försökt med självmord men är rädd att jag  en dag kommer villja eller försöka. jag undrar också tanke sättet går inte stoppa ibland. en negativ tanke leder till en annan ofta slutar det med jaha varför lever man vi alla kommer juh endå dö en dag. jag kan ha en halvbra dag njuta av solen eller vad jag nu gör sedanna börjat en negativ tanke och sedanna e det kört jag e totalt nedstämd.

jag undrar också  detta med medecin och terapi och all psykvård hjälper det bara tillfälligt igentligen. har en polare som sa ja det hjälper bara tillfälligt och vad gäller antidepressiv så är det inget bevisat. han mena på att det kanske blir värre och man blir bara galen igentligen eller vad han nu menade. han lider själv av kronisk ångest eller depression han säger han tar sig ur allt själv och stöd från sin sambo. äch jag vet inte blir bara super orolig för allt. jag har alltid vart en orlig själ. miste min mor som var svårt sjuk några år sedanna allt blev värre då.

ALLA SVAR E VÄLKOMNA ,)BETYDER MYCKET FÖR MIG!Flört

KRAM BELLA SOM VILL LEVA FRI FRÅN ÅNGEST.

Upp till toppen
Annons: