Annons:
Etikettdagens-fråga
Läst 6400 ggr
iins
2010-11-25 21:54

kompisar trots depressionens symtom?

ni tonåringar, hur gör ni i ert liv som deprimerade, i sin stund som det. låssas ni och försöker tänka positivt å va glad å är med kompisar eller är ni hemma och skippar det pga sjukdomen?

Annons:
StickyKitten
2010-11-26 00:02
#1

Jag är visserligen inte tonåring, men måste det vara så att man låtsas när man är med sina kompisar?

Att sitta hemma och skippa saker är oftast en dålig idé och det mår man nog bara sämre av, men att låtsas att man är glad om det känns som att man går sönder inuti är också en dålig idé. Kan man inte vara mer neutral i alla fall?

Personligen brukar jag försöka umgås med folk även om jag inte mår bra, det skingrar tankarna och jag mår inte direkt sämre av det.

Honestyisdead
2010-11-26 12:43
#2

När jag var tonåring så drack jag alltid då jag umgicks med mina kompisar. Då kunde jag "glömma" bort smärtan.

JAg ungicks också med fel folk, för de festade ofta.

lillaisa
2010-11-26 13:10
#3

Jag är med kompisar mycket mer sällan, men samtidigt är jag mån om mina vänner och vill inte på något sätt glida ifrån dem. Nu komplicerar det till det när jag även är utbränd eftersom jag inte har någon energi alls, men jag försöker ändå hitta någon eller några stunder i veckan då vi kan ses och bara titta på teve eller prata.

/IsaGlad

gris3n
2010-11-26 13:17
#4

när jag mådde som värst under mina tonår så isolerade jag mej ifrån alla. kanske inte det bästa att göra. under de senare tonåren var den isolationen ofrivillig då jag bodde 20 mil ifrån min närmsta kompis.

numera har jag kompisar på mycket närmre håll men umgås ändå inte med dom jätte ofta då jag är den enda i min umgängeskrets som är arbetslös. och när vi ses blir det ofta fest med kanske lite mycket dricka.

[YlvaP]
2010-11-26 15:07
#5

När jag var tonåring kände jag mig utanför då jag inte kände mina klasskamrater när jag började högstadiet. Jag var hemma för det mesta om jag inte var och tränade. Träffade inte kompisar privat som jag gjorde i låg- och mellanstadiet.

[dagdrommarn]
2010-11-26 16:00
#6

#0 Vissa dagar stänger jag in mig och svarar inte i telefonen eller mail.Andra deppiga dagar tvingar jag mig att vara social, mina närmsta vänner vet min sits så det gör inget om man är lite frånvarande fast man hänger på, jag vet vart jag har dom. Träffar jag okända lägger jag på ett fejksmile och låtsas som att världen är underbar

Annons:
kerstinjo
2010-11-28 20:05
#7

Nu är jag långt ifrån en tonåring, jag är t.o.m. mormor.

Men var sak har sin tid och du måste själv lyssna på dina känslor. Men inte stänga ut livet utanför din sfär.

Tonårsvänner har i regel svårt att ta till sig vänner som är deprimerade. Inte för att de inte vill, utanför att de är minst lika rädda som du. De har ingen aning om hur de ska tackla problemet.

Men man behöver inte låtsas vara glad, men ibland kan det kännas bättre om man försöker övervinna sina rädslor  och följa med ut. Du har alltd valet att gå hem när du vill, men varför inte göra ett försök?

 Kerstin 

 

iins
2010-11-28 21:22
#8

jag har tröttnat på att ge försök att vara med kompisar på fritiden just för jag känner mig så misslyckad och är rädd att säga fel, hafr en klump i magen hela tiden, är rädd för att umgås, är rädd för att va med folk, planerar oftast vad jag ska säga, för jag tror jag kommer säga nåt som är så fel så.. jag är as osäker och innan jag vart deprimerad va jag trygg i mig själv men nu är jag vilsen… jag orkar inte!!!varför…varför ska man behöva må såhär för..

kerstinjo
2010-11-28 23:11
#9

Du är inte misslyckad, du är inte fel på något sätt.

Vi är alla olika, vi tacklar alla våra problmem på olka sätt.

Rätt eller fel? Jag har ingen aning, men jag vet att den sociala biten i våra liv är viktig och känner du att du inte klarar av det, så be om hjälp.

Jag kan inte svara på varför du mår som du mår, men jag kan be dig att aldrig jämnföra dig med andra.

Du är du och du är en värdefull människa.

Be om hjälp, min vän, hjälp finns att få, men man kanske inte hittar rätt första gången och det ta tid att känna sig hel.

Jag har själv stått på ruinens brant p.g.a. mitt missbruk och framför allt så har min tngsta dotter (yngst och känsligast) mått oerhört dåligt.

Nu är hon lite över 20 år och har hittat sig själv och fått en beundransvärd självkänsla.

Det tog ännu längre tid för mig att hitta min självkänsla, att tycka om mig själv, att må bra och att känna; "Herregud! Jag duger, hur jag än är.

 Kerstin 

 

ahlbergaren
2010-12-01 15:40
#10

När jag var deprimerad och ångesten var som värst isolerade jag mig från allt. kunde sitta apatisk vid matbordet en hel dag. gick inte till skolan, svarade inte i telefon eller något. Som tur var stöttade min familj mig och jag har en underbar bästa vän som förstod mig. hon försökte få mig att hänga med på saker även om jag till 99% av gångerna aldrig följde med. Jag klarade inte av att gå till skolan/träffa människor just för att jag inte orkade hålla masken.  de få gångerna jag gick till skolan under det sista året kunde jag få panik, låsa in mig på toaletten och sitta där ensam med ångesten och storgråta.

Oftast gick jag till skolan endast de dagar jag hade "tid för prat" hos min skolsköterska (en helt fantastisk människa) hon har hjälpt mig mer än både psykologer, läkare och mediciner.

Upp till toppen
Annons: