Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 4666 ggr
Odinn
2010-12-23 01:49

skäms över att må dåligt

Har gått hos en psykolog en gång i veckan under hela hösten nu. Men tycker det är jättejobbigt att sitta där och prata om mina problem. Skäms. Vågar inte säga hur jag mår. Säger att jag bara är lite nedstämd. Fast jag egentligen mår jättedåligt. Hon frågar om jag har självmordstankar. Nej svarar jag, fast jag under natten tänkte att det vore skönt om livet avslutade nu.

Jag känner mig så fånig när jag säger att jag gråter. Att jag ofta är ensam, och att jag är nedstämd.

Hur ska jag få bort det här?  Jag vågar inte säga det till henne heller…

"when i get sad, i stop being sad and be awesome instead!"

Annons:
Aviendha
2010-12-23 02:58
#1

Tyvärr så är det till att våga kasta sig ut för det där känslomässiga stupet. Jag vet inte riktigt om något annat sätt att komma runt det. Visst kan det ju underlätta om man känner ett förtroende för människan och har byggt upp någon typ av relation, och det kan ju underlätta att maila/skriva ett brev/ringa eller vad som helst om man tycker att det är svårt att bryta den isen ansikte mot ansikte. Men när det kommer till kritan så kan hon aldrig få veta de här sakerna om du inte berättar dem för henne, hon kan gissa men hon kan aldrig veta. Men en bra start kan ju vara att bara säga just som det är: det är jobbigt att prata om hur du mår och dina problem. Du ska inte behöva skämmas för att du skäms, du ska inte behöva skämmas alls! Du har ingen skuld eller skam som du måste bära.

Trösten är ju att du inte är ensam, inte på långa vägar! Tyvärr är det väldigt vanligt att man skäms över sitt mående, sin situation och att man har svårt att öppna sig, svårt att berätta hur det egentligen ligger till. Ibland kan det vara nog så svårt att erkänna hur det är bara ssför sig själv. Och de är vana vid att det är så, det är något de stöter på väldigt ofta i sitt jobb.

Zaphix
2010-12-29 11:59
#2

Jag är sån också, fröken Duktig som inte vill erkänna hur misslyckad jag är. Livrädd för att förlora kontrollen och släppa in andra i mig.

Har varit i omlopp inom psykiatrin i snart 6 år, haft flera olika samtalskontakter och läkare. Inte förrän den senaste samtalskontakten vågade jag öppna miglite mer iaf, många saker vågade jag inte berätta, men mycket mer än hos de tidigare.

Nu har jag senaste året haft en läkare jag vågat tala om mina problem med, vilket hjälpt mig en massa eftersom jag fått rätt vård och medicinering. Men nu ska hon sluta och jag får en ny..

Får en ny samtalkontakt snart, har bestämt mig för att jag måste våga öppna mig. Mindre lätt, men det ska gå.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

isa
2010-12-29 14:42
#3

Om jag får säga vad jag tycker, så tycker jag du ska säga till din psykolog att du faktiskt har självmordstankar ibland, även om de inte är så att du går till 100 % och gör "slag i saken" så räknas även dina tankar om att det vore skönt att avlsuta detta, som självmordstankar. Du kan få hjälp av henne att bearbeta det här.

Det kanske inte är så stor tröst, men jag skäms också otroligt mycket över att jag mår dåligt. Jag får ångest av att ha ångest så att säga……..det blir jättejobbigt.

Många styrkekramar från isa

Odinn
2010-12-30 16:10
#4

Jo, jag förstår att jag helt enkelt får bita ihop och göra det. Men det är riktigt svårt. Hon skulle säkert tycka att jag är konstig som först mår jättebra och sen helt plötsligt har jag mått jättedåligt jättelänge… Och det har även blivit bättre sen förr, och då låter det mer som att: Nu mår jag helt bra igen!  Men så är det ju inte, bara att jag vågar vara med mina vänner igen och dom får mig att tänka mer positivt. Skönt att veta att jag inte är ensam om detta..

"when i get sad, i stop being sad and be awesome instead!"

Upp till toppen
Annons: