Annons:
Etiketterpersonlighetsstörningarborderline
Läst 10841 ggr
Viper
2011-01-06 20:26

Narcissism?

Jag tror att min pappa har en narcissistisk personlighetsstörning. Skulle verkligen vara intressant att höra synpunkter från er som har varit i kontakt med diagnosticerade narcissister. Jag tycker det finns mycket som pekar på att han har störningen, men också saker som inte stämmer så bra.

Han är (när han vill) en oerhört social och trevlig person. Det gör det svårt att förklara för utomstående varför vi har en dålig relation. Den allmänna uppfattningen bland många är nog att det är jag och andra familjemedlemmar som är "konstiga" som har svårt att komma överens med honom.

Vi har haft mer eller mindre dålig kontakt i hela mitt liv, det kanske inte bara beror på honom, men han är ändå en del av problemet.

Väldigt mycket utgår från honom när vi umgås. Han kan t ex dyka upp oanmäld, trots att han vet att jag jobbar mycket och har många aktiviteter för mig på fritiden. Och varje gång bli lika förvånad om han kommer olägligt.

Sedan är han väldigt gränslös och snokande. Om jag vet att han ska vistas i mitt hem utan att jag är hemma går jag alltid en lov och lägger brev, dagböcker och personliga saker i en väska som jag sedan tar med mig eller gömmer undan mycket väl. Jag vet att han troligen annars skulle gå igenom allt han tycker verkar intressant bland mina tillhörigheter.

Han har en tendens att få mig att känna mig nedvärderad trots att jag sällan kan sätta fingret på hur. Det är sällan jag kan peka på något konkret som han sagt eller gjort, utan det är mer sättet han är på. Ibland får han mig att känna mig som en idiot genom att han tror att jag inte klarar av ens de enklaste saker (typ använda en mikrovågsugn). Saker jag åstadkommit i mitt liv som andra föräldrar skulle vara stolta över är han helt ointresserad av.

Ingenting jag och mina syskon gör är bra nog om vi inte gör precis det han tycker är viktigt. Hans prioriteringsordning för vad som är viktigt är dessutom ofta ganska ologisk och utgår helt och hållet från hans eget liv.

Jag har kommit på honom med att ljuga om saker, antingen för att ställa sig själv i bättre dager eller för att svartmåla andra. Han har bland annat sagt till min dåvarande pojkvän att jag har haft så svåra psykiska problem att jag varit nära att tvångsvårdas (vilket är helt felaktigt).

Det som får mig att tveka till om han är narcissist är att han uppenbarligen kan bete sig annorlunda mot andra människor och även klarar av att ha längre relationer. Jag tror t ex inte att han är likadan mot sin fru som mot mig och mina syskon. Det verkar som om han är "värst" mot oss barn.

Av någon anledning har han också blivit mycket värre med åren även om han alltid har haft de här grunddragen. Sist jag träffade honom var det så illa att jag fruktade en demenssjukdom. Sedan snubblade jag över diagnosen narcissistisk personlighetsstörning.

Annons:
Maria
2011-01-06 22:02
#1

Här kommer en länk från Wikipedia med bl.a diagnoskriterier.

Vad var det som gjorde att du trodde att han fått en demenssjukdom? Har han snabbt blivit mer personlighetsförändrad? Det kan ju också bero på frontallobsdemens, annan demens eller rentav en tumör i hjärnan.

Sedan är vissa människor väldigt egocentriska utan att det för den skull behöver vara sjukligt men det kan vara påfrestande för omgivningen ändå.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Viper
2011-01-07 00:21
#2

Jo, jag har läst diagnoskriterierna och om fem kriterier ska vara uppfyllda för att få en diagnos ligger han lite på gränsen enligt min amatörbedömning.

Han har varit ungefär likadan i hela mitt liv. Men de senaste åren känns det som att det blivit värre. Möjligen beror det också på att jag utvecklats och inte är lika tolerant mot den typen av beteende som när jag var yngre.

Sist jag träffade honom hade vi inte träffats på länge och då kände jag bara "okej, vad det än är så är det inte ett normalt beteende".

