06. Behandling/Medicin

ta medicin eller inte?

2010-09-07 17:08 #0 av: Hemulen

Hej

jag har några frågor gällande anti-depp mediciner. Min sambo är ganska ordentligt deprimerad. Han lider dessutom av både ångest och hypokondri och varken terapi eller något jag gör hjälper.

Tidigare i vår tog jag själv kontakt med vården för egen del, behövde prata av mig då jag själv gick ner mig pga detta. Jag blev erbjuden anti-depp men vågade inte ta dem pga alla biverkningar och jag känner mig bra ändå idag.

Problemet för min sambo är att han inte blir bättre utan sämre och jag funderar på om han kanske borde äta medicin? Jag vill inte fråga på vårdcentralen för de kommer bara säga ja för att bli av med en. Jag är rädd att han eftersom han är så ledsen jämt ska ta livet av sig med medicinen (en av biverkningarna är ju självmord). Eller att han ska bli beroende. Eller bli någon sorts zombie, samtidigt som jag vet att många har blivit oerhört hjälpta av tabletterna.

Det är så svårt att veta vad man bör göra. Han kan knappt fatta ett beslut själv som han mår nu. Medicin känns därför som ett bättre alternativ för honom än det var för mig.

Om någon med erfarenhet av olika mediciner har lite råd till mig skulle jag vara tacksam.

ha det bra allihopa!

Anmäl
2010-09-07 18:56 #1 av: Aviendha

Well, det beror ju lite på vilken typ av medicin vi pratar om, det finns många olika.

SSRI är de vanligaste typ av medicin vid depressioner och de är inte beroendeframkallande. Visst finns det mediciner och medicingrupper som kan göra en beroende mer eller mindre lätt, men SSRI (citalopram, fluoxetin, zoloft mfl.) är inte en av dem.

Dessa är vanligast eftersom de har förhållandevis god effekt och förhållandevis låg frekvens av biverkningar jämfört med en del andra preparat. Men visst är det så att det finns en risk att man mår sämre i början av sin medicinering - det tar kroppen lite tid att ställa om. Under den perioden upplever man flest biverkningar men många kan försvinna efter den tiden med. Det är även under den här perioden som risken för självskador och självmord är något man bör hålla ögonen öppna efter. Däremot ska det inte vara så lätt att ta sitt liv med dem, då finns det enklare vägar att gå och det går ju även att dosera ut tabletterna så att han inte kan samla på sig många nog för att ens försöka ta sitt liv om det nu är en överhängande fara. I varje fall så är det insättningsperioden man uppmanas ha uppsikt efter självmordstankar och dyl.

Däremot tar det ett tag innan man märker effekt av medicinen och det är inga mirakelpiller vi pratar om heller. De botar inget, de hjälper en bara att komma upp lite så man själv kan börja arbeta med sina problem.

Observera nu att jag bara pratar lite om SSRI här, det är den medicingrupp jag själv har mest erfarenhet av. De blockerar återupptaget av serotonin och höjer på så vis nivåerna av det då serotoninbrist tros vara något som orsakar/hänger ihop med depression. Sen kan man ju försöka reglera tex. dopamin och sådant med men då är det andra mediciner och medicingrupper man gör det med.

Visst, många läkare är snabba att förskriva antidepp men om du förklarar läget och att du vill ha så nyanserad info som möjligt så tror jag inte att de kommer neka dig info. ALLA läkare är inte helt galna och kastar tablettburkar i bakhuvudet på en ;)

Eftersom inget han kan göra själv verkar hjälpa så kan medicin vara en bra krycka, men det ska givetvis kännas rätt för honom med. Kanske kan ni ta terapeuten till hjälp och få med denne till ett läkarmöte som stöd? Tänkte att den personen antagligen känner din sambo och kan stötta honom och kanske ta tillvara på hans intressen eller vad man ska säga? Jag har iaf upplevt det som en trygghet de gånger jag haft med min samtalskontakt, har inte varit lika rädd att bli överkörd för när man mår sämre så orkar man inte stå upp för sig själv alla gånger.

Anmäl
2010-09-07 19:10 #2 av: [YlvaP]

Självmord är ingen biverkning utan man kan må sämre innan det börjar vända och man kan ha självmordstankar och sånt men det har han ju redan så han har ju kämpat mot dessa tankar förut och om han vet om att man kan bli sämre i början (vanligtvis 2 veckor) så kan han "se efter" hur han mår.

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2010-09-07 19:44 #3 av: Hemulen

hej

tack så mycket för hjälpen, det är bra tips.

För att förtydliga; han har inte självmordstankar än, så vitt jag vet, men jag känner bara en oro att medicinen "ger dessa tankar en knuff" så att säga. Kanske väcker något till liv hos honom?

Jag kanske överreagerar. Min pappa begick självmord så depression skrämmer mig verkligen. Jag känner mig maktlös.

I alla fall så känns det som medicin kan hjälpa men jag vet så lite. Jag ska säga åt honom att fråga sin terapeut.

tack igen.

Anmäl
2010-09-07 20:16 #4 av: Aviendha

Jag förstår din rädsla, det är inte lätt att vara anhörig när man ser den smärtan hos någon som betyder mycket för en men inget kan göra. Beklagar även din sorg.

Jag tycker att det är bra att fundera och ifrågasätta saker, att vilja ha mer på fötterna innan man tar ett beslut och inte bara gapa och svälja allt. Det gäller nog det mesta här i livet, bara att vissa saker kan ha allvarligare konsekvenser än andra.

Min erfarenhet är att man kan må sämre och då främst i form av ökad ångest och att man hamnar lite lägre än man redan är. Sen har jag fått intrycket att det förstärker det som redan finns där, en suicidal person kanske får mer tankar kring det hela. Själv kände jag inte av den biten trots att jag en gång var suicidal när medicin (två olika på kort tid) sattes in. Däremot hade jag mer ångest och var lägre och hade andra rent fysiska biverkningar. Visst finns det alltid en möjlighet att det föder några tankar hos honom, det kan vi ju inte orda i men han har ju dig som skyddsnät - du kan objektivt se hur han förändras (om han gör det) och du kan hjälpa honom att kontakta vård om han skulle försämras så att det inte känns riktigt tryggt. För man ska inte acceptera att bli sådan. Må sämre: visst men man ska inte behöva bli suicidal som jag ser det och på alla bipacksedlar jag läst (har blivit en del) så står det att man då omedelbart ska kontakta vård och då bör man ju inte fortsätta med medicinen.

Det är väl där själva kruxet ligger: att man kan bli bättre av mediciner men det finns baksidor med. Fördelarna överväger i regel men likväl finns de där sakerna man inte vill drabbas av.

Det finns lite olika sidor på nätet som man kan börja med att läsa om man vill få lite mer på fötterna. Jag skulle väl rekommendera sjukvårdssidor som är någorlunda faktagranskade då vi som bekant vet att vem som hellst kan skriva vad som hellst och att det inte alltid ska tas med för stort allvar. 1177.se har en artikel om vård vid depression som tar upp lite olika terapier men även läkemedel, biverkningar och annat smått och gott. Kanske kan det vara en start om du känner för det?

SBU (kunskapscenturm för hälso och sjukvård) har skrivit en rapport om behandling vid depression. Den är väl rätt lång, men här är en sammanfattning. Den är 20 sidor men innehåller en hel del matnyttigt och baseras på en del undersökningar och dyl.

Anmäl
2010-09-07 20:44 #5 av: Hemulen

Tack så hemskt mycket Aviendha. Du har alltid så kloka svar, jag uppskattar det enormt.

Det är både skönt och hemskt att det finns människor som går/har gått igenom samma sak. Det är verkligen svårt det här med psykisk ohälsa eller vad man ska kalla det. Det är ett område jag vet så lite om och det är skrämmande att det kan drabba alla. Svårt att veta hur man ska tackla det, vad som är rätt/fel sak att göra/säga. Ibland känns det som jag säger och gör allt fel och det är så himla svårt att förstå hur det kan känns så hopplöst och tungt allting. Men jag vet att det är mycket mer komplicerat än det verkar utifrån.

Jag hoppas bara att han hittar ett sätt att må bra snart. Finns inget jag hellre vill...

Anmäl
2010-09-07 22:19 #6 av: [YlvaP]

Jag blev sämre nu med min nya medicin och berättade det för min psykiatriker men inte så att jag skulle ta livet av mig. Men visst känner jag att jag bara vill gråta och har ingen ork till något och mitt humör är odrägligt dåligt och jag mår piss och min kära kniv lockar skall du veta men jag fick en annan medicin som skall hjälpa mot denna ångest nu under början tills min antideppmedicin ger med sig och börjar verka.

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2010-09-07 23:15 #7 av: Aviendha

#5 Tack och varsågod :) Det är därför vi är här. Tyvärr så är vi många, men det finns ju styrkor att hämta ur det med och bara att veta att man inte är ensam kan ge en hel del tröst för många.

Ja, psykisk ohälsa är svårt. Även om jag själv är drabbad av den och har rätt stor insikt i min egen problematik och dessutom känner andra med diverse problem så tycker jag själv att det är en ren djungel. Det finns inga "rätt och fel" som funkar för alla då vi alla är så olika och samma diagnos kan påverka så olika med.

Håller tummarna för att det ska lätta för honom snart!

Anmäl
2010-09-08 02:00 #8 av: Zaphix

Medicin eller inte är ju något bara din sambo kan bestämma, men det förstår du ju såklart. :)

Vet många som är medicinrädda, tycker att mediciner bara är onödigt, farligt och bara ger placeboeffekter. Placeboeffekt eller inte så hjälper det mig. Skulle nog inte finnas här nu om jag inte haft medicin. Så för mig handlar medicin om den hjälp jag behöver för att klara vardagen, för att hålla mig ovanför ytan.
När jag är riktigt nere känner jag att mediciner kan kvitta eller inte, ingenting spelar ändå någon roll. Men när jag inte är riktigt så nere så skulle jag ta till allt för att må bra, och då tvekar jag inte att prova vilken medicin min läkare än har att erbjuda. Allt för att slippa må så dåligt som man ändå gör, för att kunna hålla sig ovanför ytan.

Så att prova medicin tycker jag självklart man ska överväga ordentligt om man är deprimerad, för många är det ändå en utväg ur det svarta. Och fungerar ingenting annat så ser jag det som ett mycket bra alternativ. Men känner man sig allt för rädd för att ta mediciner så fungerar det ju heller inte, utan skapar istället bara ångest och oro.

Jag har testat en massa olika sorters SSRI-preparat innan jag fick en ny läkare som insåg att det inte var vad jag behövde, äter nu Voxra som istället för serotonin höjer dopamin och noradrenalinet i kroppen. Har ett tag nu trott att det inte fungerade då jag är deprimerad för det mesta ändå, men började trappa ned medicinen för ett tag sedan och började då må mycket sämre. Så jag tar det som att det faktiskt fungerar, får mig att hålla mig ovanför ytan.

Så det får man väl tänka på, att bara för att en medicin inte fungerar så kan en annan fungera. Men har man provat ett par sorters SSRI-preparat så kan man ju tipsa sin läkare om att man provat flera redan och att det finns andra mediciner än just SSRI som fungerar mot nedstämdhet.

Tror också att det är viktigt med en ordentlig utredning av en psykiatriker och inte bara av en husläkare, för det kanske inte är just depressionen din sambo behöver bli medicinerad för. Utan det kanske är ångesten som är huvudorsaken till hans dåliga mående.
Och då hjälper det inte med medicin mot depression, utan då behövs det behandling mot just ångesten.
Jag lider av en ångestsjukdom som orsakar depressioner för mig, har just börjat medicinera mot det och det är verkligen som en ny värld öppnat sig. En värld utan ständigt ont i kroppen och rejäl ångest över allt och inget.
Så istället för att prata med vårdcentralen om medicin, be istället om att han får bli remitterad till en psykiatriker som kan hjälpa honom, göra utredning och prata om medicinering.

Oj, nu skrev jag som vanligt mer än jag tänkt mig..

Anmäl
2010-09-08 13:39 #9 av: Hemulen

Hej

tack för alla svaren.

Jag är mer övertygad än någonsin att han behöver medicin. Jag kom hem igår och han var helt knäckt. Han säger att han gått in i väggen, vill säga upp sig och flytta hem till sina föräldrar så han slipper alla krav. Han äter inget, sover oroligt hela natten och ligger i sängen hela dagen. Jag är väldigt orolig men jag känner mig så maktlös! Hur ska jag göra? Jag försöker få honom att gå till läkaren men han blir arg. Han får raseriutbrott och är gråtfärdig hela tiden. Trots det gråter han aldrig. Han har varit hemma i en och en halv vecka från jobbet och under tiden har han knappt rört sig ur fläcken.

Jag vet inte vad jag ska göra!Jag börjar själv bli desperat.

Jag har smsat hans mamma idag och frågat om jag kan komma hem till dem i eftermiddag. Jag måste berätta för dem hur det ligger till men jag vet inte vad mer jag ska göra.

Han sa att han tror det är bäst vi gör slut för han orkar inte med vetskapen att jag mår dåligt pga honom. Men han hade inte bstämt sig sa han för det är egentligen inte det han vill och det vill inte jag heller.

om ni har erfarenhet av hur man hanterar sånt här behöver jag verkligen veta.

Anmäl
2010-09-08 13:59 #10 av: Bergspuman

Du ska ringa hans läkare och beställa en tid till honom. Sedan ska du gå med honom till läkaren när det är dags. Jag tror knappast han vägrar när han blir ställd inför fait accompli.

Just nu är han så nedstämd att allt hans tänkande blir färgat i svart. Detta med att han vill göra slut kan du ta lätt på. Man får ofta oerhörda skuldkänslor när man är deprimerad, mycket mer än annars.

Jag vill tipsa dig att läsa på om depressioner, hur de yttrar sig, vilka symtom man får, hur de uppkommer, hur de behandlas, osv. så att du får mer kunskap. Det kommer att göra att du inte känner dig så panikslagen och utom kontroll längre.

Googla depression på nätet, och du kommer att få en uppsjö av träffar.

Något jag kan tipsa om också är sajten Netdoktor/depression.

Men din första åtgärd ska nu vara att du själv bokar tid åt honom. Uppenbarligen är han så dålig att han inte orkar det själv och nu är det bråttom. Om han inte äter eller sover, börjar depressionen bli farlig!

BOKA TID HOS LÄKAREN IDAG!!!!!

Anmäl
2010-09-08 14:01 #11 av: Bergspuman

Kan tillägga att du får bevaka att han äter!

Tvinga i honom mat.

Jag får exakt sådana symtom när jag är dålig, slutar att äta.

Min exman ställde upp otroligt mycket för mig för 4 år sedan när jag hade ett återfall. Han sov över här fast vi var skilda, och tvingade mig att äta upp frukosten och köpte näringsdrycker åt mig.

Om din kille har svårt att tugga, kan du köpa drycker åt honom - fruktdrycker eller näringsdrycker på Apoteket. Det brukar vara lättare att dricka.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.