Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
03. Allmän psykologi

Religionernas uppkomst

2010-12-05 15:32 #0 av: [Hellion]

Kan vi idag förklara religiösa föreställningar enbart med hjälp av psykologin? Har det inte blivit väldigt uppenbart att religioner är mänskliga kunstruktioner?

Det tycks mig att vi är psykologiskt programerade för agent detection -- vilket gör att vi kommer alltid att söka medvetna agenter i alla former av slumpmässiga skeenden.

Hur många gånger har man hört människor hävda att "everything happens for a reason." Vi tycks alltså vara oförmögna att ens föreställa oss ett slumpmässigt skeende.

En man som drabbades av magsjuka på vägen till WTC den elfte september var övertygad att magsjukan var en form av gudomligt ingripande. Andra ser former i brödskivor som budskap från gud.

Placera dessa psykologiska mekanismer i en förvetenskaplig värld -- en tid då människan stod helt utan naturvetenskapliga förklaringsmodeller -- är det inte ganska självklart att man börjar föreställa sig en allsmäktig, och medveten agent? Något som styr och ställer över allt. En gång i världen trodde man ju till och med att solen var en gud.

Lägg till allt detta religionernas funktioner i form av tröst, tryghet, och dess auktoriter och användbarhet i ordnandet av samhällen -- är det inte ganska uppenbart att religion är en mänsklig kunstruktion?

Anmäl
2010-12-06 15:32 #1 av: Bergspuman

Religion är för mig ett sätt för människan att förklara universum och de vittomfattande begreppen som liv, död, lycka, tid och andra som är lite för stora för en enkel människovarelses hjärna. Och som tröst för människan i svåra tider.

Problem uppstår när religion tillmäts för STOR betydelse och när människan klamrar sig fast vid trosbaserade uppfattningar, och det uppstår stelbenta dogmer, t ex katolicismens nej till skilsmässa, abort och p-medel eller islams förbud mot homosexuella eller sikhernas påbud att låta håret växa och bära turban, och mycket mycket mer.

Jag håller fast vid att det är människor som uppfinner gudarna för att de av olika anledningar behöver dem.

Själv är jag inte troende alls.

Anmäl
2010-12-06 16:24 #2 av: Zaphix

Eller så är det helt enkelt så att Gud finns, eller Allah, eller alla hinduistiska gudar.. Vad vet vi? Inget alls.

Förr, eller fortfarande för många, var religionen den ultimata sanningen. Numera är vetenskapen den ultimata sanningen. Saker och ting ändras, det kan ändras igen.. Till någon helt annan sanning.

Att hålla stenhårt fast vid vetenskapen sätter begränsningar för människors tänkande och öppenhet. Likaväl som att vara stenhårt fast i religionstänkandet.

Att fördöma religioner och anse att de som är religiösa borde lägga ned sånt trams och se den vetenskapliga sanningen istället blir fel. Inte speciellt intelligent faktiskt.
Vill man också påstå att religioner såklart är människans påfund så känner jag att man är lite inskränkt i sitt tänkande.

Jag är öppen, jag tror på Gud, men vet att jag aldrig kommer att kunna bevisa att det finns en Gud. Det fungerar inte så, utan det är snarare en känsla jag har, en känsla av att någon tar hand om mig. Att någon finns där och tar emot mig om jag faller, hjälper mig i vardagen. Gör om fältet med stora stenar jag går på till en grusväg. Ger mig utmaningar, men utmaningar jag klarar av.

Det är en känsla jag har. Går inte att bevisa eller förklara, men jag kan heller inte förneka att känslan finns där. Det enda jag vet är vad jag känner och att jag känner det, om det är sant eller inte spelar mindre roll för mig.

Jag är logiskt tänkande, jag är vetenskaplig. Men jag är också öppen, öppen för vad jag känner och vilka upplevelser jag har.
För mig finns ingen ultimat sanning, vetenskapen är inget som är ristat i sten, likaväl som att min tro på Gud inte är ristad i sten heller. Försvinner känslan av att Gud är med mig, försvinner den tro jag har, då är det okej. Då accepterar jag det, även om jag skulle må ruskigt kasst av det.

Religion för mig är inget man kan förklsra, inget man kan bevisa att den inte finns, för det fungerar inte så. Det handlar inte om det.

Ser ingen som helst anledning till att ens försöka diskutera eller analysera religioner, om det är sant eller inte. För det går inte.
Har man inte tron på något, då är det nog mindre lätt att förstå hur andra människor kan tro på något som inte går att ta på.

