04. Personliga berättelser

Hur släpper man taget?

2011-01-24 00:01 #0 av: kristinaholsson

Hej hej!

Har försökt googla lite på min fråga men har inte kommit fram till något svar och då hittade jag den här sidan och hoppas på att någon kanske vet vad man kan göra och har lust att läsa mitt inlägg och hjälpa mig med mitt lilla (eller stora för mig) problem?!=)

Det hela handlar väl om att släppa taget över en händelse. Jag är 25 år och under min tonårstid blev jag sviken av många vänner.

Men en spec händelse sitter fortfarande kvar och det är när jag blev riktigt sårad av mina s k "bästa kompisar". Vid 17 års åldern blev jag uppringd en kväll när jag var hemma, mitt kompisgäng som bestod utav en barndomskompis och 2 nya som jag hade blandade känslor för, men ändå bästa vänner vid tidpunkten. Dem ringde och skällde ut mig för något jag inte hade gjort och hotade om både det ena och det andra. Visste inte var jag skulle ta vägen (psykiskt) som tur hade jag en annan kompis vid tillfället som jag kunde söka tröst till. Men jag blev så sårad. Men jag stod på mig, jag hade inte gjort något fel.

Sanningen kom fram till sist efter ett halv år, som den alltid gör och det visste jag innerst inne. Min barndomskompis sa förlåt, dem andra gjorde det väl lite halft, (deras stolthet tog emot tror jag) insåg då vad dem gick för. Vänskapen mellan mig och min barndomskompis stod inte länge efter det. Det var inte samma sak.

Detta var alltså 8 år sedan och jag går fortfarande och gubblar över det.

Jag vet att på alla sätt och vis att jag var och är bättre än dem pga vad dem gjorde och vad dem fortfarande gör. Vissa av dem är fortfarande kvar på högstadienivå vid 25 års ålder, därför jag säger så=). 

Min sambo blir galen på mig här hemma för han tycker att jag måste släppa taget någon gång och inse att jag är bättre än dem, att jag inte behöver bevisa något, ja, att sluta grubbla på det.

Men det är lättare sagt än gjort. Nu det senaste året har jag i för sig inte tänkt så mkt på det eller rättaresagt  pratat om det med någon. Tänkt och t o m drömt om det har jag gjort.

Nu ikväll kom det över mig igen när jag läste mina gamla dagböcker från den tidpunkten. Det gör så ont när jag tänker på det, verkligen som ett riktigt knivhugg i ryggen. Nu blev det ju mer känsligt och smärtsamt imed att jag läste igenom dagböckerna, men ikväll kunde jag nästan känna knivhugget i ryggen. Så ont gör det.

Hur ska jag komma över det? Är det någon som haft något liknande problem.

Vill bara påpeka att det är ju inget som går över mitt vardagsliv, men det är en tanke som alltid finns där och som jag vill försonas med.

Jag hoppas det är någon som kan hjälpa mig!

Tack på förhand

/Kristina

Anmäl
2011-01-24 10:58 #1 av: Aviendha

Det kan vara en god idé att prata med någon om det. Nu har det gått rätt lång tid och det verkar ju inte gå över av sig självt, snarare att du sitter fast i gamla tankesätt och då kan det vara bra att få lite hjälp på vägen, ett nytt sätt att se det och bemöta det så att man kan försonas med den delen och lämna den bakom sig.

Anmäl
2011-01-24 12:31 #2 av: Maria

Det är kanske lättare sagt än gjort men de flesta människor blir någon gång i livet grymt besvikna av någon eller några. Du har t.om fått ett förlåt och upprättelse vilket alla heller inte får.

Du måste försöka släppa detta. Fundera på om det är själva händelsen som du inte kan glömma eller om det är något annat som gör att detta får stå som "frontfigur" för dina problem.

/Maria

 

Anmäl
2011-01-24 15:43 #3 av: rolnor

Jag kan tänka mej att du är arg över det som hänt, så orättvist på alla sätt, kanske du måste bearbeta din ilska; hitta nåt att slå på som inte går sönder, skrik i en kudde eller nåt!Skrikandes

Anmäl
2011-01-26 15:52 #4 av: Lindansare

Jag var med om samma sak, men när jag bröt med de som hade varit renutav elaka så frös hela skolan ut mig. Jag gick i nian och så fort jag bara kunde flyttade till en internatskola lånmgt bort från de gamla spökena..

jag var uppvuxen i en pyttestad där allt gick runt och än idag många år senare klarar jag knappt av att hälsa på hemma i den staden. jag har fortfarande inte en enda kontakt från nian och neråt. Inga som kände mig som ung, ingenting och det kan kännas sorgligt på ett sätt.

Men de var alldeles för stolta för att någonsin be om ursäkt.
När jag blev utfryst från alla så gick jag i bott och påbörjade medicinering mot ångest.

men där och då när gick ur nian började mitt liv på riktigt. med nya val, nya vänner. Nytt liv.
Idag har jag hög tolerans mot folks beteende men jag har en självklar gräns som tagit år att bygga upp. Men det gick. Jag har brutit med nya vänner och jag har hållt fast vid de som ger energi och som jag kan ge energi. de flesta är sjukskriva som mig själv. Men vi hjälper i allt mörker, blir aldrig destruktiva ihop.

Värme /Lindansare

Aldrig igen.

Medarbetare på Misshandel iFokus

/Lindanserskan (OBS! Copyright på allt!)

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.