04. Personliga berättelser

KRASCH!... och så ner i diket igen.

2010-10-25 05:41 #0 av: [Fiction]

Det finns så mkt jag behöver få ur mig, men jag vet inte var jag skall börja. Jag gör ett försök iaf.

De senaste två veckorna har varit ett helvete, rent ut sagt. Jag har kraschat mga ggr förr, men nu har det hänt igen och jag orkar verkligen inte detta mer...! Jag tror att jag behöver läggas in, men det går inte eftersom jag inte har någon som kan ta hand om min hund åt mig. Hon är dessutom min enda stöttepelare och att inte få ha henne nära skulle göra saken flera ggr värre. Jag vete tusan hur jag skall ordna upp detta kaos.

För lite mer än fyra år sedan gick jag in i väggen totalt. Jag hade använt upp alla mina krafter till att ta mig igenom mina högskolestudier trots svåra koncentrationsproblem, trots att min pappa dog i cancer och trots ett tiotal andra saker som jag inte ens orkar gå in på nu. Jag hade gått klart utbildningen, men hade fortfarande några poäng kvar att rapportera in. Jag valde dock att flytta ifrån min studieort, eftersom jag tänkte ta itu med de poäng jag hade kvar samtidigt som sökte jobb i Sthlm. Flyttade in till min mamma, med tanken att det bara var tillfälligt eftersom jag räknade med att ha jobb inom kort. Jag bor dock fortfarande kvar där, fyra år senare och 31 år gammal. Bara det känns som ett misslyckande i sig.

Mina planer på att fixa klart de sista poängen, skaffa jobb och lägenhet, sket sig dock totalt. Efter en långdragen influensa, satte min kropp stopp för mina framtidsplaner. Jag drabbades av svår värk i ryggen, darrade i hela kroppen under hela dygnet och var så slutkörd att jag inte ens orkade upp ur sängen. Inte kunde jag sova, heller. Läkarbesöken avlöste varandra, men ingen kunde tala om för mig varför jag hade så ont eller varför jag mådde såsom jag gjorde. Jag blev sjukskriven, fick testa åtskilliga typer av antidepressiva och träffade psykologer som inte rådde på mig och min situation. I ungefär samma veva, tog det slut mellan pojkvännen och mig då han ansåg att jag "mådde för dåligt för att det skulle gå att ha ett förhållande med mig". Jag var mer eller mindre sängliggande under närapå ett år.

Jag vet inte hur det kom sig, men efter den tid lyckades jag iaf ta mig upp ur den där förhatliga sängen oftare än tidigare. Jag började orkar mer och ibland klarade jag t o m av att vara lite social. Visserligen var det alltid på bekostnad av mina krafter och dagen därpå fick jag betala dyrt för mina sociala utsvävningar, men likväl; jag klarade av att vara social i korta stunder. Hade fortfarande väldigt ont, men under mer kontrollerade former.

Någon gång under denna period, tog jag mig tid att fika med en väninna som jag just där och då endast var bekant med. Hon berättade om att hon hade blivit diagnostiserad med ADHD och ju mer hon berättade om hur det yttrade sig för hennes del, desto mer började jag misstänka att även jag kunde ha det. Jag började läsa på mer om det och då var det som om mga bitar föll på plats. Jag tog upp saken med min dåvarande psykolog, som inte tog mig på allvar utan påstod att jag snarare uppfyllde kriterierna för borderline (vilket hon senare var tvungen att förkasta, då hon gjorde en psykologisk utredning på mig och kom fram till att jag hade en "personlighetsstörning UNS" och som inte gick att inringa med någon specifik diagnos). Jag tog även upp saken med min dåvarande psykiater, som till en början också förkastade en eventuell ADHD-diagnos men ändå var så pass lyhörd att hon lät mig snabbtestas. Snabbtestet visade att jag låg högt upp på skalan, vilket ledde till att hon placerade mig i en kö till en neuropsykiatrisk utredning. Ungefär ett halvår och en NP-utredning senare, fick jag det konstaterat svart på vitt: ADHD + Aspergerdrag. Helt i enlighet med mina egna misstankar.

Jag började medicinera med Ritalin för min ADHD och jag har absolut ingenting att klaga på vad gäller den medicinen. Visst, den påverkar min hunger och gör mig muntorr, men den gör att jag har förmågan att koncentrera mig och dämpar min impulskontrollsproblematik - bara det är guld värt! Ett halvår innan jag fick diagnosen, hittade dessutom jag och min gamla pojkvän tillbaka till varandra och blev tillsammans på nytt. Relationen var lite knagglig till en början, men när jag fick mina Ritalin blev allting så mkt bättre. Jag hade fortfarande svåra sömnproblem och värk, men jag hängde ändå ihop och det gick framåt. Jag började tro på livet igen; på framtiden och min egen förmåga. Jag började tro på att jag kunde må bättre och började se en ljusning, trots att jag fortfarande var sjukskriven.

Nu, efter sommaren, påbörjade jag även praktik som jag själv hade sett till att leta rätt på och som inbegrep arbetsuppgifter som var i enlighet med det jag hade studerat. Att vara 31 år gammal och aldrig ha haft ett jobb ser inte direkt bra ut på pappret, oavsett om du har pluggat eller ej och därför såg jag detta som min chans att få adekvat arbetslivserfarenhet. Ja, en språngbräda in i karriären.

Efter en månads praktik, är jag dock totalt utarbetad. Jag är fortfarande sjukskriven till 75 %, men det spelar ingen roll; jag känner att jag har tagit mig vatten över huvudet. Jag har fått åtskilliga typer av sömnmedel utskrivna för mina svåra sömnproblem, men de hjälper mig inte. Likaså är jag konstant illamående och kräks dagligen. Jag gråter hela kvällarna och orkar inte ens laga mat när jag har praktiserat, vilket har lett till att jag har tappat en del i vikt. (Kanske bör tillägga att jag redan innan viktnedgången låg på undervikt.) Jag känner mig otroligt svag rent fysiskt och vet inte hur länge till jag orkar innan jag kollapsar rent fysiskt och måste läggas in på sjukhus. Därtill, mår jag uruselt psykiskt och har ångest över att jag på tok för ofta blir tvungen att sjukanmäla mig på praktikplatsen. Jag klarar helt enkelt inte av att gå dit; det tär på mig såväl fysiskt som mentalt och jag känner mig dessutom som en usel person som inte kan gå dit. Jag inbillar mig att de avskyr mig och tycker att jag äter upp deras resurser.

Jag har inget socialt liv alls att tala om. Pojkvännen är satt i utlandstjänst för närvarande och meddelade så sent som i går kväll att han förmodligen kommer att vara bosatt i Danmark under det närmaste året. Danmark är ju inte jättelångt bort, men med tanke på att jag lever på existensminimum kunde han lika gärna ha bosatt sig i Kina. Detta innebär att min enda sociala kontakt (förutom min mamma, som jag visserligen delar boende med men knappt kan prata med), mer eller mindre har gått om intet. Pojkvännen och jag pratar nämligen väldigt sällan (en gång var tredje dag, ungefär) och ungefär en helg varannan månad. Det är mer ett förhållande i teorin än i praktiken, om du frågar mig. Jag vet inte ens om förhållandet går att rädda, för under gårdagens samtal lät det på honom som om vi borde göra slut.

Jag vet varken ut eller in för tillfället. Jag känner mig tom och rädd. Och ensam och misslyckad. Och inkapabel att ta itu med min situation. Jag vet inte ens om det är värt det, för även om jag lyckas rädda saker och ting denna gång verkar det som om de tids nog går åt skogen.

Som om det är dömt att misslyckas.

Som att jag bara tar nya krafttag och lägger min sista energi på att samla ihop spillrorna av mig själv för att återigen... krascha. Och, faktiskt: Så strong är inte jag, iaf inte just nu.

Anmäl
2010-10-25 12:31 #1 av: Allamej

Åh fy så mycket jobbigt på en och samma gång... men det har ju en tendens att klumpa ihop sig... Din väninna är den jag tänker på nu, hon kan hjälpa dig med det basic medan du tar dig an dig själv.

Men stor kram till dig.

Anmäl
2010-10-25 16:26 #2 av: [Fiction]

#1 Syftar du på tjejen med ADHD nu? Hon och jag är inte särskilt nära, tyvärr.

Har väl två stycken som går under kategorin "nära vänskap" och den ena av dem har bosatt sig i Japan och den andra har flyttat till en annan del av landet, gift sig och blivit mamma. Om jag sms:ar henne, får jag som bäst svar tre veckor senare och hon svarar aldrig längre om jag ringer. :(

Anmäl
2010-10-25 17:06 #3 av: Allamej

Jag syftade på tjejen med adhd...  Även om ni inte är nära nu så finns det väl inget som säger att ni inte kan bli.

Dom mest udda människor har blivit mina bästa vänner... vi kan ju bara ta sköterskan som jag hade på lasarettet när jag låg inlagd.. Inte särskilt mycket till kontakt med henne efter det men sen blev det mer och mer, jag sträckte ut handen, hon tog den och nu kan jag inte tänka mig vara utan hennes vänskap.

 

Anmäl
2010-10-26 18:51 #4 av: Kalendula

Jag förstår dig, men ibland behöver man ha hjälp på sitt egna sätt, på det sättet man själv vill. Du skulle ju kunna be henne att hjälpa dig på ett sätt som du mår bra av med saker som du vet hjälper dig. Och inte sånt som andra tycker är bra för en. För i slutändan så är det ju så att känner sig bäst själv.

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Anmäl
2010-10-26 20:26 #5 av: [Fiction]

#3 Ja, det är mkt möjligt, men för närvarande känner vi inte varandra tillräckligt bra för att jag skulle kunna be henne om hjälp på detta vis. Har försökt styra upp en fika med henne under två års tid nu, men det blir inställt varje gång. Jag tolkar det som om hon har nog med sig själv för tillfället. Därför tror jag att jag gör bäst i att inte blanda in mina vänner i detta, då de inte har möjlighet att hjälpa mig med sådant som jag behöver. Det är heller inte deras grej.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.