Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
04. Personliga berättelser

Att erkänna för sig själv

2010-09-13 00:57 #0 av: Pauliine

Vad är ni för personer? Sånna som jag var för bara tre dagar sen.. Att ni förtränger era känslor och kan styra erat känsloliv genom att vara okänslig och kall? Hej och välkommen till mitt föredetta (!!!) liv! Jag har precis erkänt för mig själv vissa saker som jag förträngde förut för att jag inte ville känna på smärtan. I det här fallet att jag faktiskt är kär, det har jag förträngt för att jag vet att min kärlek varit obesvarad. Men nu när jag erkänner det för mig själv  så känner ja verkligen hur jag kan ta tag i det och bearbeta det... För att sen få bort känslan.. Och GUD VAD SKÖNT det är att kunna erkänna för sig själv.. Jag som i hela mitt liv hitills har förträngt känslor (inte bara med kärlek, utan med det mesta).

Känner ni igen er? Eller förstår ni ens vad jag menar.. Med att..Förtränga känslor?

Medarbetare på träning -Instagram: PaulineSvorono

Anmäl
2010-09-13 16:24 #1 av: [YlvaP]

Jag tror att det är lättare att släppa taget om något om man erkänner för sig själv men jag tror det är mänskligt att hellre förtränga. Flört

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2010-09-13 19:18 #2 av: Pauliine

#1 ja precis, men det är svårt som tusan att göra ju :O just nu ligger jag i någon blandning att förtränga och erkänna haha.. igår kändes de bättre :p

Medarbetare på träning -Instagram: PaulineSvorono

Anmäl
2010-09-13 22:40 #3 av: [YlvaP]

Håller tummarna för dig att du kan smälta det hela och låta det vara sen. :D

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2010-09-14 02:38 #4 av: Zaphix

Jag förtränger, definitivt. Det fungerar helt okej, tills det inte går längre och då mår man tio gånger sämre än vad man skulle gjort från början om man inte förträngt det.
Jag undviker saker som ger ångest, och kommer ångesten ändå gör jag mitt bästa för att förtränga den för att slippa ta itu med det.

Det medför ju såklart att jag även förtränger alla andra känslor, för så fort jag känner något så kommer ångesten också. Så glädje, kärlek (till hästen, hunden, föräldrar, världen o.s.v), lugn och andra bra känslor försvinner också. För jag hittar alltid nåt ångestfyllt i alla känslor och tankar..
Så jag försöker helt enkelt att hela tiden ha saker att göra eller planera för att inte behöva ta itu med saker.
Mycket lyckat!

Men med min älskade Lyrica och min terapeut så börjar det bli bättre, fast jag ser fortfarande inte saker. Jag ser rent fysiskt, men tar inte in saker, känner inget för något jag ser. För jag skjuter bort allt.
Men snart kanske jag kan se saker också, och känna saker..

Men det är otroligt jobbigt, för jag har förträngt allt så länge, både känslor och omvärlden. Lever i en tunnel där allt fort far förbi automatiskt, men tåget jag sitter i börjar sakta in.. :)

Anmäl
2010-09-14 14:10 #5 av: Kalendula

Jag har alltid haft svårt för att förtränga känslor över huvudtaget. Det är väl därför jag är ensam i dag. För jag säger vad jag känner oavsett vad jag gått igenom, eller vad jag känner eller hur jag känner.

Min mamma och jag hade ett givande samtal om det igår att det skulle vara bra för mig att träna på att vara lite känslokall och försöka att sluta bry mig om så mycket som jag gör. Men inte så att det gör illa,  utan mer att jag måste försöka att gå vidare mera. Att liksom sluta bry mig om att andra sårar andra, eller försöka att skaka av mig om jag själv blir sårad eller illa behandlad av någon. För som min mor sa, om folk sårar dig på det sättet så är dom ju inget att ha i alla fall.

Så mitt stora problem är väl att jag säger vad jag känner, hur jag än känner, positivt eller negativt...

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Anmäl
2010-09-14 14:26 #6 av: Bergspuman

Förträngt känslor har jag gjort hela mitt liv. Tyvärr pga den uppfostran mina föräldrar gav mig, och det sätt de betedde sig på. Mamma var klängig, labil och agressiv, pappa inåtvänd och undvikande och avskydde gräl.

Fick lära mig av mamma att det var fult att visa känslor, för det var bara HON som hade rätt att visa klänslor, bara HON som fick vara arg. Pappa gillade inte att man var arg och grälade och bråkade, han förebrår mig fortfarande om jag blir arg. Numera säger jag ifrån och talar om att jag blir så arg jag vill, det får han stå ut med.

Men det har tagit ett helt långt liv att befria mig från de här negativa inverkningarna och lära mig själv att jag VISST har rätt till alla de här känslorna, att jag i själva verket är en varm och emotionell person med brett känslospektrum.

Fortfarande får jag kämpa för att hantera mina känslor när jag blir arg eller ledsen eller besviken, för att "förstå" varför jag blir det. Jag har hett temperament men det tänker jag inte skämmas för. Inte nu längre!

Har inte problem med ångest, men väl med återkommande depressioner, vilket jag tror till stor del beror på min uppväxt.

Det är det farligaste som finns när vuxna inte tillåter sina barn att visa känslor! Det blir ofta en mer eller mindre psykiskt störd vuxen individ av det barnet.

Anmäl
2010-09-14 22:46 #7 av: Pauliine

#4 Jag förstår verkligen vad du menar.. Det finns ju faktiskt en anledning till att man förtränger också och det för att det finns en väldigt massa negativa saker med att inte förtränga också. Vi föds väll inte med att förtränga känslor vad jag tror! Någonting har gjort att vi börjat förtränga, det är en svårt balans, otroligt svår balans!

#5 ja men att bli sårad är väldigt svårt :/ väldigt svårt att förtränga. Illa sagt så har jag sårat många fler gånger är blivit sårad så jag har lärt mig att bli känslokall i de lägena för att slippa de dåliga samvetet. Men jag har otroligt svårt att förtränga när det är jag som blir sårad =/

#6 Oj dina föräldrar låter exakt som mina! Jag har aldrig riktigt reflekterat över att det skulle vara uppfostrans fel, jo att jag förtränger och är en aning känslokall pga. Deras sätt att sköta sin skiljsmässa på. Men det har du rätt i det kan ju bero på hur dem var när man var liten, för min både mamma och pappa är och var exakt som du beskriver.

Vad skönt att du börjar bearbeta just att du förtränger ni iallafall :)

Medarbetare på träning -Instagram: PaulineSvorono

Anmäl
2010-09-14 23:01 #8 av: Kalendula

# Jag skulle aldrig såra någon medvetet bara för att jag själv blir sårad av någon, då säger jag hellre att jag känner mig illa behandlad och/eller sårad. Eller till och med berätta hur jag uppfattar personen som gör mig illa.

Så är det så man ska göra för att slippa dåligt samvete, såra tillbaka? Men blir inte det en ond sprial då som är svår att ta sig ur. Är det inte bättre då att ta sig igenom sitt dåliga samvete och be om ursäkt istället? Obestämd

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Anmäl
2010-09-14 23:35 #9 av: Pauliine

#8 Nej verkligen inte jag heller! Jag har aldrig sårat tillbaka medvetet. Där emot har jag sårat andra för att jag känt mig sårad själv tidigare av någon annan, men detta också omedvetet.

Det är en ond spiral jag har men det kommer ifrån mina föräldrar, hur dem behandlat mig och hur många gånger jag fått ta skulder för allt, så jag är typ.. trött på det.. Eller mitt samvete är bedövat som jag brukar säga.

Medarbetare på träning -Instagram: PaulineSvorono

Anmäl
2010-09-15 00:05 #10 av: Kalendula

#9 Jag tror jag förstår. Jo, sedan var det inget illa menat med vad jag skrev. Är bara nyfiken hur just detta fungerar med att förtränga känslor och dåligt samvete.

**När man är liten så har man ingen uppfattning om vad som är rätt eller fel. Det är något som dom vuxna lär oss. Det barn ser och hör vuxna göra blir automatiskt rätt för dem.**

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Anmäl
2010-09-15 17:56 #11 av: evrekaw

Jag tror att det där med att förtränga stundom är en livsviktig självbevarelsedrift. Vi förtränger för att vi just då inte klarar av att hantera känslan och det vi förtränger.

När det sedan lättar, vi är starkare och vi orkar se och ta det - då ser vi och då erkänner vi hur det faktiskt är...

Att blunda för sanningen/verkligheten är bara ett tillfälligt försvar för det som just då är för svag för att hantera det. Det är mänskligt och inget att skämmas för. Alla gör/har vi gjort det...

 

Anmäl
2010-09-23 23:28 #12 av: Pauliine

Ja, jag förstår. Att förtränga känslor är ju en försvarsmekanism som alla kan använda sig av, omedvetet oftast tror jag.. Men det är svårt att hitta en balans i hur mycket man bör förtränga och hur mycket man bör ta tag i. Allt trycks ju ner från det medvetna till det undermedvetna och kan ju komma upp senare, det är det jag känt.

Jo, när vi förtränger omedvetet är det ju som sagt en försvarsmekanism som vi använder oss av, men vi kan ju försöka förtränga medvetet också.. Och frågan är hur långt man ska gå då egentligen, eller om man ska försöka ta tag i det "när man har tid att vara ledsen"...

 

Medarbetare på träning -Instagram: PaulineSvorono

Anmäl
2010-09-26 19:53 #13 av: evrekaw

#12 Jag tycker att du svarade bra på detta aldeles själv... Det vi medvetet vet att vi går omkring och förtränger... Det är det vi måste börja ta i.

Men en sak i taget... Är det massor ska vi nog fortsätta att låta visst vänta. Man orkar inte hur mycket som helst på en gång. Fundera över vad som tränger mest, vad är viktigast?

Tror du har svaret på det med innerst inne...Flört

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.