Nu läste jag faktiskt någonstans att en narcissistisk personlighetsstörning kan bli värre när personen blir äldre. Till skillnad från en del andra personlighetsstörningar som snarare kan "slipas ner" med åren.

Och jo, människor kan förstås vara jobbiga utan att ha en personlighetsstörning. Det kan vara en flytande gräns mellan vad som är normalt och sjukt.

LenaR
2011-01-07 23:03
#3

Vad gör man? Du kan knappast tvinga din far till psykiatrisk utredning.

Det jag särskilt fäster mig vid i din berättelse är ditt tvivel på dig själv i situationen. Eller rättare sagt, att du tror att omgivningen tvivlar på dig.

Jag lärde mig nyligen (på ett rätt bittert sätt) att omgivningen ser mer än man tror. Jag tror inte du behöver vara rädd för vad folk ska tänka om dig om du bryter med din far, eller ställer honom till svars, eller hur du nu planerar att handskas med situationen. De kan säkert se dig för den du är, och din far för den han är. I högre grad än du föreställer dig.

Men den stora frågan är - vad vill du göra? Du kan inte tvinga din far att hantera något, tyvärr. Så hur skulle du själv vilja lösa problemet med en far som gör intrång i ditt liv?


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Viper
2011-01-08 00:57
#4

LenaR: Många kan nog märka mer, eller vara mer förstående, än vad man kan tro. Samtidigt har jag fått höra "men han som är så trevlig?" och liknande saker av kompisar eller t o m tidigare partners när jag har försökt förklara att vi har en problemfylld relation. Det har då varit människor som träffat honom lite mer ytligt.

Eftersom vi bor en bit ifrån varandra hindras han lyckligtvis till viss del från att göra intrång i mitt vardagliga liv. Jag vill inte heller bryta kontakten helt med honom. Att ställa honom till svars är nog ingen större idé då han antingen blir väldigt försvarsinriktad eller fruktansvärt sårad.

Det jag skulle vilja är att lära mig att förstå och hantera honom lite bättre. Även om jag inte skulle kunna tvinga honom att söka vård så skulle det kännas bättre för mig om jag hade ett hum om vad som kan vara "fel" på honom.

LenaR
2011-01-09 19:43
#5

Jag förstår ditt dilemma.

Jag har själv haft ett mycket svårt förhållande till min far. Det har delvis blivit bättre sen jag gett honom en köksdiagnos på autism. Jag vet ju inte egentligen, men jag beter mig mot honom som om han har autism, och det fungerar rätt bra.

Kanske kan du göra likadant? Låtsas att din far har narcissistisk personlighetsstörning, behandla honom - ja, hur man nu ska uppföra sig mot narcissister? - och se om det blir bättre.

Jag vet faktiskt inte vad man annars gör när man misstänker att en anhörig har någon diagnos. Så länge deras liv fungerar hyfsat bra och de inte gör något brottsligt eller självdestruktivt kan man väl knappast göra något?

Eller?


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

kerstinjo
2011-01-11 20:11
#6

Det kan vara oerhört svårt att ställa en psykiatrisk diagnos och jag tycker att man ska akta sig noga, att som "lekman", leta efter diagnoser.

Jag kan också vara otroligt social och trevlig i min yrkesroll, men privat är jag mycket mer återhållsam och håller ganska hårt på min intrigritet.

Den problemfylda relationen behöver inte alls tyda på en psykiatrisk sjukdom.

Tyvärr så har vi inte alltid bra relationer till våra föräldrar. Du skriver att han kan dyka upp oanmäld och att du tycker att det är jobbigt, MEN vet han om det? Har du klargjort det för honom?

Han kanske tror att han är välkommen i alla lägen?

Du skriver; "Han har en tendens att känna mig nervärderad". Har du godtagit det? Eller har du bett honom att "fara och flyga"?

Som #1 skriver; Vissa personer är väldigt egocentiska utan att själva vara medvetna om det.

Vad säger din mamma?

 Kerstin 

 

Annons:
[rolnor]
2011-01-11 21:26
#7

Ja, jag saknar också en bild av din mor, hur passar hon in i allt det här?

Viper
2011-01-12 01:35
#8

Det kan vara oerhört svårt att ställa en psykiatrisk diagnos och jag tycker att man ska akta sig noga, att som "lekman", leta efter diagnoser.

Det kanske är dumt att LETA diagnoser, men som LenaR skrev, att hennes förhållande till sin pappa blev mer lätthanterligt efter att hon började förhålla sig till honom som om han hade någon form av autism, även om hon inte VET att han har det. Något sådant är jag också ute efter.

Jag kan också vara otroligt social och trevlig i min yrkesroll, men privat är jag mycket mer återhållsam och håller ganska hårt på min intrigritet.

Jag har också en yrkesroll där jag är annorlunda än mot när jag är privat. Men det är inte vad vi pratar om just nu.

Det är ganska svårt att förklara, men det är delvis känslan av att vänner och social status är långt viktigare än relationerna till ens närmaste och ens närmaste välmående.

Det känns lite jobbigt att skriva så mycket på ett öppet forum, men  jag ska försöka ge ett exempel:

Min pappa tycker att min bror borde gå en viss statusutbildning. Min bror vill inte det. Han går redan en högskoleutbildning och är inte motiverad för något annat just nu. Detta har gjort att vår pappa har "psykat" (för att använda brorsans egna ord) honom i flera år med kommentarer som "du borde gå xx-utbildningen", antytt att det är ett stort misslyckande att min bror inte gör det osv.

Så för en tid sedan fick jag av en slump reda på att pappa sagt till sina vänner att min bror visst hade gått den utbildningen. Och var redan färdig med den. Jodå.

Tydligen var fasaden inför vännerna både viktigare än vad hans barn vill göra och vad som faktiskt är sant.

Du skriver att han kan dyka upp oanmäld och att du tycker att det är jobbigt, MEN vet han om det? Har du klargjort det för honom?

Ja-a då.

Du skriver; "Han har en tendens att känna mig nervärderad". Har du godtagit det? Eller har du bett honom att "fara och flyga"?

Nja, jag har nog godtagit det till stor del. Dels för att vår relation tidigare har varit så strulig och konfliktfylld så jag helt enkelt inte orkat eller känt att det varit värt mer tjafs.

Sedan är det också ofta subtila saker som gör det svårt att konfrontera honom. Det kan vara allt från att han varje gång jag lyckas med något antingen är totalt ointresserad eller uppenbart förvånad (på ett negativt sätt). Eller att han hela tiden mästrar och rättar mig.

Vad säger din mamma?

När jag föreslog att pappa kunde ha en narcissistisk personlighetsstörning tyckte hon det var ett solklar diagnos. (Ja, mina föräldrar är skilda om någon undrar).

Viper
2011-01-12 01:41
#9

Glömde svara på det här:

Den problemfylda relationen behöver inte alls tyda på en psykiatrisk sjukdom.

Jag undrar; vad tycker du då det tyder på om någon fabulerar ihop lögner om sina egna barn, antingen för att svartmåla dem eller för att framställa dem som "bättre" än vad de är?

Sedan är jag väl medveten om att jag inte kan ställa en diagnos på någon. Kanske är det inte heller alls NPS som min pappa lider av, men jag tycker du har en tendens att trivialisera en del av vad jag skriver.

Maria
2011-01-12 10:49
#10

Jag håller med kerstinjo utan att för den skull trivialisera din situation vilket jag inte tror kerstin menar heller.

Däremot tror jag att de allra flesta har någon anhörig eller nära som man funderar på om det verkligen står rätt till med. Är det en förälder eller ett syskon som är såpass nära så är ju problemet ännu större givetvis.

Det ska mycket till för att få en psykisk diagnos på personlighetsstörning och vad jag menar är att det finns en mängd människor som har ganska otrevliga attityder, är självupptagna, har svårt att ta in andras känslor, är taktlösa och rentav elaka men att det ändå ingår i våra olika personligheter utan att vara sjukligt.

Sedan kan det även vara en poäng som LenaR skriver att i "sin egen värld" tolka det som en diagnos för att orka med människan.

Vissa människor är man ju tvungen att dras med på grund av olika nära band medan andra kan man lättare bryta med.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

LenaR
2011-01-12 20:03
#11

#8, 10 Skönt att ni förstod vad jag menade. För jag menar ju inte heller att man ska försöka hitta diagnoser på de människor man har omkring sig! Jag bara delade med mig av det sätt jag hittat att göra en svår och plågsam relation uthärdlig.

