Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 3915 ggr
Odinn
10/15/10, 11:50 PM

Ångest av mat

Jag har gått upp mycket i vikt och tycker att jag är väldigt tjock. Skolsyster säger att jag är normalviktig, men det tycker inte jag. Jag ser hur mycket rundare jag har blivit, och det är ganska mycket!  Alla säger att jag är smal osv.. Men jag får bara ångest så fort jag äter något. Jag äter en macka till frukost, ingen lunch och kanske en macka eller liknande när jag kommer hem från skolan. Och något som innehåller socker. Är sockerberoende..  Får så mycket ångest när jag äter att jag har slutat äta mat. Blir mest en macka då och då som jag skrev. Det är jättejobbigt, har tappat matlusten helt..

"when i get sad, i stop being sad and be awesome instead!"

Annons:
Bergspuman
10/16/10, 12:48 PM
#1

OK. Du behöver kolla upp hur det ligger till. Kolla din vikt hur den ligger till inom BMI. Ligger den inom det normalas gräns får du faktiskt acceptera att du har normal vikt.

Vet inte hur gammal du är? Men jag gissar att du går antingen i högstadiet eller gymnasiet och då handlar det om att du faktiskt inte växt färdigt än. Många tjejer är väldigt spinkiga en bit in i högstadiet, sedan lägger de på sig hull som en vuxen kvinna ska ha, vilket visar att man är en kvinna. Det kan få dem att bli skräckslagna, och tro att det är en onormal viktuppgång.

En vuxen kvinna SKA ha bröst, kurviga höfter, runda lår och en ända som också är rund och kurvig. Där sitter hennes reservfett som behövs för barnafödande. Det går alldeles utmärkt att ha sådant hull och ändå ha normal vikt. OK, det finns variation. Vissa kvinnor är smalare och spensligare. Vissa kvinnor är kraftigare. Men alla vuxna kvinnor har genomgått en förändring från flicka till kvinna, och i den ingår att man faktiskt går upp i vikt och lägger på sig på vissa ställen.

Börja med att faktiskt KOLLA vad du väger och jämföra det med BMI. Sedan får du inse att du växer fortfarande.

Odinn
10/16/10, 12:54 PM
#2

Tack för ditt svar. Jag är ca 164 och väger 50 kg. Mina vänner som är över 175 väger lika mycket. 15 år. Bröst höfter och det accepterar jag, det är mage jag syftar på. Samt armar. Men det spelar liksom ingen roll om någon säger att jag är normal, jag får ändå ångest när jag ska äta och tappar matlusten.. Jag vågade inte ha bikini på mig i somras, så när alla låg och solade på rasterna satt jag i tröja och byxor och svettades.

"when i get sad, i stop being sad and be awesome instead!"

Bergspuman
10/16/10, 1:01 PM
#3

Hör du, du är snarare underviktig, du har ett BMI på ca 18,5!

Passa dig för att trilla in i anorexi. Det är just sådana här tankar som brukar föregå att man blir anorexisjuk Du tror att du är tjock fast du inte alls är det. Det blir fel i hjärnan, hjärnan lurar dig att se dig själv som tjock fast du inte alls är det.

Gå till skolsköterskan igen och berätta. Kanske behöver du hjälp för att ta dig ur dina tankar.

En fullt utvecklad anorexi är direkt dödlig. Och du får ett helvete.

Dina kompisar är ännu värre däran. De är sjukligt magra och borde egentligen läggas in på sjukhus för näringsdropp. Vad håller ni på med???

Du ska även veta om att på nedre delen av magen ska en kvinna OCKSÅ ha hull. Det är ju där barnet ska ligga när man är gravid. Det ingår i en kvinnas biologi.

Ät ordentligt för jösse namn, annars klarar du aldrig av skolan och har inte krafter att leva, växa och utvecklas!

Odinn
10/16/10, 1:21 PM
#4

Vad ska ett BMI ligga på då?

Anorexia vet jag inte.. Då måste man väl vara äckligt smal? Jag hade tänkt berätta det här för min psykolog men kommer inte riktigt på hur jag ska berätta.

Mina kompisar äter mycket mat, även skräpmat och sånt. Ändå blir dom inte tjocka. Varje rast går dom och köpter någonting, medans jag som kanske äter en frukt bara växer mer och mer på bredden. Det försämrar mitt självförtroende.

"when i get sad, i stop being sad and be awesome instead!"

Bergspuman
10/16/10, 1:29 PM
#5

Ett normalt BMI ska ligga på mellan 20 - 25. Men det gäller i och för sig en vuxen person. En yngre kvinna på mellan 19 - 24 år kan ha ett BMI ner på ca 19,5 utan att det anses sjukligt. Men 18,5 - det är för lite.

Sedan kan det vara så att dina kompisar, som du jämför dig med (vilket i sig är hemskt orättvist), av naturen är långa och spinkiga, det finns sådana människor. De lägger aldrig på sig hur de än gör.

Grovt sett kan människorna delas in i 3 kroppstyper:

1) Långa och slanka - ectomorfa

2) Medellånga och atletiska - mesomorfa

3) Kortväxta och knubbiga - endomorfa

Det finns även människor som är ett slags korsning mellan de här typerna.

Man måste acceptera så som man ser ut, du är en korsning mellan dina bägge föräldrar troligen. Se på dina föräldrar - någon av dem eller bägge två, liknar du i kroppen. Det är arvet och det kan du inte göra något åt.

Jag själv påminner dels om min pappa, som har en ganska senig och slank kropp med tunt men ändå starkt skelett, och dels om mamma som är kurvig till typen.

Jag säger naturligtvis inte att du HAR anorexia, men du är på väg dit eftersom du uppvisar ett felaktigt tankemönster. Det är så det brukar börja - man tänker fel om sig själv och börjar därför banta, SEDAN blir man äckligt smal.

Odinn
10/16/10, 1:43 PM
#6

Okej, tack!
Men hur ska jag få tillbaka matlusten igen då? Nästan allt jag stoppar i mig känns äckligt…

"when i get sad, i stop being sad and be awesome instead!"

Annons:
Bergspuman
10/16/10, 1:52 PM
#7

Du har skrivit tidigare om hur jobbig skolan är. Jag tror att du har ett stresstillstånd just nu som gör dig nedstämd och därför påverkar aptiten. Det är hur vanligt som helst att tappa aptiten om man mår dåligt.

Så det är där du får börja - försöka hitta ett sätt att lösa din situation med skolarbetet, det verkar vara det som är din största stressbov just nu. Viktigt att du ber om hjälp! Du är ju trots allt bara 15 år, du kan ju inte förväntas klara allt själv, du är inte tillräckligt gammal för det.

För att du ska orka och ha krafter till att lösa situationen, MÅSTE du dessutom äta. Du får tvinga i dig mat. Tänk på att maten är bränsle, den behövs för att du (en bil, vroom vroom) ska kunna fungera och gå utan att få bensinstopp. Ät frukost. Ät lunch. Ät mellan mål och ät middag.

Se till att få in vanan att äta fyra måltider om dagen även om du till en början inte kan äta så MYCKET.

Jag har haft äkta depressioner där aptiten försvinner helt så jag vet allt om hur motbjudande det kan vara när man inte vill äta, men MÅSTE.

Men snälla, försök berätta för en vuxen i din närhet som du litar på, du kan inte ha det så här, det är inte bra!

lillaisa
10/16/10, 1:55 PM
#8

Först och främst kan jag säga att man är inte lyckligare som smal. Tro mig. Jag hade ätstörningar i drygt två år och kände precis som du, när jag skulle svälja maten blev det som ett lock. Försök äta lite men ofta, ta inte så stora tuggor och försök äta upp hela portionen hur lång tid det än tar.

Sök upp lite recept på internet och prova nya maträtter som verkar goda, tänd levande ljus och försök tänka att det är inte ett måste att du ska äta men att du ska göra det ändå. För mig blev måltiderna ett helvete för att jag kände att jag var TVUNGEN att äta, och jag visste att om jag inte åt skulle det bli bråk. Till slut lyckades jag få bort den där måste-känslan, och då gick det lättare.

Gå promenader så kanske du får upp aptiten, och ät inte godis eller sådant innan måltiderna. Du kan också gå in på ätstörningar.ifokus om du inte redan gjort det, de kan säkert komma med bra tips. Kram!

/IsaGlad

[rolnor]
10/16/10, 5:53 PM
#9

Jag tror att ätstörningar är et tuttryck för omedvetna känslor, sorg, förmodligen en massa ilska som man upplever att man bara kan rikta mot sej själv. Det vore nog bra att du tog kontakt med en bra psykolog eller ännu hellre en terapeut, anorexi kan ju vara dödligt och om inte annat så förstör det ju din dag, ditt liv.

Kram från mej ocksåGlad

Odinn
10/18/10, 1:03 AM
#10

Jag ska prata med min psykolog imorgon, tack för alla svar!
Har ingen ork att skriva speciellt långt nu.

"when i get sad, i stop being sad and be awesome instead!"

Saga85
10/18/10, 2:51 AM
#11

Först och främst - lycka till! Hoppas du orkar att prata om det här med psykologen! Jag tror på dig!

En av de viktigaste sakerna att vara medveten om när såna här tankar dyker upp är att det är en enorm skillnad på att faktiskt vara tjock och att känna sig tjock. Mår man dåligt i övrigt är det lätt att man tar ut det på något - att klanka ner på sin egen kropp eller trycka ner andra är väl de två klassiskerna.

Jag har varit både en tjockis (Bmi 27) som kände mig smal och en spinkis (Bmi 17) som kände mig tjock. Det handlar om att bygga upp självförtroende och att ta hand om skallen sin (må bra). Sen har ju självklart alla perioder när man är missnöjd över något med sig själv - men då gäller det att fokusera på de delar man faktiskt är nöjd över. Ju fler saker man är nöjd med, desto lättare att se positivt på fler saker. Inte bara angående kroppen, utan även livet i övrigt. Man vill få till en positiv spiral istället för en negativ spiral.

Sen är det som sagt så att du MÅSTE äta för att orka må bra. Även om du känner dig tjock, även om du inte har någon lust. Ju mindre du äter, ju mindre hunger känner du, ju mer stänger kroppen av och kör på sparlåga, ju sämre mår du, ju mindre matlust och runt igen. Och ja, jag vet att det är lättare sagt än gjort. Det är därför det är så viktigt att du finner stöd hos någon för det. Någon som kan hjälpa dig att hantera det innan det går för långt.

Ta hand om dig!

Och sen är det ju som Bergspuman säger - vi människor kommer i olika modeller. Jag har också vänner som (särskilt under tonårstiden) skjutit iväg endast på höjden och blivit "vandrande pinnar". När min kusin kom in i puberteten såg hon i princip ut som en anorektiker, och inget hon försökte funkade för att öka i vikt. Helt frisk och numer utbildad brandman, men fortfarande en speta.

Kalendula
10/18/10, 11:52 AM
#12

Sedan så är det så att man går inte ner i vikt på sikt av att äta väldigt lite. I med att kroppen suger åt sig precis allt du äter när du äter lite och metabolismen går på sparlåga för att spara den energin du får i dig. Bättre då att äta lite och ofta, då får sig metabolismen en skjuss och man gå ner i vikt. Men jag tror inte heller att du behöver gå ner i vikt. Snarare få hjälp med att se dig själv som du är. Ibland får en del en snedvriden bild av sig själv när dom ser sig i spegeln. Dom är i själva verkat smala, men ser bara det tjocka och feta. Tror att du skulle behöva hjälp med att bygga på ditt självförtroende med.

Hoppas att du får den hjälp du behöver, kram!

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Upp till toppen
Annons: