Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
01. Akuta situationer

Nu behöver jag ert stöd!

2010-11-29 09:36 #0 av: Ketang

En gammal kompis till mig sitter i en riktig grop nu! Hans fru ligger inför döden i cancer och förlorar troligtvis kampen innan jul. Dom har fyra barn och jag ska dit i veckan (hoppas det blir i dag) och hjälpa honom med deras två hundar.

Jag vill så mycket, men känner mig så maktlös. Jag vill ju underlätta hans vardag lite. Men vad säger man? Det finns ju inget man kan säga för att få honom att må bättre...

Jag behöver verkligen lite stöttning nu. Jag är ju själv påväg upp från min egna grop nu...

Anmäl
2010-11-29 10:39 #1 av: [YlvaP]

Du behöver nog inte säga så mycket. Säg bara att du finns där för honom och att när han behöver prata så lyssna.

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2010-11-29 12:31 #2 av: Bergspuman

Kanske behöver de mest att någon finns där, ordlös, hjälper dem med hundarna, ser till att den biten funkar. Många tror att man måste SÄGA så mycket när någon har det jobbigt. Men ibland kan bara närvaron av en människa som bara finns, kravlöst, vara det som hjälper en mest.

Anmäl
2010-11-29 13:40 #3 av: Ketang

Nu har jag försökt få tag i Lars men det var lättare sagt än gjort. Så nu har jag skickat ett sms som jag inte verkar få något svar på. Jag är inte en person som tycker om att "ligga på"... Känns som jag tjatar....

Hur hade ni gjort? Väntat tills han hör av sig OM han hör av sig. Eller jagat honom tills jag får tag i honom?

Anmäl
2010-11-29 17:00 #4 av: Maria

Min sons två kompisar "försvann" under tsunamin. Ena killen bodde granne med oss och jag har känt familjen sedan pojkarna var bebisar. De befann sig i den hårt drabbade ö-gruppen Andamanerna och jag tror det tog 10 dagar innan mamman fick ett samtal på dålig engelska att sonen levde. Ytterligare dagar innan han själv hade möjlighet att höra av sig.

Vi trodde alla att de var döda. Jag ringde mamman varje dag och ibland orkade hon inte prata men jag ringde.

Man ska nog inte förvänta sig så mycket men bara visa att man bryr sig betyder mer än vad man tror.

/Maria

 

Anmäl
2010-11-29 18:53 #5 av: Ketang

Nu har jag fått tag i honom och han ska höra av sig i kväll när han kommer hem från sjukhuset. Det hörs på honom att han har börjat ge upp mer eller mindre. Han är livrädd för att det här är slutet och jag tror att han inser att han nog har rätt. Det är så tragiskt...

Anmäl
2010-11-29 19:20 #6 av: StickyKitten

#4 Det är nog bättre med för mycket kontakt än för lite också. Är man för tjatig så kan personan alltid säga ifrån eller dra sig undan, men det är svårare att säga till någon "kan du inte ringa oftare?".

Men jag fattade inte riktigt, överlevde båda kompisarna eller hur blev det?

Anmäl
2010-11-29 19:36 #7 av: Maria

#4 Ja efter ca 10 dagar kom ett samtal från en kvinna i Indien som hade fått en lista på telefonnummer som hon skulle ringa och tala om att anhöriga levde. Det tog ytterligare flera dagar innan de själva kom från ö-gruppen till fastlandet och själva kunde ringa.

Båda hade klarat sig förhållandevis bra med sårskador och ena killen fick en svår infektion i ena armen som opererades. Den andre en svårbehandlad magsjuka som han drogs med länge och var mager som en sticka.

Men dessa dagar fram tills beskedet var svåra...jag kan bara tänka mig hur jobbigt det måste ha varit för föräldrarna.

/Maria

 

Anmäl
2010-12-01 00:55 #8 av: Hawknestgrove

en sak, har ni kontakt med palliativa teamet? de kan hjälpa och stötta mycket....

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2012-11-24 00:35 #9 av: Panicgirl

Mitt råd är att finnas där... Det kan vara svårt, som någon tidigare också skrivit, att be att man hör av sig oftare...

Se till att han vet att du alltid finns till hands, man behöver inte säga så mycket...

När jag mådde dåligt och låg på sjukhus satt min kompis hos mig hela dagen, vi pratade inte särskilt mycket alls. Hon höll om mig när jag grät och frågade med jämna mellanrum om det fanns något jag ville ha hjälp med. Men bara det att hon satt där, att hon fanns hos mig betydde så oerhört mycket...

Anmäl
2012-11-24 09:00 #10 av: Ketang

Nu är detta en gammal tråd och hans fru gick bort kort där efter. Jag vet inte vad som hände men han skaffade nytt förhållande efter tre månader som inte höll så länge. Träffade ytterligare ny tjej strax efter det och flyttade ihop med. Barnen mådde fruktansvärt dåligt av detta och jag bröt tillslut kontakten för det blev för jobbigt för mig att se familjen slitas isär så.

Anmäl
2012-11-24 09:06 #11 av: Maria

#10 Det känns nästan som en slags desperation. Det är inte helt ovanligt att man kastar sig in i nya förhållande när man fortfarande är i sorg.

För andra kan det tyckas som ett märkligt beteende men vi reagerar alla så olika när det gäller sorg.

Att barnen kom i kläm här är ju väldigt ledsamt och det kan man ha mycket åsikter om.

Hoppas ändå familjen har klarat sig igenom detta trauma.

/Maria

 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.