Annons:
Etikettbehandling
Läst 6300 ggr
Chippers
12/5/10, 8:52 PM

Social fobi och nedstämdhet?

Hur tar man sig ur det, utan någon medicin?
Är det verkligen lättbehandlat?

Mår så himla dåligt.. blir bara värre och nu känns det ganska hopplöst. Är ensam, gör typ inget (socialt) och mår kasst. Isolerar mig. 

Enligt min psykiater som jag träffat en gång förra veckan ska vi träffas 10 gånger och behandla detta, tror han sa att man ska utsätta sig för det som är just svårt..?

Usch! Jag vill verkligen inte det..  och jag tror inte det hjälper heller

Har ni några tips?

Annons:
Zaphix
12/5/10, 9:16 PM
#1

KBT är väl det din psykiatriker har tänkt sig kan jag tro.

Tro på det, gå in med tron på att det kommer att fungera. Arbeta så mycket som möjligt med de övningar du får och försök att bryta tankemönstren du har. Ge så mycket energi du kan åt terapin, först efter du gjort den kan du säga att det inte fungerar. :)

Jag har just avslutat KBT för just social fobi, depressioner och GAD. I början märkte jag inget resultat alls, men nu i efterhand känner jag att jag faktiskt har förändrat en del av sättet jag tänker på. Vilket i sig gör att jag kan hantera min ångest bättre.

Men jag tror inte på att KBT fungerar för alla, det är nämligen väldigt fokuserat på lösningar, att lösa problemen och ändra tankesätt. KBT handlar inte om att hitta orsaken till svårigheterna man har, utan behandla dom.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Maria
12/5/10, 9:29 PM
#2

Tar mig friheten att länka en artikel från Hälsa (hoppas det är OK)

KBT

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Chippers
12/5/10, 10:52 PM
#3

#1 Kanske, han sa inte vad det var för behandling.
Bara att det var en enkel behandling. Vilket jag inte kan tro eftersom jag har lidit av detta i 4-5 år nu och det blir värre.
Men jag ska försöka ge allt. Jag har ju inget att förlora på det :)

#2 Tack för länken!

Zaphix
12/5/10, 11:09 PM
#4

#3: Jag var som dig, haft mina problem i olika former hela livet och trodde inte nåt kunde hjälpa. Haft samtalskontakter i flera år innan utan nåt resultat alls.
Men är rätt skönt med konkret hjälp, tips på hur man kan förändra sina tankesätt och vilka förhållningssätt man kan ha till problemen. Se saker ur nya perspektiv.

Visst, jag är inte frisk, jag mår oftast inte bra och äter fortfarande mängdvis med medicin. Men jag är på uppgång, nedgångarna som kommer blir inte lika djupa som förut.
Ska nu få en ny samtalskontakt, vilket känns skönt nu när jag håller på att arbeta med de saker jag lärde mig i KBT'n.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Musiken
12/5/10, 11:49 PM
#5

Aven jag har just paborjat KBT, och kande mig ratt skeptisk innan vi borjade. Har precis som du ocksa bara varit pa ett mote an, men tanker definitivt ge det en chans! Hon traffade mig ratt pa de omma tarna nar hon pratade om mina problem med angest, depression och daliga sjalvkansla, och aven om jag kanner att hon inte riktigt forstar mig helt, sa forsoker hon verkligen och jag tror att om vi bara jobbar tillsammans sa kommer hon fa "hela bilden" av mig, och att vi da kommer kunna gora ganska stora framsteg. Jag ar sa lattad over att jag fick just henne, for det ar valdigt viktigt for mig att jag kanner att nagon tror pa mig, vilket det kanns som att hon gor.

Zaphix
12/5/10, 11:59 PM
#6

Ja, det gäller ju att det fungerar bra med terapeuten. Personkemi är viktigt. Spelar inte så stor roll om den är duktig eller inte om man inte förstår varandra.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Annons:
Chippers
12/6/10, 12:20 AM
#7

Tack för att ni delar med er. Glad

Kan ni ge något exempel på hur behandligen kan gå till vid t.ex social fobi eller depression? Eller är det väldigt individuellt?

Ärligt talat så kan jag inte känna att persomkemin stämmer helt … känns mer som om han bara ställer massa motfrågor hela tiden. Har aldrig haft en psykolog där allt klickar..

Men det kanske handlar om mig. Jag har svårt att släppa in någon så nära att den andre partnern kan förstå hur jag känner och tänker fullt ut.

Musiken
12/6/10, 1:17 AM
#8

Jag har som sagt bara varit pa ett mote an, och det andra ar inte forrens om tva veckor (hon sitter insnoad i en annan stad sa kan inte ta sig hit och jag jobbar de flesta dagarna i veckan), men hon pratade om att vi skulle utvardera mina tva veckor varje mote och se vad som jag gjort ratt och fel nar det kommer till att hantera vissa situationer som vi vet drar ner mig. Sen ska jag fa uppgifter att jobba med. Min forsta uppgift har varit att oppna alla e-mail jag fatt men inte vagat lasa (de ar en hel del…. Och manga ar bradskande och viktiga fran organisationer eller folk som forsokt fa tag pa mig). Hon sa att jag maste utsatta mig for det, aven om det kanns omanskligt jobbigt. Ar de arga, otrevliga eller utgangna mail sa kan jag slanga dem, men de andra borde jag atminstonde lasa. Fortsatter jag att oppna alla de mailen jag helst av allt bara vill glomma bort existerar sa ar tanken att jag ska kunna oka min toleransniva mot dem, och lara mig hantera dem utan att fa en angestattack eller panik. Malet ar att kunna logga in pa mailen utan angest, och faktiskt lasa och svara pa alla mail som behover svaras pa. Hittills har jag oppnat de som ser "minst farliga" ut och jobbar mig igenom ett mail i veckan ungefar.

Sen ska vi nog gora samma sak med telefonen och brev ocksa. Vaga svara nar det ringer nagon jag inte vagar prata med. Vaga svara nar ett okant nummer ringer. Vaga svara nar hemligt nummer ringer. Vaga oppna rostbrevladan och hora vad alla de ignorerade manniskorna vill mig. Vaga oppna brev som ser "farliga" ut.

Visst ar det en del motfragor, men jag kanner att det ar positivt i mitt fall, for hon staller dem pa sa vis att jag liksom hajjar till och tanker "vanta nu…. nu ska jag inte ga rakt in i samma falla jag gar in i hela tiden".

Och det ar skitsvart att oppna sig! Jag kan rekommendera att skriva ett brev da. Det gjorde jag. 5 sidor fick jag ihop. Skrev det for mig sjalv forst, for att forsta vad jag egentligen ville ha hjalp att hantera, men da jag vet att jag har svart for att oppna mig och prata med andra manniskor sa fick hon en kopia. Det tror jag var det som gjorde att vi "klickade", for hon slapp dra ur allt ur mig, och jag slapp forsoka sitta och komma ihag och beratta allt jag behovde fa ur mig. Hon stallde anda fragor, vilket var jattejobbigt for det kandes som att hon liksom forsokte grava djupare an vad jag var villig att lata henne, men hon respekterade det och godtog mina fjuttiga svar.

Aviendha
12/8/10, 1:31 PM
#9

Jag går i psykodynamisk terapi för depression och övrigt, så min ångest, sociala fobi (som jag vägrat inse att jag faktiskt har) och kassa självkänsla behandlas ju den med.

Jag har mått som jag gör sedan.. Jag kan inte ens minnas, sedan småbarnsåldern iaf mer eller mindre och jag har haft vanliga samtalskontakter i 5 år innan jag började med detta som inte hjälpt ett dugg. Nu har jag gått i.. 1,5-2år kanske? Det är svårt att själv se förändringarna, man lever ju i det hela tiden men jag tror faktiskt att jag för första gången börjar klättra uppåt själv och inte av en slump, en normal vågrörelse i mitt mående. Omgivningen märker av det, min psykolog märker av det så jo, det går nog. Jag har massor kvar, men jag är på gång trots att jag själv sett mig som ett hopplöst fall (och fortfarande gör till viss del).

Den grundläggande grejen när det kommer till fobier är just att utsätta sig för dem, det går igen i de flesta terapier bara att man har lite olika sätt att närma sig problematiken. Det går även stegvis så man kommer inte bli uttvingad på ett folkfyllt torg och tvingas sjunga inför alla som står där ;) Det är läskigt att tänka att man ska möta det hela men jag kan inte riktigt säga att jag tvingas möta mitt i min terapi, men indirekt gör vi ju det eftersom vi pratar om det och iom att mitt tankemönster förändras så ändras per automatik inställningen till ex. folk en aning. En konvergent utveckling liksom. Jag får mer små övningar som att jag ska göra en sak jag tycker är rolig, jag ska unna mig god mat, jag ska försöka njuta av vackert väder och erkänna inför mig själv att "ja, det är verkligen fint ute nu och det känns bra". Låter skitlöjligt men det är för mig riktigt svårt. Alltså möter jag inte min sociala fobi i övningar men den förbättras i takt med att annat förbättras och förändras.

Jag tror att det är väldigt individuellt då allas problematik är individuell även om man har samma diagnos(-er).

Mitt råd är att försöka även om personkemin inte är uppenbar. Slår det tvärstopp är det ju ingen idé, men det kan komma med tiden. Det tog mig över ett år innan min psykolog tyckte att han kunde börja komma mig en aning närmare. Jag hade alltså lyckats med att kallprata bort ett års terapi i princip.. Kanske inte behöver nämna att jag har apsvårt att öppna mig? :P I början var jag riktigt irriterad på honom och trivdes inte alls men idag så tror jag faktiskt att jag tycker om min psykofant och jag saknar våra terapitisdagar om de blir flyttade. Även om jag inte alltid kan prata under de vi har.

Jag tror att en av de stora rädslorna för mig (och som jag tycker mig se hos många andra) är att man är så rädd för att bli sårad, lämnad, oförstådd, besviken, misslyckas, bli avfärdad etc. att man inte vågar försöka, vågar hoppas. Men det hindrar ju ens väg tillbaka. Man kan säga mycket om depp och ångest men jag måste medge att det är listiga saker!

Upp till toppen
Annons: