Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
02. Allmän psykiatri

Är det "curlingens fel"?

2010-12-30 16:29 #0 av: David

Läste något intressant och tänkbart. Är det den s.k. curlingens "fel" att många 80- och 90-talister söker psykakuten ofta, även för "mindre" motgångar i livet? Som att flickvän/pojkvän gjort slut, negativt besked om sökt utbildning osv? Att vi inte fått de grundläggande redskapen för att hantera motgångar som egentligen hör till livet?

Tål att fundera över. Är det curlingens fel att så många mår dåligt? Är sjukt att ge exempelvis 10-11 åringar antidepressiv medicin...

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2010-12-30 17:22 #1 av: Zaphix

Är väl lätt att tro att det är så, men det är nog många faktorer som spelar in.

Visst, curling spelar nog in. Men jag tror också på att det är stressan, alla valmöjligheter. Numera finns alla vä'gar öppna, jag behöver inte bli skomakare för att min pappa är det. Förr var allt mer utstakat.

I och med valfriheten kommer stress såklart, och det i samband med att man måste ta ansvar för sitt eget liv så tidigt. Man behöver bestämma sig redan i nian för hur man vill att ens liv ska bli, ens val är så avgörande.

Det är också mycket ansvar man behöver ta, i skolan är det inte längre så mycket konkret undervisning, utan det är mycket egen studietid. Man ska lära sig att arbeta på egen hand, vara fritänkande, lära sig att tänka kritiskt, samarbete, lära sig hitta information själv och sedan vara källkritisk.. Det är så otroligt mycket sånt redan i mellanstadiet.

Förr var det riktig undervisning, lärare föreläste, gav konkreta uppgifter och det fanns självklara svar. Så är det inte längre, vilket är stressande.

Många blir curlande, visst är det så, men det är väldigt många som har föräldrar som inte finns där istället. De har inte tid att umgås kravlöst med sina barn, vilket även det skapar stress hos både barn och föräldrar.
När flickvännen gjort slut har man ingen att prata med, man har ju lärt sig redan tidigare att föräldern inte har tid att lyssna, det finns ingen vuxen där som kan vägleda.

Är 80-talist och har massa att skriva, men hinner inte nu.

Anmäl
2011-01-02 09:24 #2 av: Maria

Jag tror att det ligger mycket i vad ni båda säger.

Sedan tror jag att media är en stor "bov" när det gäller att må bra/dåligt. Man får helst enkelt inte vara misslyckad. Vi inpräntas hela tiden hur vi ska utvecklar personligt, bil säkrare, lyckligare, må bättre, ha ett bra sexliv, lyckas med karriären, få välartade barn och listan kan göras hur lång som helst.

Det är helt naturligt att bli ledsen och bryta ihop för att flick/pojkvännen gjort slut. Man behöver kanske inte uppsöka psykakuten. Det är naturligt att gråta över en misslyckad tenta osv.

Men det är liksom inte OK numera att vara olycklig.

/Maria

 

Anmäl
2011-01-02 13:54 #3 av: HannaM

Jag är definitivt inte curlad på en enda front. Sen har jag visserligen heller aldrig besökt psykakuten för att någon varit elak eller gjort slut.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2011-01-02 18:40 #4 av: Aviendha

Jag vill absolut inte se mig som curlad, snarare tvärtom. Att uppsöka psykakuten för att man blivit dumpad är inte alls galet i min värld - vem vet vad som ligger bakom det hela?

Om jag sade att jag åkte in för att jag bråkat med killen så kanske det låter "futtigt" men jag kanske har haft en helvetisk månad, massor av bekymmer, ångest, smärtor, bortgångar, sjukdommar, vad som och det där bråket fick bägaren att rinna över helt och hållet. Toppen på isberget liksom.

Och skulle det vara så att en människa har ett bra liv fysiskt och själsligt men mår såpass dåligt av en sådan sak så ska denne givetvis få hjälp, upplevelsen är högst subjektiv. Det känns främmande för mig att döma andras ok som enkla, fjuttiga eller svåra. Jag har egentligen ett skitbra liv och mina problem skulle lätt kunna ses som fjuttiga - jag är fysiskt frisk, jag har lägenhet, kille, djur, utbildning på gång, socialt kompetent, händig, relativt smart, lättlärd, ung, ser okej ut etc. Ändå mår jag inte riktigt bra. För mig är det dock inte fjuttigt, min ångest är för mig enorm och min depression är för mig livsfarlig. Även om det finns folk som lever på gatan, sjuka, ensamma, utsatta, stympade, utnyttjade, ja ett rent förjäkligt liv helt enkelt som säkerligen skulle tycka att min situation är en semester.

Anmäl
2011-01-02 19:31 #5 av: Maria

#4 Om det är mitt inlägg du skriver om så kanske jag ska förklara mig bättre. Jag vill absolut inte raljera om människors psykiska hälsa och vet mycket väl att bägaren kan rinna över.

Jag är bara orolig över vår samhällsutveckling där sorg och att vara ledsen inte räknas som naturligt utan något man kanske är för snabb med att söka hjälp för.

Detta är flera mil ifrån depressioner och ångest och inte alls det jag menade.

/Maria

 

Anmäl
2011-01-02 19:48 #6 av: Aviendha

#5 Nej, inte alls, jag tog ditt inlägg precis som du förklarar att du menade :)  Jag tänkte mer på de kommentarer jag själv hört om människor som är "fjantiga" som söker hjälp "bara" för att man blivit dumpad/fått ett kasst tentaresultat/bilen vägrade starta etc. Förlåt om jag var otydlig.

Jag tror absolut att du har en poäng i det du skriver! Sorg, ledsenhet, misslyckanden är en del av livet och borde få vara en del av livet men hetsen till att lyckas ekonomiskt, fysiskt, själsligt, socialt osv har fått det att bli fult, fel, skamligt, läskigt, livsfarligt.

Kanske får vi inte lära oss att hantera det på ett bra sätt så det är därför man söker direkt? Kanske vill vi bli av med obehaget som det medför fortare än kvickt och är inte beredd att ge det hela tid, för det har vi inte tid med, så vi söker hjälp? Får vi inte den hjälp i form av stöd från vår omgivning så vi måste söka den liksom vi söker hjälp för brutna handleder?

Anmäl
2011-01-02 19:51 #7 av: Maria

#6 Ja vi borde prata mer med varandra och bry oss mer.

Tänk om alla hade åtminstone en vän som man kan ventilera allt med. Så mycket bättre livet skulle kunna bli.

/Maria

 

Anmäl
2011-01-02 22:20 #8 av: Ladydragon

alltså fanns ens curling på 80 talet Obestämd

tja jag är då inte det minsta curlad jag är uppvuxen med övergrepp misshandel svält och föräldrar som inte brydde sig ett skit

man måste försöka att förstå att alla är vi olika speciellt när det gäller det psykiska alla har vi olika bagage att släpa runt på 
vissa är mer sårbara kanske på grund av en jobbig barndom eller något annat som har hänt

och jag skulle snarare vilja säga vad stark man är om man söker hjälp för då har man kommit till en punkt jag orkar inte mer hjälp mig

och söka hjälp på grund av kärleken är inte det minsta konstigt herregud vad folk kan bete sig som skitstövlar och har man kanske levt X år tillsammans och allt bara tar slut en dag det räknas faktiskt som en stor kris som kan liknas vid dödsfall hela livet ställs på ända bokstavligen talat

barn kan oxå må fruktansvärt dåligt och det är nog först nu som det tas på allvar och man gör nåt åt det och det är en jäkla tur behövs det medicin så ska det sättas in

ni som är kritiska här i tråden har ni verkligen upplevt några riktigt omvälvande kriser i livet?

jag skulle säga såhär att man ska prata mer om det psykiska och sluta att skämmas för att man mår dåligt det är samma som som att bryta benet

 

Anmäl
2011-01-02 22:52 #9 av: David

Jag ville med mitt inlägg få igång en diskussion, vilket jag verkar ha lyckats med Glad.

Jag tror att "curlingen" har gjort att många saknar de redskap som är livsnödvändiga för att klara kriser i livet.

Men absolut har samhällsklimatet ändrats till att bli hårt och kyligt om man jämför med början på 80-talet och nu, man ska prestera på topp alltid, jämt vara anträffbar, gå ut skolan med högsta resultat, göra karriär, ha ett perfekt socialt umgänge m.m.

Jag vill absolut att man vågar prata mer om hur man mår och få hjälp för det. Men vem kan avgöra om en 12-13 åring går igenom en "normal" period eller om det är något kliniskt som måste botas med mediciner? Ju mer jag läser om överförskrivning (?) ju mer undrar jag om läkare har alldeles för lätt att ta fram receptblocket, och om det söks i vissa fall för livets "normala" upp- och nergångar. Absolut kan man behöva ha någon att prata av sig med, men behövs det verkligen sättas in kemiska hjälpmedel?

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2011-01-02 23:38 #10 av: Maria

Jag tycker ingen i tråden är kritisk.

/Maria

 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.