Bara att acceptera att största delen av jordens befolkning har en tro som inte kan bevisas vetenskapligt.

Anmäl
2010-12-06 16:48 #3 av: [Hellion]

#2

"Förr, eller fortfarande för många, var religionen den ultimata sanningen. Numera är vetenskapen den ultimata sanningen. Saker och ting ändras, det kan ändras igen.. Till någon helt annan sanning.

Att hålla stenhårt fast vid vetenskapen sätter begränsningar för människors tänkande och öppenhet. Likaväl som att vara stenhårt fast i religionstänkandet."

Vetenskap baseras på observerbar och reproducerbar evidens. Det kan man knappast säga om religionerna.

All vetenskap är naturligtvis också falsifierbar. Det är aldrig religionerna. Tvärtom. Det rör sig ofta om absoluta förstanhållanden.

Jag förstår inte ens hur de kan jämföras.

Anmäl
2010-12-06 16:52 #4 av: Bergspuman

Så jag är inskränkt i mitt tänkande för att jag anser att det är människan som uppfunnit gudarna? Ha ha. Det finns ju så många olika gudar. Vilka andra än människan skulle ha uppfunnit dem egentligen? Vad händer med trosläror där gudarna inte dyrkas längre, av människor alltså? Jo, de dör ut och försvinner.

Sedan finns det en mängd gudomar för olika företeelser, t ex kärlek, vatten, vishet, sol, måne, jordbruk, lycka, osv. i vitt skilda läror, vilket ytterligare stärker min tes att det är människorna i olika kulturer och tidsepoker som behövt ha gudar för de olika områdena.

Anmäl
2010-12-06 17:26 #5 av: [Hellion]

#3

Bergspuma tar upp en väldigt viktig punkt. När du säger "Gud" -- vem menar du då egentligen? Kristendomens gud? Människan har ju dyrkat en lång rad olika gudar genom historien. Fler än vi någonsin kan räkna.

Hur ser du på det?

Var de mänskliga konstruktioner -- samtidigt som just den gud som du råkar tro på är sann? Är det inte så alla religiösa människor argumentera? Alla andra religioner är mänskliga påfund men just deras är absolut sann.

Anmäl
2010-12-06 18:43 #6 av: Zaphix

#3: Där skiljer sig våra åsikter. Ser ingen mening till att diskutera om just det då det ändå inte leder någonstans om det är okej.

#4: Japp, jag anser det vara inskränkt att inte vara öppen för alternativa världsbilder. Att inte kunna vara öppen för att de flesta av jordens människor kan ha rätt i sin tro utan vara fast besluten i att din tro, vetenskapen, är det sanna. Det är inskränkt för mig.

#3-4: Att det människor tror på olika gudar, endel på många och endel på en, är inget som för mig bevisar att Gud inte finns.
För mig är grundtanken den viktiga, grundfilosofin, helheten. Där är de flesta religioner lika, livskraft, kärlek, rättvisa osv.

Jag tror på den Gud jag känner, den som visar sig för mig. Min tro är till största del kristendomen, men nya testamentet. Jag tror inte på den grymma guden i det gamla testamentet.
Men det är min tro, det är vad jag känner är rätt och sant, just nu. Jag är öppen för att min tro ändras, eller försvinner.

Jag tror också att det är människor som skrivit bibeln, även andra skrifter, vilket gör att jag inte är bokstavstroende. Såklart att Gud haft sitt finger med i skriften, men att människor tolkat orden.

Jag argumenterar inte, jag kan inte argumentera för att jag har rätt. Det är omöjligt. Det fungerar inte så för mig.
Jag vet att det kan vara mindre lätt att förstå om man i grunden kräver bevis på precis allt, men min tro är en känsla. Det enda jag vet är vad jag känner, resten är min tro.

Jag kan såklart inte argumentera om den känsla jag har, det går inte.

Ni kan säkert ha rätt, men för mig är det inte rätt. Just därför att jag har en känsla inom mig som säger att min Gud finns.

Anmäl
2010-12-06 20:07 #7 av: rolnor

Vetenskapen har ju på senare tid närmat sej religion, man pratar om t.ex. Higgs-partikeln (som förklarar varför saker har massa) som "Guds-partikeln"

Jag tycker att det är svårt att förklara hur vi människor, som består av viljelösa små partiklar (vi kan nöja oss med att gå ned på atomnivå) ändå kan ha en fri vilja, att vi har en själ och varför vi kan se varandra i ögonen och känna så mycket som vi gör. jag är läkemedelskemist och väl förtrogen med synapser och signalsubstanser, men vi människor (och djur) är så mycket mer och där tar det stop med vetenskapliga förklaringar, så tänker jag just nu, kanske är det en slags tro?Glad

Anmäl
2010-12-06 21:03 #8 av: Bergspuman

#6 Jag gillar inte att du etiketterar mitt tänkande som "inskränkt" bara för att det inte stämmer överens med ditt. Jag låter andra ha sina trosuppfattningar i fred, men däremot tillåter jag mig att ha åsikter om dem. Är det automatiskt ett inskränkt tänkande att man tycker bra om vissa företeelser men mindre bra om andra?

Nämn dessutom var någonstans jag hävdade vetenskapen som "min" tro? Var har jag för övrigt refererat till vetenskap? Jag har gjort det man gör i en diskussion, lagt fram mina personliga åsikter.

Inte heller har jag fördömt religioner. Jag har redovisat min uppfattning för hur de från början uppstått.

Att jag tycker katolicismens förbud mot t ex p-medel är stelbent, har inte med själva RELIGIONEN att göra, det har att göra med vad det ofta leder till i verkligheten. Dvs ibland rena tragedier, som när kvinnor tvingas föda alldeles för många barn vilket sliter ut dem i förtid eller när de kanske rentav dör i barnsäng.

Att religioner ofta är dåligt anpassade till nutidens levnadsvillkor, gör att jag inte gillar dem. Men det har inte med TRON att göra, utan just med det faktum att människor hamnar i kläm att göra.

Nu ska jag sluta debattera med en som klistrat etiketten "inskränkt" på mig. Den får du tillbaks istället.

Anmäl
2010-12-06 22:55 #9 av: Zaphix

#8: Var iofs inte därför jag tyckte ditt tänkande var inskränkt, vilket jag också skrev. Snarare bristen på öppenhet, är inte acceptansen för andras trosuppfattningar som jag menar, utan snarare öppenheten för att det kan finnas nån annan sanning.

Nu blandade jag iofs detta tidigare inlägg till både dig och Hellion, så tog du åt dig av det som inte var riktat till dig så var det jag som var otydlig.

Vem är du att avgöra vad som har med någon annans religion att göra?

Däremot att tvinga på andra en religion är fel, var och en måste få ha sin egen trosuppfattning. Även om jag anser det vara okej att missionera, d.v.s. tala om vilken trosuppfattning man själv har. Men utan krav på att den andre ska tro samma sak.

Eller är det nutidens levnadsvillkor som är dåligt anpassade till religionen?

Jag har inte klistrat någon ettikett på dig. Däremot så anser jag att om jag uppfattar ditt änkande rätt, så tycker jag att det är inskränkt.
Det betyder inte att jag anser att du ör inskränkt, heller inte att alla dina tankar och åsikter är inskränkta. Men just det tänket uppfattar jag som inskränkt.
Men inskränkthet behöver heller inte vara något negativt, det beror på vilken värdering man lägger i ordet.

Anmäl
2011-02-10 02:49 #10 av: [Hellion]

#7

Vetenskapen har ju på senare tid närmat sej religion, man pratar om t.ex. Higgs-partikeln (som förklarar varför saker har massa) som "Guds-partikeln"

Det är väl mer en fråga om ett metaforiskt religiöst språkbruk, precis som när man talar om att en paj är "himmelskt" god.

Jag kan inte se på vilket sätt vetenskap har "närmat sej religion." Är det för att de i viss mån försöker förklara samma mysterier?

Jag tycker att det är svårt att förklara hur vi människor, som består av viljelösa små partiklar (vi kan nöja oss med att gå ned på atomnivå) ändå kan ha en fri vilja, att vi har en själ och varför vi kan se varandra i ögonen och känna så mycket som vi gör. jag är läkemedelskemist och väl förtrogen med synapser och signalsubstanser, men vi människor (och djur) är så mycket mer och där tar det stop med vetenskapliga förklaringar, så tänker jag just nu, kanske är det en slags tro?

Alla kognitiva försanhållanden är naturligtvis en form av tro -- men inte i den mening som är avsedd i den här tråden.

Risken när man resonerar på det viset ju är att man tömmer ut ett begrepp som religiös tro på mening. Det blir oanvändbart.

Om tro på känslor och den fria vilja kan likställas med religiös tro blir ju alla människor troende.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.