Annons:
Etikettallmän-psykologi
Läst 3411 ggr
pernillaa
9/15/10, 7:46 PM

Loop av självförakt....

Hej

Jag blir så djävla less på mig själv. Efter all skit jag har varit med om och blivit förtryckt i förhållanden och varit sjukriven hela mitt vuxna liv(är idag 25) så är mitt självförtroende nere på botten. Jag sabbar alltid för mig själv bara för att jag tror att jag är så värdelös. Och så känner jag mig ännu mer värdelös bara för att jag sabbar saker.
ikväll, bara för att min min kille inte bjudit in mig att komma och hälsa på och/eller sova hos honom någonting nu i veckan och jag var snabbare än honom på att fråga och han svarade med ett "ja nog får du väl sova här", så kände jag mig så ivägen så jag skickade ett sms nu där jag undrade om han verkligen ville ha mig där eller om han svarade ja bara för att han kände sig skyldig att göra det bara för att jag är så djävla ensam jämt. i sms:et hade jag sen en lång konversation, med mig själv nästan, som tillslut slutade med att jag sa att jag inte kommer alls för att jag känner mig ivägen och trodde han behövde vara ifred och att jag ändå bara skulle sitta och mumla en massa negativa grejer. Jag bad honom att inte svara alls på sms:et för att han skulle slippa känna att han måste uppmuntra mig eller så.
Jag vill inte att han ska tro att jag kör med någon sorts omvänd psykologi och söker bekräftelse på det sättet. Men när jag sen har lugnat mig ser jag själv hur det ser ut och att det visst ser ut som om jag försöker snärja honom att säga hur mycket han älskar mig och så. Och givetvis svarar han ändå att det är lugnt att jag kommer och jag vill verkligen komma men ju längre in i processen jag kommer desto värre blir det. Har däremot försökt fara till honom även fast jag känt mig ivägen och det har slutat med att jag har gått gråtande hem för att jag känt mig så ivägen. Känns som att välja mellan pest eller kolera och man skulle kunna tro att jag är scizo som jag pendlar mellan att tänka på vad jag tror att han behöver och att tänka på vad jag behöver.
Hur fariken gör man?
Har försökt bara vara tyst och komma med andra ursäkter varför jag inte vill komma bara för att skona honom från min känslomässiga soppa men det kommer ändå fram tillslut och jag mår bara ännu sämre och han också.
Gud vad enkelt om man bara kunde gå och hälsa på en människa utan att känna sig som en nedrans blodsugande parasit!
Hur gör man när den ena parten i ett förhållande mår såhär dåligt som jag och är såhär osäker? Jag vill inte kväva honom i min dynga men jag kan inte rå för det, dyngan rasar över på honom när jag är med honom och pratar med honom varesej jag vill eller inte. Gråten ångesten och oron går inte att hålla tillbaka.

Ha en bra dag! // Pernilla

Annons:
pernillaa
9/15/10, 9:20 PM
#1

Jag orkar inte med det här längre! Orkar inte med mig själv och mitt liv! Orkar inte vara en djävla parasit längre. orkar inte vara så djävla självmedveten jämt och akta varenda steg jag tar och alltid tänka på andra. Jag orkar inte med allt gammalt som spökar och alla känslor och skuldkänslor och förvirring.
Önskar att jag inte hade min son så jag kunde ta livet av mig!!! Jag orkar inte vara resonabel längre.Orkar inte kämpa emot alla känslor och försöka agera klokt i all djävla skit. Här sitter jag och skickar ut ett rop på hjälp till en massa människor jag inte ens känner när jag egentligen borde ringa någon jag känner men jag känner mig som en belastning då men om jag inte tar hjälp pch stöd av någon så kommer jag bara må sämre och hamna på den här punkten igen. HUR FAN GÖR MAN FÖR ATT INTE VARA IVÄGEN?
Jag orkar inte leva såhär längre, jag vill bara dö…..

Ha en bra dag! // Pernilla

pernillaa
9/15/10, 9:29 PM
#2

VART JAG ÄN TITTAR ÄR DET EN DJÄVLA ÅTERVÄNDSGRÄND!!!!
Faaaaan!

Jag går och lägger mig och gråter men då är jag rädd att jag ska ta livet av mig för att om jag blir passiv så kommer alla känslor och det kanske blir för mycket. är nära att förlora kontrollen och gå och göra något dumt! Om jag tänker att jag ska skriva här så är det egentligen rätt meningslöst eftersom inegn här känner mig! Jag tänker att jag ska lägga in mig på psyket men då kommer jag inte få träffa min son och pappan börjar bråka och vägra umgänge! Jag tänker att jag går väl och tar ångestdämpande men jag är rädd för att ens hålla i burken av rädsla att jag ska falla för frestelsen att ta för många och så är det kört och även om jag inte gör det så vad är det för djävla lösning på ett problem att fly från allt och så är jag alldeles trött imorgon och orkar inte med bostödet m.m! Eller så kan jag ringa till morsan, storasyrran eller min kille men ALLA har så djävla mycket egna problem och behöver då allra minst mina problem på nacken också!

Ha en bra dag! // Pernilla

pernillaa
9/15/10, 9:31 PM
#3

VAR SKA JAG VÄNDA MIG FÖR ATT HITTA EN LÖSNING? VARFÖR ÄR ALLA ALTERNATIV DÅLIGA?

Ha en bra dag! // Pernilla

pernillaa
9/15/10, 9:37 PM
#4

Okej…ett försök att tänka klart nu. Vore det bra att gå hem till min pojkvän och bara låta honom hålla om mig? Han bor bara 3 minuter gångväg härifrån….

Ha en bra dag! // Pernilla

[YlvaP]
9/15/10, 9:40 PM
#5

Kan du inte ringa ett akutteam. Det låter som om du verkligen behöver ha någon att prata med. Inläggning kanske skulle vara en bra idé.

Zaphix
9/15/10, 10:32 PM
#6

Gå hem till pojkvännen, han hade inte bjudit hem dig om han inte ville ha dig där. Och han hade inte varit tillsammans med dig om han tyckte du var ivägen. Så det så!

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Annons:
LenaR
9/15/10, 10:48 PM
#7

Pernilla, SLÄPP alla dumma tankar. Du är ung, du är vacker, du är intelligent och omtänksam, varmhjärtad, känslig, begåvad. Du förtjänar att vara lycklig. Var lycklig!


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Bergspuman
9/15/10, 11:20 PM
#8

Inse att hjärnan är mästare (mästarinna?) på att producera tankar som inte är sanna och som är alltför negativt färgade och som verkligen inte stämmer.

Vår hjärna kan spela oss sådana spratt.

Man kan lätt hamna i otrolig förtvivlan när man känner sig skrutt, behöver bekräftelse och inte får den. Ibland har min särbo uttryckt sig allt annat än entusiastiskt inför grejer vi ska göra, typ: Det kan jag väl göra, eller: Det är väl OK, då kan jag tänka: Herregud bryr han sig verkligen inte mer om mig än så???

Men jag vet att jag tänker FEEEEL. Han skulle inte spendera så mycket tid på bussar för att åka hit till mig (1,5 timme + 10 min enkel väg) om han inte älskade mig.

Detsamma gäller din kille. Vore inte du välkommen hos honom, skulle han säga ifrån. Gå dit och trösta dig med hans närhet!

pernillaa
9/16/10, 12:54 AM
#9

Hur jag än försöker med mitt liv hamnar jag alltid på just den här punkten där livet känns helt hopplöst, jag har hemska panikångestattacker med hemskt destruktivt tänkande där jag fullkomligt hatar mig själv. Jag vet inte vad det beror på. Jag har ju fått diagnosen bipolär typ 2 visserligen men alltså de här panikångestattackerna är hemska. Jag klarar inte av att bryta dom själv. Det senaste inlägget skrev jag mitt emellan två vågor av panik för under de där värsta pikarna är jag helt förlorad i alla känslorna. Det går verkligen inte att tänka klart. Jag bara gråter och skriker och ligger på golvet och ålar eller möjligtvis sängen om jag tagit mig dit. Vad som helst kan utlösa det. Börjar se ett mönster i alla fall då jag kan börja ana att det är på gång en sån där panikångestattack eller en period med mycket panikångestattacker. Periodvis har jag sånna här panikångestattacker flera gånger om dagen och vem fungerar som människa då. Jag sväljer allt de veckorna jag har min grabb. Är det något som börjar kännas jobbigt så det riskeerar att trigga igång min panikångest så håller jag mig ifrån det. Vissa dagar orkar jag inte ens prata med min pojkvän för att det kan bli jobbigt för att jag känner att jag saknar honom. Har hittat tillfälliga vägar förbi det men det upphör aldrig helt. Det slutar ändå alltid på samma punkt. Med att jag hatar mig själv. Jag kan ändå tycka att jag är bra på saker och ting och ser bra ut och försöker berömma mig själv och tänka positiva tankar men när jag har mina panikångestattacker så är det just självföraktet som slår in. Alltid.
Fattar inte att jag inte fick hjälp tidigare, att ingen förstått trots att jag förklarat det så tydligt för dom, menar psykiatrin då. Men det är väl just det, att jag alltid varit så medveten om problemet och kan förklara det så bra som gör att dom tror att jag har koll på läget, men det har jag absolut inte….

Hur som helst gick jag till min kille. Blev sen ståendes utanför hans dörr och vågade inte ringa på så jag vände och började gå tillbaka men hejdade mig och skickade ett sms och frågade om jag fick komma in en liten stund.

Usch jag orkar inte med de här panikångestattackerna längre. Har haft det såhär i så många år nu…. Har försökt lära in att panikångest inte är något farligt och att jag inte ska vara rädd för dom utan acceptera dom och bara låta det komma men en sån metod funkar inte i hur många år som helst. Livet fungerar inte. Nu blir jag riktigt rädd när dom kommer för eländet tar aldrig slut. Som sagt, orkar inte vara duktig längre. Kraften är slut helt enkelt. Jag hoppas verkligen att min ADHD-medicin fungerar….

Ha en bra dag! // Pernilla

evrekaw
9/16/10, 8:52 PM
#10

Du kan inte ha det så här Pernilla… Du måste söka hjälp!

Jag känner igen det där med att önska att man inte hade barn så att man kunde ta livet av sig - och sedan får man dubbel ångest och dåligt samvete att man ens kan tänka så…

Jag förstår att det är svårt för dig att ta in nu… Men Pernilla, att få en så vacker och fin tjej som du till flickvän… Varför tror du inte mer på din attraktionskraft??? Jag förstår inte - om jag varit hälften så vacker som du bara…

Men - till syvene och sist… När man har självmordstankar är det dags att besöka psyk - det bara är så! Masa dig iväg NU!!!

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

pernillaa
9/17/10, 1:00 AM
#11

Grejen är den att jag alltid har det under mina panikångestattacker. det är som en blixt från klar himmel. Jag önskar inte livet av mig när jag inte har panikångest men jag tappar kontrollen under mina attacker. De är så otroligt kraftfulla.

Jag står redan under psykiatrin och går där sporadiskt då och då och träffar en terapeut. Har som sagt fått medicin för ADHD nu som jag nyss börjat med. Det har varit väldigt mycket på senaste tiden eller egentligen flera flera år tillbaka utan paus och utan lyft. Nu ska det väl bli ljusare som det ser ut så orkar inte riktigt med någon mer samtalshjälp från psykiatrin. Det hjälper inte i det här läget. Det jag behöver är att någonting bra händer i min tillvaro och det verkar vara på gång kanske. Jag har haft samma typ av panikångestattacker sen…ja sen kanske 10 år tillbaka eller ännu mer…tror jag alltid har haft det och börjar tro att det har med min sjukdom att göra, om det är det bipolära…jag vet inte…

Hur som helst har jag fått otroligt många alternativ hur jag ska hantera de här attackerna men ingenting hjälper….
Jag tappar kontrollen….

Ha en bra dag! // Pernilla

[rolnor]
9/17/10, 6:30 PM
#12

Jag tycker att det är viktigt att stå ut med sin ångest och ändå kunna se att man är en bra människa, att inte låta sej "skitas ned" av dom här känslorna. Jag tänker så rätt ofta och jag märker att det hjälper mej, MEN, det gör förbannat ont, inte kul alls, kränkande och jobbigt, men i detta så finns ändå en  VÄG UT!!!

evrekaw
9/19/10, 6:52 PM
#13

#12 Instämmer - mycket bra tänkt och sagt!!!Glad

Man ÄR inte sina tankar när man har ångestattacker. Det är bara hjärnspöken och ska inte tas eller behandlas som annat än detta!

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Annons:
pernillaa
9/20/10, 11:43 AM
#14

Nej jag kan skilja på det där faktiskt, rent takemässigt i alla fall. Jag kan ju se att jag är en bra människa men…jag känner det inte…..

Ja stundvis kan jag det…men det händer inte så ofta…

Ha en bra dag! // Pernilla

[rolnor]
9/20/10, 4:18 PM
#15

#14 Det är nåt du kan jobba på, meditera t.ex.Glad

evrekaw
9/23/10, 3:33 PM
#16

#14 Medveten närvaro… Det är i tankar om det som varit och det som ska komma som ångesten och oron får fäste. Om du i tanken befinner dig i nuet försvinner den. Jag vet att detta är lättare sagt än gjort.

Det finns bra beskrivet i en artikel jag skrev för länge sedan i ämnet, även Davids "andas i fyrkant" är bra. Sök lite så kanske du hittar dessa trådar.

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

pernillaa
9/23/10, 8:06 PM
#17

Ja ni har jättebra råd att ge och har jobbat mycket på det där men får faktiskt inget riktigt grepp om nuet ändå, inte tillräckligt än i alla fall. Jag är alldeles för förvirrad och måste planera allting för att få någonting gjort överhuvudtaget. Börjar fundera på om antidepressivt vore någonting ändå faktiskt. Har varit hemma i 2 år nu utan uppehåll och bara vilat och har nu börjat med Concerta mot min ADHD. Igår var en stressig dag på den nivån att min telefon ringde mycket och jag inte fick möjlighet att sortera allt helt mellan varje grej, och jag var heeeeelt slut igår. Fick feber och mådde illa och värk och blev jättetrött och världens hjärnstress. Något SSRI-preparat kanske skulle kunna få mig på fötter ändå. Ska ta upp det med min terapeut faktiskt.
Men jag försöker då och då att verkligen stanna upp i allt och bara uppleva det som är just då. Fungerar inte alltid men det kommer så sakta. Man hittar egna sätt att stanna upp. För mig kan det vara att ta en skrövlig sten och sitta och pilla på och försöka lägga märke till varje liten grop. Häromdagen när jag varit i stan och haft stressigt så stannade jag av vid ett speciellt ställe där jag brukar stanna ibland innan jag far hemåt. Blev där 45 minuter och bara satt och tittade på spindlarna som kröp på marken och försökte sätta mig in i livet som spindel. Satte mig på huk vid älven, drog upp tröjärmarna och hängde armarna över vattnet. Sen stängde jag ögonen och fokuserade på känslan i fingrarna när jag sakta sänkte dom ner mot och ner i det kalla vattnet. Vad levande man blir. Underbar känsla. =)

Ha en bra dag! // Pernilla

[rolnor]
9/23/10, 9:35 PM
#18

#17 Härligt!

Kan rekomendera att ta ett varmt bad t.ex. tänder man ljus så blir det rena spat, man kan ha tyst eller favomusik till…

evrekaw
10/3/10, 6:45 PM
#19

#18 Bara instämmer… Mitt favoritbadskum måste med också… Det med kanel och vaniljdoft…Glad Doft hjälper också sinnena till balans!

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Upp till toppen
Annons: