Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
03. Allmän psykologi

Inte riktigt normalt.. =/

2010-08-30 11:10 #0 av: ForNow

Hej

Jag har en annan användare på iFokus men väljer att använda den här tillfälliga användaren just för att det är så känsligt ämne. Jag vill vara helt anonym. Min personliga sida här är inte ens aktiverad. Sen om någon skulle förstå ändå utifrån vad jag skriver så hoppas jag att ni respekterar att jag inte vill bli ställd mot väggen för det här.

Lite bakgrund då:
Har haft en jobbig uppväxt. Gruppvåldtagen i tonåren. Efter det varit prostituerad under flera års tid och hade kunder oftast flera varje dag. Blivit utnyttjad och misshandlad av tidigare pojkvänner. Aldrig tidigare upplevt en normal sexualitet utan bara funnits för min partner om man säger så. Fick barn 2006 och fick en förlossningsdepression. Amningen fungerade inte från början. Upplevde min son som en igel på mitt bröst. Fick tillslut sluta amma och börja pumpa som sen övergick till välling. Har dessutom ADHD och mycket problem med ångest och depressioner.

Problemet då:
Jag får panik när min son ska gulla med mig. Jag känner mig kvävd. Känner mig inträngd i ett hörn, som om han antastar mig. Precis samma känsla som när de här främmande männen rörde mig under tiden när jag var prostituerad. Samma känsla som under våldtäkten. Och samma som jag upplevt med mina tidigare pojkvänner.

Till problemet hör också att det här minskar lite när jag har varit ifrån min nuvarande pojkvän några dagar. När jag kopplar bort min flickvänsroll och bara är mamma. Häromkvällen satt jag i soffan och såg på tv med min pojkvän på ena sidan och min son på den andra. Vi höll i handen jag och min pojkvän och min son ville vara med i gosandet givetvis. Han började stryka mig på kinden och gjorde gulliga ljud och strök sin kind mot min axel. Jättegulligt. Men jag ville bara skrika rakt ut. Fick total panik, svårt att andas(som jag upplevde det), svetten bröt igenom, pulsen slog och varenda muskel drog ihop sig i mig och jag kände mig riktigt riktigt äcklad.

I mitt senaste förhållande med sonens far blev jag totalt järntvättad och omprogramerad till någon sorts sexslav med pippilotter. I slutet, när jag tröstade min son t.ex. koncentrareade jag mig mer på att stå sexigt ifall fadern tittade på mig, än att faktiskt trösta min son. =/

Vad ska jag göra? jag stöter bort min son. Jag klarar inte av att ge honom den närhet han behöver, bara för att jag har en massa själsliga ärr. Jag stöter bort honom när jag har min pojkvän här. Han måste också få vara med. Vi är ju en liten familj på ett sätt. Eller åtminstone borde vara.

Jag inser ju att min son inte är en våldtäktsman eller en kund eller nån av mina tidigare pojkvänner. Jag vet att de närmanden han gör inte är av sexuell natur. Men det har blivit någon låsning någonstans. Min bakgrund tillsammans med förlossningsdepressionen och den där genomträngande känslan av att han var som en igel på mitt bröst och det som fadern programerat mig till, ställer verkligen till det.

Några råd? Vad som helst?!

Det här är första gången jag törs ta upp detta överhuvudtaget. Jag inser att det inte är normalt och verkligen förargligt, eftersom det påverkar ett litet barn.

 

Anmäl
2010-08-30 13:47 #1 av: Bergspuman

Min rekommendation är att du börjar gå i terapi för att få bukt med detta. Om du inte redan gör det.

Anmäl
2010-08-30 15:38 #2 av: [YlvaP]

Håller med Bergspuman där. Du behöver bearbeta dina händelser så att du får ett avslut på det dåliga.

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2010-08-30 16:24 #3 av: Musiken

Och medans du tar tag i dig sjalv, kanske be om att fa en stodfamilj dar sonen kan spendera lite tid? Han kanner nog av dig mer an du tror, och det kan nog vara skont for honom ocksa att ha nagon som kan slappna av mer runtomkring honom medans du hittar tillbaka till dig sjalv.

Anmäl
2010-08-30 17:08 #4 av: ForNow

Ja jag har gått i perapi i ca 10 års tid till och från men nu har det stått stilla ett tag. Att bara prata tycker jag inte har gett mig så väldigt mycket. Vad för annan typ av terapi finns det? Har gått en gruppbehandling på ASTA-teamet för kvinnor som varit med om sexuella övergrepp. Vet som inte riktigt hur mer prat ska kunna hjälpa mig....

Jag ger pojken närhet, när jag tar initiativ. Jag kramar honom mycket, stryker på honom och låter honom sitta i mitt knä när vi ser på tv och läser böcker och så. Det är inte så ofta som det blir sådär som det blev igårkväll, men det ska inte behöva hända alls. Det påverkar honom.

Anmäl
2010-08-30 17:14 #5 av: Bergspuman

Kanske psykodrama?

Att med kroppen gestalta och leva ut det som hänt.

En väninna till mig använde sig av psykodrama när hon skulle bearbeta det som hänt på hennes jobb i samband med hennes utmattningsdepression. Det är två skilda problematiker naturligtvis, men människor är olika och den som inte blir hjälpt av prat / samtal, kan möjligen ha bättre utbyte av att själv med kroppen, dramatisera och leva ut det som hänt, använda sig av det taktila.

Sedan finns bild- och musikterapi. Bildterapi har jag för mig att krigs- och tortyroffer använder sig av med goda resultat. Är själv bekant med en bildterapeut i min hemstad, men tror hon är pensionerad nu.

Ge inte upp, sök dig fram till en behandlingsform som hjälper.

Viktigast ändå är att du ju själv inser att det finns ett problem och att dina problem kan påverka din son. Det betyder att din känsla för rätt och fel, och dina modersinstinkter är helt 100%. Probleminsikt är A och O, nu gäller det bara att du hittar rätt behandlingsform.

Det finns även sjukgymnastik att ta till, att gå till en sjukgymnast som övar upp din förmåga att låta andra röra vid dig och ta i dig.

Jag var förut bekant med en tjej som utsatts både för långvariga sexuella övergrepp och en våldtäkt, och som fick den typen av sjukgymnastik för att hon skulle vänja sig igen vid beröringar.

Anmäl
2010-08-30 17:46 #6 av: ForNow

Jag har inte i allmänhet problem med beröring. Det är just den där "gulliga, tillgjorda" beröringen. Liksom om min grabb kommer och sätter sig i mitt knä bara rakt av så gör det ingenting. om han kramar mig gör det ingenting. Men när det blir tillgjort och övergulligt och gärna om det är uppe i ansiktet, det är då det slår fel. Vet inte varför. Har redan bearbetat rädslan över sexuell beröring tillsammans med min nuvarande pojkvän. Det var jobbigt i början men vi pratade mycket. Sen gav det med sig eftersom jag började lita på honom.

Men just det där med psykodrama låter bra. Men innan jag lyckas bli av med min prestationsångest...bara det då. =/

Men ska kolla upp vad det är. =)

Anmäl
2010-08-30 18:16 #7 av: evrekaw

Jag tror det är viktigt att du tar i tu med detta. Bra att du skriver av dig och får ur dig lite av det du bär på.

Nu är jag ingen expert, men det där att känna sig kvävd och trängd när ens barn behöver och uttrycker ömhet kan vara del av en sk. förlossningsdepression. En sådan kan vem som helst få - oavsett vad som hänt en tidigare.

Det är bara så tabubelagt att säga att man känner som man gör inför sitt barn - man får ju inte känna så som mamma...

Men... bra många fler än vad vi tror har dessa känslor mot sitt eget barn.

Du behöver hjälp, någon form av terapi. Kontakta psyk och förklara hur du har det. Förklara att du behöver hjälp!

Anmäl
2010-08-30 22:51 #8 av: ForNow

Ja nu var det 4 år sedan min son föddes och jag fick min förlossningsdepression, borde det inte vara över vid det här laget? =/

Anmäl
2010-08-30 23:06 #9 av: Bergspuman

Det du upplever nu, verkar väl ändå inte vara kopplat till förlossningsdepressionen, jag tycker snarare det låter som om du värjer dig för alltför intima situationer pga de negativa sexuella upplevelser du haft. Eller...?

Anmäl
2010-08-31 02:30 #10 av: ForNow

Jag vet faktiskt inte. Min terapeut sen många år tillbaka som jag haft kontakt med sen förlossningsdepressionen säger såhär i ett mail idag: "Det är inte så konstigt att du upplever det och reagerar så. Försök att bara vara i känslan och acceptera den när den kommer utan att agera på den."

Har bokat in en tid hos henne som en början att ta itu med det här.

Det konstiga är att det är när min son gör sånna närmanden som jag reagerar, men inte när min pojkvän gör det... =/

Skulle själv tro att det är en salig blandning av alltihop. Inte bara förlossningsdepressionen och inte bara mina dåliga erfarenheter. Kanske båda.

Anmäl
2010-08-31 18:13 #11 av: evrekaw

#8 En förlossingsdepression går över när du är färdig - inte för att det gått ett visst antal år. Vad du gått igenom tidigare spelar kanske in i varför du fått en sådan. Men du har saker kvar att bearbeta, annars skulle du inte må och ha det som du har i dagsläget.

Hoppas verkligen du får rätt hjälp i tid.... Både för dig och din sons skull. Du behöver hjälp och måste kräva det!

Anmäl
2010-09-03 14:12 #12 av: ForNow

Ja jag har en tid inbokad och några tips från min terapeut. Nu får jag ääääääääntligen min adhd-medicin också antingen idag eller på måndag, så jag kanske äntligen får ork för övers att bearbeta all skit. =) Har haft nog att bolla nuet som det har varit....

Har längtat så många år efter den här hjälpen! Bara grinade och hioppade runt och skrek nästan rakt ut av glädje när läkaren ringde mig och berättade att jag får börja med medicinen så fort receptet är utskrivet! =D det kommer hjälpa mycket! En utrdagen process är äntligen öveeeeeer!!! =D

Anmäl
2010-09-03 14:21 #13 av: evrekaw

#12 Åh vad skönt att höra! Skrattande

Anmäl
2010-09-03 15:33 #14 av: [YlvaP]

Vad härligt att höra. Skrattande

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2010-09-03 18:33 #15 av: evrekaw

#12 Berätta gärna hur det går sedan också....Glad

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.