Mardrömmar
För ltie mer än en vecka sedan hände en olycka, eller ptja, vår hund blev påkörd av en bil och jag låg med honom ute i snön i över en timme innan vetrinären kom och avlivade.
Jag vet att det fanns absolut inget annorlunda jag kunde ha gjort, min första bedömning var söndertrasade bukorgan, inte ett enda helt revben på högersidan, kollapsad höger lunga och multipla frakturer i ryggraden. Allt detta bekräftade sedan vetrinären.
Utan jag vet att jag gjorde mitt allra bästa när jag låg och försökte värma honom, hålla andningsvägarna fria och lugna honom med att prata.
Dock strulade jag till det när jag sprang ut (när jag fick reda på olyckan), hur vet vi inte exakt men något mer knasar efteråt i mitt redan trasiga knä (blev opererad för ett par månader sedan och har efter det dragits med en infektion som de är lite rädda kan sitta nere i benet). Och det gör inte läkarna direkt positivt inställda till att ta itu med det andra knäet…
Några dagar innan detta hände fick jag veta att utöver att jag har EDS har jag PCOS. Och det optimerar ju inte direkt möjligheterna att bli gravid, gyn sa rätt ut att jag får vara glad om jag kan bli det.
Men samtidigt, vad spelar det för någon roll? Jag har aldrig varit någon barnmänniska och när jag tidigare i år fick EDS diagnosen satt var jag bestämd redan då på att jag kommer inte skaffa barn. Dels fixar nog inte min redan trasiga kropp graviditeten och dels vill inte jag föra EDS:en vidare (det är genetiskt).
Men men.
Första dagarna efter olyckan är nu mer eller mindre helt borta. Utraderade ur minnet. Har inget minne alls av att vi begravde hunden i hästhagen men där ligger han och vilar nu.
Vet att jag var hos läkaren en dag där men kommer inte ihåg vad som blev sagt alls. Bråkade dessutom rejält med mitt ex någon dag där över sms och har läst dem ett par gånger för att komma ihåg att nu är det verkligen slut.
Men känner att jag börjar att minnas mer och mer nu för varje dag, liksom det är inte så mycket som jag tappar.
Fast det största problemet är mardrömmarna. Är alltid liknande scen, jag är tillbaka i diket, det är kallt och jag försöker ta mgi fram till ett barn som ligger och skriker ett par meter ifrån. Men det går inte att nå fram för benen lyder inte. Och jag vill så gärna finnas där för barnet, trösta det, men jag når inte…
Har liksom redan dålig sömn på grund av smärtor och nu vaknar jag dessutom flera gånger per natt av den drömmen…
Vet egentligen inte alls vad jag vill med det här inlägget, är nog mest för att få utlopp för min frustration…
Med vänliga hälsningar
Chess
Beklagar verkligen det som hände din hund! Och det är ju tydligt att du drömmer dina drömmar pga av det som hänt den senaste tiden.
Hur du ska göra vet jag dock inte. Kan inte ge bättre råd än att du kanske skulle prata med en kurator eller psykolog några gånger.
Kram på dig
Har du något redigt att sova på? Någon psykologkontakt? Jag tror du kan behöva hjälp att bearbeta händelsen, helt uppenbart påverkar den dig och konstigt vore det väl annars. Det är en fruktansvärd händelse och du hade redan innan mer än nog att hantera.
Jättekram
HannaM; sömntabletter kan ibland förvärra mardrömmar.
Jo, ibland öfrvärra, ibland göra bättre. Värt ett försök tycker jag ju det kan vara.
JAg är allmänt negativ till sömntabletter. I alla fall de som är beroende framkallande och vanebildande.
Beklagar verkligen, vilken fruktansvärd händelse! Som om inte dina övriga problem vore mer än nog att bära på.. Även jag tror att det kan vara bra att försöka bearbeta det hela, det är väldigt mycket att hantera på en gång. Och även om du som du säger gjorde allt som bara går att göra rätt med din hund så är det för mig självklart att det sätter spår i en, medvetet som undermedvetet. Det du beskriver ang. minnet känns för mig som ett tydligt tecken på att du inte riktigt mår helt bra just nu. Minnet brukar svika lite då, verkar vara någon märklig typ av försvarsmekanism.
Kram!
#5 Men det finns ju en hel del som man kan sova på som inte alls är beroendeframkallande eller vanebildande på det sättet. För mig har det hjälpt, blir jag klubbad så sover jag hårt och drömlöst då mardrömmar för min del ofta hänger ihop med orolig sömn och ett försämrat mående överlag. Med det inte sagt att det fungerar så för alla eller att det är lösningen på TS problem, bara att det kan vara en möjlighet.
Paulina
#0 Det vore snarare konstigt om du inte reagerade med en viss chock efter denna fruktansvärda händelse. Jag lider verkligen med dig.
Det bästa är att prata tror jag. Det behöver inte vara professionella personer alltid utan kompisar, föräldrar, grannar, ja vem som helst. Man måste få älta och få ur sig allt. Prata, prata, prata….
Jag tror heller inte så mycket på sömntabletter utan då ska man i så fall ha haft långvariga problem med sömnen.