Viper, jag tror precis som Kerstin på tydlighet i ditt förhållande till din far. Övertydlighet t.o.m. Om han har någon empatistörning så har han svårt att sätta sig in i andra människors situationer.

Om du lyckas klargöra vad du vill är han kanske inte omöjlig. För han kanske helt enkelt inte vet.

Vi kommunicerar på så många sätt när vi talar med någon. Genom ansiktsuttryck, kroppsspråk, ögonkast, tonfall m.m. En människa som har sämre inlevelseförmåga uppfattar inte nödvändigtvis sånt. Då får man se till att man verkligen säger, uttryckligen, det man vill att de ska veta.

Tro inte att alla kan läsa mellan raderna eller förstå halva meningar!

Något mer konkret har jag inte att komma med. Med lite tur hjälper det dig också.


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

[rolnor]
2011-01-12 20:52
#12

Jag vill bara skjuta till att jag upp till 20-årsåldern innan min psykodynamiska terapi bara såg negativa saker hos min far, men min mor var vit som snö. Det blev ett ganska bryskt uppvaknande när jag såg både fördelar och brister hos båda. Jag tycker mej ana att det finns en förenkling i att du bara ser negativa saker hos din pappa och att din mor håller med dej tycker jag inte minskar misstanken om att det kan vara en sådan vit/svart problematik???

Observera att jag bara utgår från det lilla du skriver här och att jag naturligtvis kan ha helt fel.

LenaR
2011-01-12 21:05
#13

#12 Det är sant. Men jag måste säga att om Vipers far har NPS eller någon annan empatiproblematik så kan den svartvita bilden vara helt berättigad. Bara för att en förälder är sjuk behöver inte båda vara det.


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Annons:
[rolnor]
2011-01-13 03:18
#14

Nej absolut inte, men jag tycker att hela bilden har lite slagsida, det gör mej mistänksam…

kerstinjo
2011-01-15 17:50
#15

#8 och #9.

Jag tycker fortfarande att man som lekman ska akta sig väldigt noga för att läsa om psykiatriska sjukdomar och därefter ställa sin egna diagnos.

Det kan bli så fel.

Läkare inom psykiatrin och psykiatriker kan ha väldigt svårt för att hitta "rätt" innan de ställer en diagnos. Det kan ta otroligt lång tid och lång observation innan man hittar "rätt".

Det finns alltid "lite här och lite där" som passar in.

När jag gick min psykiatriutbildning och kämpade med de olika sjukdomstentorna så var både jag och mina kurskamrater sjuka.

Psykopati passade in hos mig, någon annan diagnos passade in hos någon kurskamrat.

Vid ett studiebesök på Rättspsyk i Göteborg tog vi upp detta med vår handledare och Rättspsyks psykolog.

Klart att vi blev "sjuka" vi levde med psykiatrin dygnet runt och enligt Rättspsyks psykolog så var det otroligt vanligt.

MEN, jag är inte psykopat, men psykiatrins gränsdragningar är oerhört svår.

 Kerstin 

 

Viper
2011-01-16 01:44
#16

Jag vill bara skjuta till att jag upp till 20-årsåldern innan min psykodynamiska terapi bara såg negativa saker hos min far, men min mor var vit som snö. Det blev ett ganska bryskt uppvaknande när jag såg både fördelar och brister hos båda. Jag tycker mej ana att det finns en förenkling i att du bara ser negativa saker hos din pappa och att din mor håller med dej tycker jag inte minskar misstanken om att det kan vara en sådan vit/svart problematik???

Nja, jag har också gått i psykodynamisk terapi och ägnat rätt mycket tid åt att diskutera min mammas fel och brister. Men nu var det min pappa jag ville diskutera, min mammas problem förtjänar en helt egen tråd. Glad

Sedan ser jag inte enbart negativa saker med min pappa, men nu har jag beskrivit hans problem och då blir det förstås en slagsida åt det negativa.

[rolnor]
2011-01-16 17:20
#17

OK, det låter bra, jag förstår tror jag.Glad

Upp till toppen
Annons: