20. Dagens fråga

kompisar trots depressionens symtom?

2010-11-25 21:54 #0 av: iins

ni tonåringar, hur gör ni i ert liv som deprimerade, i sin stund som det. låssas ni och försöker tänka positivt å va glad å är med kompisar eller är ni hemma och skippar det pga sjukdomen?

Anmäl
2010-11-26 00:02 #1 av: StickyKitten

Jag är visserligen inte tonåring, men måste det vara så att man låtsas när man är med sina kompisar?

Att sitta hemma och skippa saker är oftast en dålig idé och det mår man nog bara sämre av, men att låtsas att man är glad om det känns som att man går sönder inuti är också en dålig idé. Kan man inte vara mer neutral i alla fall?

Personligen brukar jag försöka umgås med folk även om jag inte mår bra, det skingrar tankarna och jag mår inte direkt sämre av det.

 

Anmäl
2010-11-26 12:43 #2 av: Hera

När jag var tonåring så drack jag alltid då jag umgicks med mina kompisar. Då kunde jag "glömma" bort smärtan.

JAg ungicks också med fel folk, för de festade ofta.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2010-11-26 13:10 #3 av: lillaisa

Jag är med kompisar mycket mer sällan, men samtidigt är jag mån om mina vänner och vill inte på något sätt glida ifrån dem. Nu komplicerar det till det när jag även är utbränd eftersom jag inte har någon energi alls, men jag försöker ändå hitta någon eller några stunder i veckan då vi kan ses och bara titta på teve eller prata.

Anmäl
2010-11-26 13:17 #4 av: gris3n

när jag mådde som värst under mina tonår så isolerade jag mej ifrån alla. kanske inte det bästa att göra. under de senare tonåren var den isolationen ofrivillig då jag bodde 20 mil ifrån min närmsta kompis.

numera har jag kompisar på mycket närmre håll men umgås ändå inte med dom jätte ofta då jag är den enda i min umgängeskrets som är arbetslös. och när vi ses blir det ofta fest med kanske lite mycket dricka.

Anmäl
2010-11-26 15:07 #5 av: [YlvaP]

När jag var tonåring kände jag mig utanför då jag inte kände mina klasskamrater när jag började högstadiet. Jag var hemma för det mesta om jag inte var och tränade. Träffade inte kompisar privat som jag gjorde i låg- och mellanstadiet.

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2010-11-26 16:00 #6 av: [dagdrommarn]

#0 Vissa dagar stänger jag in mig och svarar inte i telefonen eller mail.Andra deppiga dagar tvingar jag mig att vara social, mina närmsta vänner vet min sits så det gör inget om man är lite frånvarande fast man hänger på, jag vet vart jag har dom. Träffar jag okända lägger jag på ett fejksmile och låtsas som att världen är underbar

Anmäl
2010-11-28 20:05 #7 av: kerstinjo

Nu är jag långt ifrån en tonåring, jag är t.o.m. mormor.

Men var sak har sin tid och du måste själv lyssna på dina känslor. Men inte stänga ut livet utanför din sfär.

Tonårsvänner har i regel svårt att ta till sig vänner som är deprimerade. Inte för att de inte vill, utanför att de är minst lika rädda som du. De har ingen aning om hur de ska tackla problemet.

Men man behöver inte låtsas vara glad, men ibland kan det kännas bättre om man försöker övervinna sina rädslor  och följa med ut. Du har alltd valet att gå hem när du vill, men varför inte göra ett försök?

 

Anmäl
2010-11-28 21:22 #8 av: iins

jag har tröttnat på att ge försök att vara med kompisar på fritiden just för jag känner mig så misslyckad och är rädd att säga fel, hafr en klump i magen hela tiden, är rädd för att umgås, är rädd för att va med folk, planerar oftast vad jag ska säga, för jag tror jag kommer säga nåt som är så fel så.. jag är as osäker och innan jag vart deprimerad va jag trygg i mig själv men nu är jag vilsen... jag orkar inte!!!varför...varför ska man behöva må såhär för..

Anmäl
2010-11-28 23:11 #9 av: kerstinjo

Du är inte misslyckad, du är inte fel på något sätt.

Vi är alla olika, vi tacklar alla våra problmem på olka sätt.

Rätt eller fel? Jag har ingen aning, men jag vet att den sociala biten i våra liv är viktig och känner du att du inte klarar av det, så be om hjälp.

Jag kan inte svara på varför du mår som du mår, men jag kan be dig att aldrig jämnföra dig med andra.

Du är du och du är en värdefull människa.

Be om hjälp, min vän, hjälp finns att få, men man kanske inte hittar rätt första gången och det ta tid att känna sig hel.

Jag har själv stått på ruinens brant p.g.a. mitt missbruk och framför allt så har min tngsta dotter (yngst och känsligast) mått oerhört dåligt.

Nu är hon lite över 20 år och har hittat sig själv och fått en beundransvärd självkänsla.

Det tog ännu längre tid för mig att hitta min självkänsla, att tycka om mig själv, att må bra och att känna; "Herregud! Jag duger, hur jag än är.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.