Dina drömmar är säkert ett sätt att bearbeta det du varit med om.
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
#6 Absolut, det finns en del sådana medel också. Men det bör inte vara första utvägen. För mår man dåligt kan man bli beroende av även dessa, eftersom det är ett quickfix.
#8 Visst kan det vara en quickfix för en del i en del situationer, likaväl som det kan vara en temporär hjälp under en specifik period där de faktiskt behövs och efter perioden är över så behövs de inte längre. Allt beror ju på vilka problem man har och hur de manifesterar sig och detta är något en läkare bör ta en bedömning i, inte vi på ett forum :) Det enda som sagts var ju att det var en möjlighet, inte att det är det enda rätta, eller att det är det första man bör kolla på. Avslappningsövningar och liknande kanske kan hjälpa de med, för sova måste man ju för att kunna orka med sin vardag och speciellt om man ska bearbeta tragiska händelser.
Paulina
#9 Nej, vi kan ju inte säga hur man ska göra :) Jag bara ville få fram att det kan ha negativa sidor också :)
#10 Absolut! Det mesta kan ju ha baksidor 
Sådant ska ju en läkare berätta för en men jag antar att fler än jag har varit med om att det slarvats med informsationsgivningen kring mediciner och behandlingar 
Paulina
![[Tassy]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag som känner dig ganska väl och allt som hänt utöver det som står här kan bara konstatera att det är ett under att du inte är djupt depprimerad och mer "nere i skiten" så mycke telände som du har fått uthärda. Till slut tar det stopp, och din kropp slår bakut både fysiskt och psykiskt.
Som övriga säger så behöver allt detta bearbetas, så kanske en bra psykologkontakt kan vara en bra början för att bearbeta detta, så det inte bara glider undan och ställer till besvär längre fram.
Jag tror det kan vara bra att ha någon att prata av sig med som inte står dig nära i form av familjemedlem eller vän.
Angående PCOSen kan jag trösta dig med att min mor hade papper på att hon var steril pga det, idag har hon två barn 
jag är förvisso provrörsbarn, men brorsan är det inte. Hon hade precis som du ingen mens utan blödningarna var spruckna cystor. Hon fick senare hormonbehandling som hon inte tålde, men många år efteråt hade behandlingen effekt och hon fick lillebrorsan Värken och besvären blir tydligen bättre med åren också.
EDSen blir förhoppningsvis bättre med åren också, även om det kommer att ta tid för dig att stelna.
Det viktigaste är att inte ge upp hoppet 
#2 Bortsett från morfinpreparat för smärtorna, så nej. Inga sömntabletter. Och har ingen psykologkontakt heller.
Vill tcka för att så många tagit sig tid att läsa! Kan knappt läsa igenom #0 själv utan att börja störtlipa halvvägs, skrev jag verkligen det där? Har det hänt? Allting är så bisarrt… Och jag minns uppenbarligen mindre än vad jag tror, syrran berättade för sin pojkvän idag om att vi åkt av vägen på juldagen med bilen. Kommer jag inte ihåg alls…
Några sömntabletter lär inte komma i närheten av mig, reagerar oerhört knepigt på vissa mediciner och är rätt trött på allt mixtrande.
#12 Som du själv säger, du känner mig väldigt väl och du vet därmed också att jag lär kämpa tills det bara är slamsor kvar :) Hoppet lever ständigt mitt uppe i allt…
Hoppas på att få en någonlunda vettig natt, samlade mig nyss tillräckligt för att sitta i pannrummet och gråta över ett hundhalsband. Kändes som att det hjälpte på något vänster. Målet är att jag ska ta mig ut till graven imorgon om kroppen tillåter.
Med vänliga hälsningar
Chess
ville bara säga att jag beklagar sorgen 
#13 Det är dom där små stunderna som i långa loppet läker. Om det hjälper att gråta ifred så gör det! Hjälper det att hänga i knävecken i taket så gör det om det lättar sorgen (fast helst inte med dina knän i åtanke ) nej men skämt och sido, det viktiga är att du känner att det hjälper, sen kan det vara vad tusan som helst.
Jag brukar laga mat mitt i nätterna till exempel när jag är upprörd.
#14 Tack..
#15 Laga mat mitt i natten gör jag med ibland 
Fanns en period då det blev mycket paj som flyttade in i kylen under natten…
Har kommit fram till att jag behöver pyssla med något så nu ska det baske mig bli kanonfina dressyrhästar av unghästflocken! Eller ptja, det ska gå att kunna leda dem i grimma och grimskaft i alla fall…
Gråtstunden igår hjälpte tyvärr inte, mardröm i natt igen men minnet blir verkligen bättre i alla fall. Och jag kunde lugnt och sansat berätta för min sjukgymnast vad som hänt (och komma ihåg det!) idag. Hon höll med om att sömnpiller kommer inte på frågan än så länge, även om jag onekligen är trött och sliten.. Måste prata med VC efter nyår och kvarstår mardrömmarna då får jag ta upp det då. Såvida jag inte går under av sömnbrist innan..
Med vänliga hälsningar
Chess