Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 3656 ggr
MsAriel
2010-11-24 20:38

Orka - trots allt?

Min adoptivpappa var den bättre av föräldrarna. Det betyder att han inte systematiskt slog mig, inte dagligen trakasserade mig, inte ofta förödmjukade mig offentligt eller på andra sätt kränkte mig. Men det betyder också att han inte gjorde något för att stoppa min adoptivmamma från att göra detta mot mig.

När jag var i övre tonåren försökte jag på olika sätt att konfrontera mina föräldrar, jag var tvungen att få veta varför min mamma behandlade mig så illa. Inte helt oväntat förnekade mamma varje anklagelse, och andra vuxna runt omkring mig valde att inte tro på mig. Det gick så långt att jag själv trodde att jag var sjuk i huvet, att jag levt i en helt annan verklighet och att ingen av de upplevelser jag hade var verkliga.

Tills jag träffade en lärare/journalist som trodde på mig och som gjorde det möjligt att offentliggöra min berättelse. Efter en anonym tidningsartikel visade det sig att hela samhället visste vad som pågått i vårt hem, det var bara ingen som fattat hur illa det egentligen var.

Jag har alltsedan dess närt ett hopp om att mina adoptivföräldrar skulle gå att prata med, ända tills min pappa dog för fyra år sen. Det var nämligen honom jag hoppades på, han som var den bättre av dom. Sedan dess har jag inte längre några förhoppningar, har bara försökt acceptera att jag måste leva med något som gör så ont att det inte ens går att prata om. Det har visat sig funka om jag helt enkelt stänger av, inte tänker på det som hänt, bara lägger locket på när jag känner mig ledsen osv.

Så för några veckor sedan började jag överfallas av minnesfragment som jag inte haft styrka att "tänka bort". T ex förnimmelser av att pappa alls inte var så snäll som jag ville minnas. Han slog mig också, skrek åt mig och spottade på mig, bara inte dagligen.

Det känns som att min värld håller på att rasa samman, jag orkar inte med att jag inte ens i tanken kan se åtminstone en av föräldrarna som någorlunda god. I själva verket är han den som svikit mest, eftersom han är den som kunnat stoppa mamma men inte gjort det. Jag har också hittat dokument från tiden när jag försökte konfrontera dom, och det visar att han var den som mest ihärdigt förnekade all kännedom om vad jag anklagade mamma för. Medan hon ställde sig helt oförstående, grät och påstod att hon alltid älskat mig lika mycket som sina andra barn så var han den som aggresivt kallade mig för sjuklig lögnare, otacksam osv. Här är nästa svek, som jag inte ens förstått förrän nu.

Så jag har förlorat alla illusioner och känner mig mer sviken och ensam än jag orkar. Men måste orka ändå för jag kan inte göra mina barn så illa som jag skulle göra ifall jag tog ifrån dom den enda närvarande förälder dom har.

Säg mig, hur gör man för att orka fortsätta när det känns som att man bara vill dö? Jag har kämpat hela livet för att överleva, jag är trött och sliten och varken orkar eller vill någonting längre. Hur kan det vara möjligt att ha utsatts för systematisk misshandel under 14 år och inte kan få annan hjälp av sjukvården/psykiatrin än antidepressiva tabletter? Jag kämpar som ett djur för att inte utsätta mina barn för det trauma det skulle innebära om jag tog livet av mig, och just för att jag inte försöker anser man att jag "mår för bra" för att få hjälp? Måste jag verkligen ta livet av mig innan jag kan få hjälp, det är ju helt sjukt??

Annons:
Aviendha
2010-11-24 23:00
#1

Först och främst: en enorm kram! Det är en fruktansvärd historia du bär på och att du är trött och sliten känns inte alls konstigt med tanke på vad du varit med om, och nu detta.

Jag vet inte alls vad jag ska kunna skriva som kan ge dig den där lilla orken att orka ta tag i kampen med nya krafter, eller som skulle lindra din smärta. Det enda jag kan konstatera är att du skulle behöva en vettig terapiform som kunde hjälpa dig att bearbeta allt du varit med om så att du i sinom tid kan sluta fred med din historia och kunna förhålla dig till den på ett sätt som inte innebär att du ska vara bottenkörd, vacklandes på ruinens brant i pur psykisk utmattning. Så ska det inte behöva vara, inte för någon, oavsett bakgrund. Ingen förtjänar det!

MsAriel
2010-11-27 13:13
#2

Tack Aviendha, det värmer :)

Jo terapi skulle jag behöva, det tragiska är att jag ju inte kan få det via sjukvården (och har inte råd att köpa det själv). Tycker det är helt sjukt att man i princip måste ta livet av sig för att få hjälp :(

Maria
2010-11-27 14:09
#3

Det finns många kyrkor som erbjuder samtalsterapi.

Diakoner och präster har oftast dubbelkompetens och är terapeuter eller psykologer.

Man behöver inte vara rädd för att det handlar om religion utan faktiskt om samtal. Dessutom är det gratis.

Bara en tanke…

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

MsAriel
2010-11-27 14:23
#4

Vilket jättebra förslag, tack :)

Ska försöka kolla upp hur det ser ut på den fronten!

kerstinjo
2010-11-28 19:52
#5

Lägga locket på är något som kan fungera jättebra, sopa allt under mattan. Finns inte, syns inte, märks inte.

Blunda, förneka!

Glöm det! Du har för mycket "troll" i din ryggsäck och jag tror, vet, att du behöver profesionell hjälp för att kunna gå vidare.

#3 kommer med ett jättebra förslag, ta till vara på det. Kyrkans diakoner är en ovärdelig hjälp och du behöver ej vara rädd för att de ska dra in någon religion. De är medmänniskor!

 Kerstin 

 

Upp till toppen
Annons: