Annons:
Etikettanhöriga
Läst 7388 ggr
Halvdansken
10/7/10, 2:23 AM

Ilska mot cancersjuk man.

Min man fick diagnosen munhålecancer i mars, operation i april, strålning genom sommaren, ny metastasoperation (lymfor på halsen) nu för två veckor sen, och kanske ny strålning eller nåt.

Han lider, har ont, är bekymrad och rädd. Jag också.

Men ibland kan jag bli så jäkla arg på honom. Va fan - varför drar du mig genom detta? Varför börjar du prata om "vad ska du göra med alla mina böcker när jag dör", varför ska mitt arbete bli lidande, varför ska jag ligga vaken på nätterna och gråta (när han sover), varför varför… 

Jag vet givetvis att han inte valt detta, att han lider mer, att han riskerar att dö av skiten.

Men ibland blir jag arg. På sjukdomen egentligen, inte honom (men jag kan inte skälla på cancern). Min mamma hade samma reaktion när min pappa dog i cancer. Så jag tror inte att jag är jättemärklig.

Finns det nån här som kan bekräfta, berätta, lugna eller förklara detta beteende?

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Annons:
Musiken
10/7/10, 5:13 AM
#1

Jag kan inte forklara, men bekrafta.
Jag kan bli arg pa min pojkvans depression ibland. Jag kan bli arg pa hans nervosa tillstand.
Ingenting han har valt, men anda nagot jag lider av.
Jag blir arg for att jag ar maktlos, for att jag inte kan gora nagot for att gora det battre. Jag kan bara stotta med de vanliga knepen, och nar jag villl ha det stodet finns det inte.
Han lider, och jag bor finnas dar.
Men jag lider i.o.m. att han lider, och jag behover stod ocksa (aven for min despression vid sidan av hans). Och det gor mig arg, for han kan inte ge mig det. Han ar liksom ett steg nerat pa stegen och trampar jag ett steg nerat, sa faller han handlost.
Att tanka pa att bli lamnad ensam kvar ar ocksa ett stort moment som skapar ilska. Jag vet att han kan lamna mig i princip nar som helst genom att antingen ta sitt liv, eller "fly". Och det gor mig arg. Varfor ska jag behova ta hand om "efterborden"? Varfor ska jag behova pinas an mer av nagot som redan pinar mig sa hart? Och varfor ska jag riskera att bli lamnad ensam nar jag funnit nagon jag vill spendera min tid med? Det ar val anda inte rattvist?

Iblad kanns det lattare, och ibland kanns det svarare. Det beror mycket pa hur han mar for tillfallet ocksa. Har han en bra dag, sa har jag en battre dag ocksa, for jag kan slappna av. Ett tips ar att ringa en ideell hjalplinje. Jag vet inte om du bor i Sverige eller Danmark, eller nagon helt annanstans, men har i UK finns det t.ex. samariterna som har en gratis telefonlinje som det gar att ringa nar som helst pa dygnet. De lyssnar och diskuterar nar man har mycket som tynger en. De ar inte nagra lakare eller liknande, utan bara helt vanligt folk som har erfarenhet av att ga igenom svara situationer. Sen har vi aven MacMillan Cancer Support som har en gratis telefonlinje som riktar sig till alla som har nagon som helst koppling till cancer. Folk ringer dit om de vill ha rad med behandling, om de ar narstaende som bara behover fa prata av sig, om det ar nagon som vill ha hjalp med att gora det lattare for de som "blir kvar" efterat, tips pa sjukhus och till och med bidrag till saker som underlattar livet som cancer-sjuk eller anhorig till cancer-sjuk.

Det ar pa inget satt konstigt att bli arg nar nagon narstaende inte mar bra. Det ar frustrerande! Kanner du att du maste fa utlopp for den frustrationen, sa anvand den energin till att gora nagot! Skaffa stod till dig sjalv, det ar valdigt viktigt om du ska orka finnas dar for din man..

Aviendha
10/7/10, 1:44 PM
#2

Jag skulle säg att det är rätt naturligt. Hur man än vänder och vrider på det så dras du igenom smärta, svårigheter, våndor och hot om stor förlust. Klart som tusan att de sakerna skapar en reaktion hos dig! Jag hade väl tyckt att det vore märkligare att ta allt med jämnmod.

Halvdansken
10/7/10, 1:53 PM
#3

Skönt att höra. Tack.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Bergspuman
10/7/10, 1:57 PM
#4

Har varit gift med en man som hade kroniska smärtor och besvär pga en diskbråcksoperation som han aldrig blev återställd ifrån.

Naturligtvis var det inte dödligt, men jag har haft min beskärda del av ilska, irritation, besvikelse, osv för att hans sjukdom sabbade så mycket för oss, och för mig. Och ja, jag blev många gånger enormt arg på honom fast han ju inte kunde rå för hur det blivit för honom.

Som f d anhörig till en kroniskt eller svårt sjuk person skulle jag säga att det är högst naturligt att ledsna, inte orka, inte vilja höra, bli förbannad, vilja skrika, osv.

Vad man måste tänka på då är att ge sig själv egentid, avlastning, ett rum där man får vara sig själv, och slipper vara den oroliga anhöriga, får vara som "vanligt". Det kan vara besvärligt att få till det men man behöver en ventil, annars äts man upp inifrån.

Aviendha
10/7/10, 2:14 PM
#5

Kanske skulle du vinna på att ta kontakt med en anhörigförening? Nu ver jag inte hur det ser ut på den fronten men jag antar att det finns. Det kan vara guld värt att få lufta tankar, ge och få stöd och dela positivt och negativt med andra i liknande situationer.

isa
10/7/10, 2:43 PM
#6

Jag tror det är en helt naturlig reaktion.Det är ju inte honom du är arg på egentligen . Det är ju sjukdomen du är arg på som förstör så mycket för er.Som Aviendha skriver, så skulle jag ( om jag var i din situation ) kolla om det finns nån anhörigförening, så du kan få lufta dina känslor och utbyta erfarenheter med andra som har det likadant.

Annons:
kerstinjo
10/8/10, 2:03 AM
#7

Det du beskriver är en helt normal reaktion och mycket, mycket vanlig.

"Det blev inte som vi hade tänkt oss."

När en människa drabbas av en allvarlig sjukdom kommer hela dennes liv och tillvaro att beröras, hela det sociala nätverket kommer att drabbas.

Att ställas inför det faktumet att man lider av en allvarlig sjukdom och eventuellt kommer att dö innebär för de flesta en stor sorg, oro, ilska, frustration och ångest.

Den sjuke känner förtvivlan över att, kanske, få lämna nära och kära och att kroppen sviker.

Allt detta kan resultera ett mycket skiftande humör.

Den anhöriga är den sjukesförsta offer. För som närstående blir man också ett offer för sjukdomen och ställs inför samma känslomässiga ilska, frustration, oro osv, som den sjuke gör.

Det du beskriver är välkända känslor hos anhöriga, dessa känslor av skuld, ilska, avsky och maktlöshet (som i sin tur skapar en ständig stressituation som ofta blir orsak till psykosomatiska sjukdomar).

Titta gärna in på Anhörigas Riksförbund. 

De flesta kommuner har ett nätverk för anhörigstöd, hör med din kommun.

Och framför allt; Glöm inte bort dig själv! Du har fortfarande rätt att ha roligt, att skratta, att göra det du tycker är roligt. Ha din "egentid".

 Kerstin 

 

Halvdansken
10/8/10, 12:50 PM
#8

Tack så mycket för alla svar. Det hjälper.

Jag bor i Danmark, men mitt stora gamla nätverk är i Sverige, så ibland åker jag in till Malmö och tar några öl med mina kompisar och pratar om allt annat än cancer och garvar med flick-kompisarna.

Men visst känns det hårt att lämna mannen hemma, fast att han inte är särskilt sjuk på det sättet, och mycket väl kan ta hand om sig själv.

Problemet är nog att man blir lite "mammig". Och har dåligt samvete.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

pernillaa
10/11/10, 12:55 AM
#9

Det här var en nyttig tråd för mig att läsa måste jag säga. Jag står i andra änden av det här problemet just nu. Har även stått på er sida tidigare när min pojkvän var under rehabilitering för adhd. Inte särskilt allvarligt problem givetvis och jag var i en mycket mycket värre soppa än honom just då, ändå var det alltid jag som skulle stötta. Idag jobbar min pojkvän heltid och mår bra på det stora hela och jag står och stampar på samma ställe med min diagnos m.m. m.m. Har mycket panikångest och så. Jag har problem att jag känner mig så ivägen för alla eftersom jag mår dåligt, drar mig undan. Nu har min pojkvän förändrats. Börjat hänga med sina gamla kompisar, far på rejäla fester och super sig ordentligt full ibland medan jag sitter ensam hemma. Han försöker framställa det som om det inte var någon världslig sak och inte speciellt roligt och så, men jag ser att han ljuger. Det vet jag. Han far ut och har roligt och jag ligger och grinar ensam hemma utan något stöd. Fram till jag läste det här har jag känt mig besviken, att han inte finns där för mig som jag behöver. Men jag har inte riktigt insett att det där kanske är hans ventil. Så tack för den här tråden. Det blev lite lättare att andas nu…

Svårt bara att tänka att han måste få unna sig det när man väl ligger där och tror man ska dö av all ångest och ensamhet. Men det kanske är okej det också på ett sätt…att man kan inte vara förstående hela tiden, oavsett vilken sida av problemet man står på…

Ha en bra dag! // Pernilla

[Northbridge]
12/28/11, 8:24 PM
#10

Jag tror det innerst inne är sorg. Sorg i fall det skulle hända något "extremt".. Och istället för att visa sig svag, så blir man istället "arg" ..

Upp till toppen
Annons: