Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 3561 ggr
nanae
2010-09-08 00:59

Har ingen rubrik

Hallå!

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, om jag ska vara helt ärlig. Det jag känner nu, och har känt ett bra tag, är så svårt att förklara..

Det finns en risk att det här inlägget bara kommer bli en massa flum som ingen förstår, men jag måste få skriva av mig. Annars lär jag, jag vet inte, kollapsa..?

Kan börja från början..

Jag är 17. Har bott på en gård med min familj ( mamma, pappa, lillebror) i hela mitt liv. Mina föräldrar har bråkat mycket, och de har varit påväg att skilja sig flera gånger. Många av dom gångerna har jag och min lillebror hamnat mitt i skottlinjen. Man kan säga att min uppväxt har varit ganska turbulent här hemma. Inte dålig (älskar mina föräldrar), men som sagt, turbulent.

När jag var liten älskade jag att träffa nya människor. Kunde hitta en jämnårig på stranden o fråga om denne ville leka med mig. Pratade med allt och alla, var glad, positiv och självsäker. Sedan började saker o ting ändra sig. När jag började i lekis började både klasskompisar och lärare irritera sig på att jag var för framåt, "puschig". Jag var jobbig, helt enkelt.  Jag kan idag hålla med om att jag kanske var jobbig när jag var liten, men det tar otroligt hårt på ens självförtroende. Egentligen är det hemskt nu när jag tänker tillbaka på det, kommer ihåg hur jag kunde sitta o anstränga mig för att inte prata för högt, inte skratta för mycket, inte vara ivägen… Inte ska man tänka på sånt när man är 10 år?

Sjuan var ett tufft år. Var mest utanför i klassen, hade bara en nära vän som jag kunde prata med, och hon hade det väldigt jobbigt. Det var jag som fick bli hennes stöd, och aldrig tvärtom. Jag tror inte att hon hade orkat att höra på mina bekymmer..

Sen har det ju gått några år. Jag har blivit betydligt säkrare i sociala situationer och har många vänner.

MEN.

Det är ändå något som inte stämmer.

Jag vet inte hur länge sen det började, men jag gissar på att det var ett tag sen, tror att det var redan i vintras.

Jag håller på med hästar, och pågrund av ett antal omständigheter blev jag väldigt rädd för att hålla på med dom. Fick panik när jag var ute och körde (håller på med trav), och paniken blev värre. När det var som värst fick jag panik bara av tanken att jag skulle köra, och fick ångest sen för att jag tyckte jag var feg. Det här blev bättre med tiden, men jag tror att det på något sätt triggade något negativt inom mig.

Första gången jag förstod att något var fel var för några veckor sedan, innan min födelsedag. Min kompis frågade vad jag ville ha i födelsedagspresent.

Va?

Önskade jag mig något? Nej. Hade jag ens tänkt tanken på att det var min födelsedag om bara några dagar? Nej. Jag brydde mig inte ens. Längtade inte. Det är som om allting är en enda stor grå massa inom mig. Jag är glad för stunden, men den glädjen försvinner alldeles för snabbt.

Sedan började skolan. Fick ångest när jag skulle välja kläder inför första dagen. Kunde inte hitta något som passade mig. Jag var tjock, ful och allting satt fel…

(Fan, maten ja. Vad är en ätstörning egentligen? Jag har inte självkontroll nog att banta, äter ändå, men när jag tänker på hur tjock jag känner mig vill jag aldrig någonsin äta mer i mitt liv. Blir äcklad av mig själv när jag ätit mycket. Skulle vilja spy upp allt om jag kunde. Och jag blir nöjd när jag först är jättehungrig, ignorerar det och sen inte är hungrig längre.)

Nu vet jag inte vad jag ska skriva längre. Inlägget är ju milalångt, och det känns inte som om något att värt att läsa. Det är ju pinsamt att lägga upp ngt såhär långt utan att det har något värde. Meningslöst babbel.

Men det är väl egentligen det största problemet jag har, skammen.

Jag skäms över mina känslor. Bra som dåliga. Har aldrig någonsin vågat vara kär av den anledningen. Jag vet ju inte om känslorna är sanna eller inte. För det har andra talat om för mig, att när jag mår dåligt är det bara "krokodiltårar", och du får inte gilla den här personen, mm…

Haha, fan, jag tycker att det är pinsamt bara att skriva det här inlägget. Allt det som jag skrivit kanske bara är överdrivet. Det är kanske inte är så farligt som jag får det att låta. Eller om det ens är farligt. Tänk om allt jag känner nu bara är en enda stor lögn skapad av mig. Det kanske är så att jag gillar att vara depp, att jag gillar känslan av att vara lite speciell, empatiserad av andra. Det är vad jag intalar mig när jag mår dåligt. "Det är inte på riktigt. Överdramatisera inte. Skärp dig!"

Sen skäms jag över mig själv också, som person. Tycker inte att jag duger. Är aldrig en tillräckligt bra kompis, säger fel saker när jag pratar med andra, har fel kläder på mig och fel attityd.. Alltid är det något som är fel. Är en perfektionist kanske, som inte vill ha några brister.. tex fick jag hjärtklappning när jag skulle svara på en fråga inför klassen, var rädd att mitt svar skulel vara fel.

Nu varken vill eller orkar jag skriva mer. Kan inte skriva mer. Det finns en hel del som jag skulle kunna skriva, men inte får ur mig. Känn er fria att fråga saker, jag bryr mig inte om dom är personliga. Är anonym på användaren,så det är lugnt.

Annons:
Kalendula
2010-09-08 13:25
#1

Hej!

Jag känner ju inte dig, men jag får intrycket av att du har tappat bort dig själv lite någonstans på vägen. Kanske kan du ta kontakt med vårdcentralen och gå på samtalsterapi och få hjälp att hitta tillbaka till dig själv.

Kram

Lotta

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

evrekaw
2010-09-08 17:21
#2

Allt du tar upp här säger mig att du är deprimerad. Depression kan yttra sig på flera olika sätt och om man inte tar tag i det utan skäms över det, som du gör, och bara maler vidare finns risken att den tilltar istället för att försvinna. Det är därför du börjar få ångest och äver, av vad jag förstår, små panikattacker.

Det är turbulent hemma och du har haft det jobbigt i skolan. Det är inget konstigt om du inte mår bra. Inget att skämmas för. Du var inte svamlig här heller - du beskrev bra. Tror du behöver jobba på din självkänsla och ditt självförtroende också.

Det bästa vore om du tog kontakt med psyk där du bor. De har en enhet som kallas unga vuxna för de som är i övre tonåren upp till 25 år. Tror du skulle må bra av att gå till psykolog eller kurator och få prata av dig och få hjälp till självhjälp. Personligen har jag alltid tyckt att kuratorerna är bättre att prata med än psykologerna jag mött.

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Sindylina
2010-09-09 10:59
#3

Skammen ja, jag gick hos en terapeut en gång som sa att jag har "skamfobi". Jag skäms för allt o ingenting o måste hela tiden vara perfekt o det kostrar på.

Han lärde mig att skammen är en av de absolut jobbigaste känslorna vi har, vi gör oftast allt vi kan för att slippa uppleva skam. Jag är också perfektionist (neurotisk perfektionist) o det hänger ihop med skammen. Är jag perfekt så minskar ju risken för skam. Men jag måste vara på min vakt hela tiden o det är tröttsamt.

Vi gör ofta en höna av en fjäder, känns det igen? Som perfektionist kan man vara väldigt slarvig, det mest utmärkande draget är ängslan att göra fel.  

Jag tror att min skam kommer hemifrån Allt skulle alltid vara så himla perfekt utåt. "Den perfekta familjen", men det var vi verkligen inte. Jag blev även mobbad i skolan med har jag aldrig vågat nämna hemma för det innebar skam. Inte ens som vuxen har jag vågat säga ngt.

evrekaw
2010-09-09 14:22
#4

#3 Jamen inget av det du skäms över är ditt fel… Du äger ingen grund för att skämmas… Det är mobbarna och dina föräldrar som ska skämmas - inte du…

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Sindylina
2010-09-09 14:58
#5

#4 Jag vet att det är så, som du skriver. Men det är en sak att vara förnuftig o en sak när känslorna o skamen sätter in. Då kommer ångesten osv.

Jag vet inte hur jag ska komma ur det här. Jag går i terapi o blir sakta men säker bättre men fort går det inte.

En gång blev jag påhoppad av en galen häst (han tycker inte om människor), det kunde ha slutat hur illa som helst. Två dagar senare var jag beredd att ta ut denna häst i hagen igen fast jag inte ville, jag var livrädd. Men tanken om vad hästägaren skulle tycka o tänka om mig om jag inte gjorde vägde tyngre. Mitt eget liv var inte mycket värt.Skäms

evrekaw
2010-09-09 21:50
#6

#5 Visst, det är en sak att veta och en helt annan att sluta agera på det sätt man vet är galet…

Det gäller att ta en sak i taget. Börja någonstans. Ta en liten sak du bestämmer dig för att börja med.

Jag, till exempel är jättenojjig över att gå in i stora köpcentran eller mataffären när det är mycket folk, trångt och köer. Jag panikar lätt då. Jag hade hjärtat i halsgropen, svårt att andas och var sjöblöt i svett när jag kom ut…

Jag började med att gå in utan att handla så att jag kunde gå ut igen snabbt. Gjorde om detta flera gånger i flera månader. osv. Jag kan inte påstå att jag idag gillar att gå in när det är mycket folk - men jag klarar det.

Du kan också öva, bestämma dig för en sak där du ska följa ditt hjärta ang. vad du vill och inte och skita i vad andra tycker. Börja med ett litet steg… Exempelvis vägra ta ut den där hästen!

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Annons:
allhealing
2010-09-10 01:18
#7

#0

Vad bra att du skriver det du verkligen känner. BRA JOBBAT!!!

Desto smartare man är desto hårdare faller man. Ingen vill såra någon i sin omgivning. Så då sårar vi oss själva istället. Inte speciellt rättvist kan tyckas men så fungerar det ofta.

Vi är alla precis som du skriver kärleksfulla som barn. Sedan händer det något när vi växer upp och när vi tar intryck av de vuxna och hur de beter sig i vår omgivning. Vi ska bli vuxna och då härmar vi de vuxna istället för barnen i vår omgivning.

Eftersom väldigt många vuxna lärt sig så många olika regler som de måste bygga sina liv kring så blir det vuxna livet i mångt och mycket en väldigt begränsad verklighet att leva inom.

Om man då som du är väldigt lyhörd och plikttrogen och gör som du blir tillsagd så är du tvungen att följa de regler som presenteras för dig.

De som lär dig dessa regler är väldigt ofta totalt ovetande om varför de egentligen följer de regler som de använder sig av. För många vuxna räcker det med att alla andra gör det så därför måste även jag göra det. För om jag inte gör det så kommer jag att avvika från normen och det är inte bra för då kan jag anses som onormal och det vill jag absolut inte eftersom jag då kan bli ensam och det vill jag absolut inte vara så därför gör jag som alla andra gör.

Detta är orsaken till varför ett barn har så svårt att förstå sig på en vuxen person när barnet börjar växa upp och lämna barndomen bakom sig.

En annan stor anledningen är att barn använder sig av sin undermedvetna förmåga upp till 5-8 års ålder. Detta är en förmåga som i praktiken alla vuxna har stängt av. Det är enkelt förklarat förmågan att ha kontakten med den abstrakta förmågan som vi alla bär inom oss.

De vuxna förlitar sig ofta enbart på den konkreta förmågan och tom vår vetenskap bygger på enbart den konkreta förmåga. Den tar helt avstånd från den abstrakta förmågan.

Det är alltså inte konstigt om du som mitt emellan barn och vuxenstadiet upplever dig som totalt vilsen.

En verklighet som vetenskapen förklarar med enbart konkreta teorier.

Barn som i praktiken enbart använder sig av den abstrakta förmågan.

Vuxna som enbart använder sig av den konkreta förmågan.

Givetvis uppstår det en enorm obalans när man tar bort det abstrakta i vuxenlivet och enbart omfamnar det konkreta.

Det är således obalansen som så många idag upplever och söker efter en lösning på.

Svaret ligger i att våga återgå in i sig själv och därifrån söka efter svaret. Eftersom det ofta ligger så djupt begravet så kan det vara bra att söka hjälp utifrån av någon som har förstått denna process och som vet hur man hittar hem till sig själv igen.

Kent Asp

kentasp.com
www.kentasp.com
www.MindKnowlogy.com

förändring är alltid en möjlighet

evrekaw
2010-09-10 17:52
#8

#7 Att alla svar finns inom dig själv är en myt baserad på din livsfilosofi… Den har säkert inneburit lycka för dig - men aldrig för mig då den indirekt innebär att vi själva rår för att vi är sjuka. Jag kommer aldrig att hålla med dig angående detta.

Ett barn är oskyldigt - rår inte för om föräldrar och annat brustit.

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Maria
2010-09-10 19:13
#9

Jag håller med evrekaw fullt och fast här.

Som att börja med små, små förändringar t.ex.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

allhealing
2010-09-10 22:18
#10

#8

Du har din fria vilja.

Jag skriver aldrig saker utan att ha stöd för det jag skriver. Att du uppfattar min verklighetsbild som långt från din betyder inte att enbart den sanning du upplever är den enda sanningen som existerar.

Att du sedan drar några exempel som stöd för det du anser som verkligt är även det ett bevisa på den verklighet utifrån vilken du observerar den.

Det som är allomfattande är ett med allt.

Om man som du gör delar upp verkligheten i rätt och fel sätt att se på verklighet betyder även det att din livssyn inte är allomfattande. Din livssyn bygger då på att någonting är mer rätt än någonting annat. När man tolkar verkligheten utifrån detta perspektiv tar man en del av den allomfattande sanningen och säger att den är viktigare eller mer rätt än en annan del av den allomfattande sanningen.

Det du kallar för en myt är således ett tudelat sätt att observera verkligheten på. Det bygger på teorin att allting är separerat.

När man är separerad ifrån helheten så kan man tro att ett barn är oskyldigt eftersom det är ett separerat tänkande.

När du tittar på ett barn som en del av det som är allomfattande så är det aldrig separerat eftersom det är en del av allt som är och aldrig kommer barnet att bli separerat från det som är allomfattande.

Med ditt sätt att tolka verkligheten på så existerar skyldig och oskyldig. Jag förstår det, tro ingenting annat.

Jag förstår hur du tänker när du skriver det du gör. Tro inget annat. Jag har själv upplevt verkligheten under så många år precis som du uppfattar den idag. Tro ingenting annat.

Jag skulle aldrig skriva någonting som jag inte vet är sant från den plats där jag befinner mig. Jag vet att det jag skriver är sant eftersom jag själv arbetar med att hjälpa människor som vill bli hjälpta med att bli av med sina inre rädslor som dom inte förstår. Jag hjälper människor som vill komma i balans med sig själva. Därför vet jag att det jag skriver är sant. Jag vet det eftersom jag ser den förändring som äger rum hos de personer som kommer till mig.

Tro mig, jag vet precis hur jag själv brukade tänka och jag lovar dig att jag hade så mycket rädslor inom mig att jag drömde mardrömmar varje natt under så många år. Jag påstår inte att det är enkelt att förändra sig, det krävs en vilja av stål. De som kommer till mig har denna vilja och det är därför som de lyckas med det de önskar sig när vi träffas.

Kent Asp

kentasp.com
www.kentasp.com
www.MindKnowlogy.com

förändring är alltid en möjlighet

Aviendha
2010-09-11 23:12
#11

Allhealing: Jag skulle uppskatta om du kunde acceptera oliktänkande. Jag vill själv tro att världen är mer nyanserad än en sanning. Människor är mer nyanserade än så. Kanske ser vi samma sanning men från olika håll? I vilket fall så blir det lite som att klappa folk på huvudet när man menar att det mansjälv säger är rätt, det enda rätta och allt rätt.

Och oavsett om man är sjuk eller frisk, lycklig eller olycklig - inser man inte det du kallar sanning är man inte en fullkomlig människa. Och som sjuk under en längre tid utan tillfrisknande är man en dålig människa eftersom man saknar viljan av stål.

Det finner jag kränkande. Inte för att jag säger emot din teori, utan mest av en ren princip. Det är många som besöker oss här som befinner sig i olika faser av livet och i en del faser är man känsligare. Det sista man behöver höra då är att man själv är ansvarig för sitt lidande. Den skulden har inte hjälpt någon såvitt jag vet. För skuld bär många på, och skuld är destruktivt.

Givetvis accepterar vi att alla har olika åsikter, tankar, känslor, livsåskådningar, erfarenheter, kulturer, religioner och så vidare. Men det går att diskutera på ett mer ödmjukt sätt.

MVH Paulina - Medarbetare på psykologi.ifokus

evrekaw
2010-09-11 23:46
#12

#11 Tack!

#10 Säg mig - vad är ditt syfte med att delta här på psykologi, vad har du för problematik?

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

allhealing
2010-09-12 00:23
#13

#11

Om du läser det jag skriver så står det klart och tydligt att det existerar sanningar ur olika personers perspektiv.

Eftersom råden som nanae frågar efter kommer från en person som befinner sig i en väldigt svår situation så anser jag att det med all tydlighet framgår att de råd jag ger till nanae från mitt perspektiv inte bara är tagna ur luften som evrekaw påstår att jag gör när de kallas för en myt.

En person som får råd i en tråd av en person för att sedan sågas vid fotknölarna av en annan person är normalt inget problem men i just det här fallet så är den plattform som nanae står på allt annat än stabil just nu. Därför har jag med väldigt tydliga ord skrivit och förklarat mitt synsätt.

Jag förstår att sanningen från ett annan perspektiv dvs mitt perspektiv som inte sammanfaller med den sanning som existerar enligt ditt sätt att uppfatta verkligheten på inte alltid faller i god jord. Jag skriver ingen på näsan. Jag förtydligar min ståndpunkt. Att en person som själv påstår någonting om en annan person och när den personen går i svarsmål borde tåla lite motargumentation. Jag kommer inte med lösryckta påståenden när jag skriver någonting. Det är fakta som är baserat på egen upplevd erfarenhet tillsammans med de klienter jag arbetar med.

Det är därför jag skriver, jag skriver för att den grund som nanae står på inte på något vis ska bli lösare än den för tillfället är. Jag skriver för att den grund som nanae står på ska bli stabilare i nanae:s egen takt.

Kent Asp

kentasp.com
www.kentasp.com
www.MindKnowlogy.com

förändring är alltid en möjlighet

Annons:
allhealing
2010-09-12 00:25
#14

#12

Syftet är att dela med mig av mina egna erfarenheter.

Ett problem existerar enbart när man är i avsaknad av kunskap.

Kent Asp

kentasp.com
www.kentasp.com
www.MindKnowlogy.com

förändring är alltid en möjlighet

nanae
2010-09-12 01:00
#15

Tack för alla kommentarer. Känns bra att det finns några som bryr sig där ute :)

#2 jag har faktiskt funderat på det där med depression, men inte orkat prata med någon professionell om det än.

#3 jag känner definitivt igen det! skammen är hemsk. Det är oerhört jobbigt att skämmas för den jag är, det jag säger, mina känslor, mitt utseende.. min familj är också riktigt duktiga på att vara "perfekta familjen". mamma kan skifta från störtförbannad till sprudlande glad om någon främmande knackar på dörren.

Jag har också haft problem med att en "galen" häst hoppade på mig. lyckades vrida det till att det var mitt fel, och jag vågade inte säga ngt till mamma..

#7 "desto smartare man är desto hårdare faller man". intressant att du säger det, för det stämmer in riktigt bra på mig.

sedan tappade jag den röda tråden lite. jag var inte bara glad när jag var mindre. jag mådde dåligt då också, mest pågrund av att mina föräldrar bråkade, och för att jag hade det riktigt jobbigt med kompisar ett tag. många av de dåliga händelserna som hände då hänger med än idag.

och det låter som om du försöker passa in mig i någon mall, utan att ens ha pratat med mig.

som du beskriver mig i inlägget stämmer inte in på mig. jag har god kontakt med min abstrakta förmåga. arbetar mycket med min egen kreativitet och mitt skapande, försöker släppa alla logiska lås som man har i sina tankegångar, bara för att jag inte ska fastna inom ramarna. Och jag kan säga att jag är fullt medveten om de oskrivna reglerna som finns i sammhället. alldeles för medveten. Problemet är det att dessa normer inte kommer naturligt. det är bara i efterhand som jag märker att jag gjort något "socialt fel", men jag vet likväl att jag gjort det. sedan försöker jag att inte göra om samma misstag igen (då jag vet att man "ska" göra det), och då blir det bara stelt och krystat.

enligt mig är det inte fel att vilja kunna använda sig av normerna, att slippa bli betraktad som konstig. För vem vill INTE bli socialt accepterad? :S

Aviendha
2010-09-12 01:02
#16

#13 Din tydlighet går mig uppenbarligen helt förbi när det gäller vissa saker. Jag ser att det står i början men det som följer emotsäger det som jag ser det. Hur är detta tydligt förklarat att det enbart är din syn på saken och inget allmängiltigt?

"Jag vet att det jag skriver är sant eftersom jag själv arbetar med att hjälpa människor som vill bli hjälpta med att bli av med sina inre rädslor som dom inte förstår."

"Jag kommer inte med lösryckta påståenden när jag skriver någonting. Det är fakta som är baserat på egen upplevd erfarenhet tillsammans med de klienter jag arbetar med."

Du pratar om sanningar och fakta och för mig så är sådana saker ganska så fasta. Vatten kokar vid 100 grader, givet att lufttrycket är neutralt. Det är fakta och relativt orubbligt, stor skillnad jämfört med mer abstrakta frågor som rör den mänskliga själen där du dragit/upplevt/sett en egen version av saken.

Jag är inte ute efter och har inget intresse i att stycka upp din text i molekyler och lägga under lupp. Jag vill bara att du är ännu tydligare i att det är din enskilda tro och åsikt du framför. Påstår du dig ha fakta så får du mer än gärna visa upp dem om du vill det. Men att kalla samlad erfarenhet och insikt för fakta blir lite galet. Det du kan säga är att din kunskap, din erfarenhet och dina funderingar har lett dig till den insikten. Såtillvida du inte sitter på vetenskapliga bevis för det du pratar om. I så fall kan jag gå med på att kalla det fakta. För mig är det skillnad på att säga att det man skriver är en sanning (och då generellt, inte att det är det för en själv eller annan specifik person) och att konstatera "såhär upplever jag det".

Jag må vara stelbent och akademisk i det här, men min uppfattning är att det är tydligast när man använder sig av ord och termer som de flesta är bekanta med och använder dem i de ställen där de normalt hör hemma.

Gällande motargumentation så håller jag mig utanför sålänge den håller sig inom ramarna för vad som är tillåtet på sajten förstås. Jag har inget eget intresse av att diskutera och det trodde jag att jag klargjorde tidigare. Jag skriver nu enbart för att jag ville be dig ha en lite ödmjukare framtoning så att oliktänkande inte ska känna att de är "fel" för att de inte tycker, ser, förstår, känner samma sak som du gör.

Aviendha
2010-09-12 01:06
#17

Allhealing: Seg att skriva så jag missade #15, men där kan du även få ett exempel på att jag inte är ensam i min uppfattning att det du skriver framförs på ett sätt som får det att verka allmängiltigt. Just därför behövs större tydlighet.

I all välmening, för en trevligare sajt där så många som möjligt känner sig välkomna. Vi är måna om våra medlemmar och vi har inte lika högt i tak på en del områden som andra sajter kan ha. Vi värnar om de som har bräckliga grunder att stå på. Är man sjuk så behövs det ingen orkan för att blåsa omkull en, det kan räcka med en vindpust.

allhealing
2010-09-12 01:12
#18

#15

Jag letar inte efter någon mall att passa in dig i. Mallar behöver man bara använda när man är i avsaknad av förmågan att överblicka ett större perspektiv. När jag svarar på frågor som mina klienter ställer eller som ställs i forum så svarar jag från ett djupare perspektiv inifrån den personens medvetande. Ofta är personen ännu inte medveten om djupet i det svar jag ger eftersom de så att säga ofta ännu inte hunnit komma upp till den personens medvetna nivå. Informationen som ges är alltid mogen att medvetandegöras och den hjälper alltid till om personen så tillåter för att komma tillrätta med de önskemål som framlagts.

Jag skriver helt enkelt väldigt rakt och enkelt och ibland är det enkla för invecklat där man för tillfället befinner sig i livet. Med tiden kommer det jag skrivit att falla på plats även för dig. Lycka till nu med allt framöver. Glad

Kent Asp

kentasp.com
www.kentasp.com
www.MindKnowlogy.com

förändring är alltid en möjlighet

allhealing
2010-09-12 01:14
#19

#16

Det är alltså ok att kalla det jag skriver för en myt utan att du går i svarsmål mot det påståendet?

Kent Asp

kentasp.com
www.kentasp.com
www.MindKnowlogy.com

förändring är alltid en möjlighet

Aviendha
2010-09-12 01:20
#20

#19 Den kommentaren kritiserar ditt påstående/din tro. Det du gör är att påstå saker om personer i fråga. Du gjorde det sist i #18 när du menar att du vet precis hur personen i fråga fungerar innan hon ens själv vet det.

Jag ser en skillnad där emellan.

Annons:
evrekaw
2010-09-12 17:58
#21

#14 "Ett problem existerar endast när man är i avsaknad av kunskap"

Skönt för dig då att veta allt, äga all kunskap så du slipper vara psykiskt sjuk. Alla här inne har psykiska problem - förutom du - för du vet och kan allt - äger sanningen… Gratulerar!

Men vad gör du då här? Vad är ditt syfte med att delta här - du har fortfarande inte svarat på den frågan… Söker du kunder till din Healing eller vill du bara gotta dig i vårt elände???

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

evrekaw
2010-09-12 21:01
#22

Förlåt nanae för att vi stulit utrymme i din tråd till trådbråk… Skäms

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

David
2010-09-12 21:36
#23

Jag har i egenskap av Sajtvärd stängt av allhealing ifrån Psykologi iFokus. Dock väljer vi att låta hans inlägg ligga kvar i den här tråden då den skulle bli väldigt konstig med svar till inlägg som inte syns.

Men jag hoppas att vi får lugn och ro, och kan återgå till ämnet.

// David, sajtvärd

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

nanae
2010-11-06 23:39
#24

Oj, var det redan 2 månader sedan jag skrev för första gången här inne? Trodde att det inte gått så lång tid..

Måste få skriva av mig lite igen. Tror jag behöver det.

Det är som om något dött inom mig. Jag har alltid varit en passionerad person, vetat vad jag vill göra, haft ambitioner, kunnat dra slutsatser om det mesta och alltid haft en sprudlande fantasi och kreativitet. Inget av det där har jag kvar. När jag försöker ta fram något av det (som jag vet finns djupt inbäddat i hjärnan) är det enda som finns där en förbannad osäkerhet. "Kan jag det här? Duger det? Duger  jag?". Det spelar ingen roll att jag vet om att jag har kapaciteten, när det väl kommer till kritan kan jag ingenting i alla fall. Allting låser sig.

Jag blir galen på mig själv. Fattar inte varför folk vill prata med mig överhuvudtaget. För jag är hemsk på insidan, det finns inget där, inga känslor, inga drömmar, ingentijng. Allt annat, allt det andra ser är ett skådespel. Allt det jag säger och gör. Så att ingen ska märka att allt är tomt inombords. Det är hemskt att veta att jag förmodligen är den falskaste människan på jorden.

Jag bryr mig inte om ett skit längre.

För några veckor sedan skulle jag och en av mina bästa vänner spela några fiolstycken inför publik. Jag kunde styckena i stort sett utantill och allt lät riktigt bra sista repetionen innan uppspelningen, och jag var faktiskt pepp på att spela upp, trots att jag brukar bli nervös. Så ska vi då spela. Redan lite innan det verkligen är dags känner jag hur pulsen börjar stiga. Inte så konstigt. Nervositet är jag van med. Men sen, när vi ska presentera oss och så börjar jag darra. Darrar nästan så mycket att jag nästan tappar fiolen, vilket leder till att det går MYCKET sämre än vanligt (darrande fingrar är inte bra för fiolspel). Det faktumet att allt låter skit när jag spelar får mig att bara darra ännu mer, och när vi  äntligen spelat klart sista låten springer jag bokstavligen av scenen, ut ur rummet och in på närmaste toalett och kollapsar på golvet.

Jag skakar, darrar, hyperventilerar, kvider, gråter medan hjärnan funkar fullkomligt perfekt. Det är nog en av de mest absurda känslor jag haft. Kroppen är i  ångest, panik. I huvudet resonerar jag med mig själv, jag borde resa mig upp, "spänn dig inte sådär!", andas normalt för fan! Men det spelar ingen roll vad jag säger, kroppen lyssnar inte. Hur jag än försöker resa mig upp från det smutsiga toalettgolvet så går det inte.

Det här med att yttra sig i sociala sammanhang har blivit värre och värre. Jag kan knappt svara på en fråga läraren ställer när vi sitter i klassrummet utan att få hjärtklappning eller få ångest. Att räcka upp handen och be om hjälp, eller säga sin egen mening kräver extremt mycket självbehärskning från min sida. Egentligen vill jag bara gömma mig under stolen och inte synas alls.

Ibland undrar jag om den lättaste vägen skulle vara att bara försvinna. Lägga sig i sängen och slippa gå upp på morgonen, bli ett med ingenting. För är man ingenting kan inte det vara speciellt svårt, eller?

LinaIsabell
2010-11-07 09:43
#25

#24 Förlåt för att jag kommer bli OT nu. 

Måste bara säga att jag tyckte det var onödigt att stänga av Allhealing från psykologi. Nu vet jag inte om det finns någon annan variabel som jag inte ser, men baserat på den här tråden tycker jag så.

Jag ser inget påhopp eller något elakt i texterna personen skriver. Jag ser att allhealing ger råd, ur sitt perspektiv, vill man inte ta emot råden så behöver man inte det. Sedan förklarar allhealing hur hon/han ser på världen, och beskriver det som sin egen sanning, personen i fråga säger aldrig att andra som ser en annorlunda sanning har fel, utan tycker bara olika. Personen ifråga BESKRIVER dennes/dennas världssyn när ni ber om det. Jag ser det inte som ett försök att hävda eller tvinga det på någon.

#21 Det där tyckte jag var ett onödigt påhopp. Du vet inte vad allhealing vet om psykologi, eller personens psykiska mående. Personer skriver aldrig att hon/han har all sanning, och vet alla svar. Personer skriver bara: "Ett problem existerar endast när man är i avsaknad av kunskap.". Det är ju sant, mer eller mindre. Om har kunskapen om hur du ska lösa problemet, så kan du ju det. Men har du inte kunskapen så kommer problemet bestå. Jag ser det inte alls som att allhealing hävdade sig, klankade ner på er och sa att hon/han själv hade all kunskap och därför inga problem, utan sa faktiskt ingenting om sina egna kunskaper - bara att hon/han har vissa kunskaper från sina egna erfarenheter (precis som alla människor), som hon/han vill dela med sig utav på denna sajt.

Dem flesta av oss (inklusive mig själv) tror på vetenskaplig kunskap. På riktiga fakta som alltid gäller, och inte fakta som bara är fakta ur EN persons perspektiv. Sådana som oss ber allhealing att kunna se det från en annan synvinkel, utan att själva försöka se det från allhealings synvinkel, utan vi dömer och stänger av alla som tänker annorlunda, utan att ens bry sig om att se den från personens sida, vi vill bara att personen ska se det från vår sida. Detta tycker jag är fel. Men JAG tycker att det var fel att stänga av allhealing på dessa grunder, då jag anser att hon/han inte gjorde några påhopp. Feel free to disagree.

Maria
2010-11-07 11:01
#26

#24 Du måste söka hjälp.

Mår man som du gör just nu så klarar man oftast inte att "ta sig upp" på egen hand. Det finns hjälp att få även om det känns hopplöst.

Har du någon som kan hjälpa dig med att ta kontakt med vården? Någon annan som vet hur dåligt du mår?

#25 Att allhealing är avstängd är helt i sin ordning. Att skuldbelägga någon som mår psykiskt dåligt är som att strö salt i såren. Det är det minsta man behöver och kan t.om vara det som får bägaren att rinna över.

Sedan har alla rätt till sin åsikt och det finns forum som diskuterar livsåskådningsfrågor med mera men man ska inte ge sig in på en sajt där människor är sjuka.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

[rolnor]
2010-11-07 17:09
#27

#26 Instämmer, en bra kontakt med en duktig terapeut kan få bilden av dej att träda fram tydligare, inte smärtfritt, men du har det redan jobbigt, så SÖK HJLÄLP!Skrikandes

Annons:
LinaIsabell
2010-11-07 17:12
#28

#26 På vilket sätt har allhealing skuldbelagt och strött salt i såren? Jag kan då inte hitta någon sådan text i denna tråd.

[rolnor]
2010-11-07 17:12
#29

Jag tycker att Allhealing förenklar, man ska inte underskatta den faktiska ångesten som i slutändan leder till psykisk ohälsa, den är tuff att se i vitögat, vill bara få det sagt.Skrikandes

nanae
2010-11-07 21:03
#30

snälla kan inte någon ta bort inläggen som inte hör till tråden och istället flytta dom till en OT-tråd, om man vill fortsätta diskussionen?

#26,27  jag vet att jag borde söka hjälp, men jag kan inte. att gå till någon och blotta sina innersta känslor, att visa hela min person, det gör mig livrädd.

Maria
2010-11-07 21:21
#31

#30 Vissa tycker att det är lättare med att börja prata med någon man känner medan andra hellre väljer en "främling" Hur som helst så behöver du inte blotta dig totalt. Det är ofta en långsam process.

Huvudsaken är att du kommer iväg och får hjälp. Det är en god och viktig början för så här kan du inte ha detGråter

Du kan t.ex gå till vårdcentralen och berätta att du mår dåligt och eventuellt få en remiss till en psykolog.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

nanae
2010-11-07 21:51
#32

#30 jag klarar inte av att säga något till mina närmaste, om dom inte frågar eller att man kommer in på ämnet när man pratar. då brukar det brista.

det jobbiga är, att varje gång jag säger något får jag skuldkänslor, och hur jag än vrider och vänder på saker och ting kommer jag fram till samma slutsats hela tiden: jag mår inte dåligt, egentligen. det här är bara ett sätt få uppmärksamhet.  (fast jag vet ju att det inte är så. det är inte normalt att känna såhär. jag tror jag glömt vad normalt är för att vara ärlig)

därför kan jag inte prata med någon om det. för jag kommer alltid att ljuga, känns det som. antingen ljuger jag för mig själv, eller så ljuger jag för alla andra.

jag kan inte prata med någon och säga att jag mår bra, för det gör jag inte, men jag kan inte säga att jag mår dåligt heller, för då är jag bara en uppmärksamhets**t unge som vill känna medlidande från andra, och då är det enda alternativet som finns kvar att hålla tyst.

för det är väl det bästa?

eller?

Maria
2010-11-07 22:02
#33

Jag tycker att du själv så bra har "satt ord på" hur du känner dig och tänker. Du är bra att uttrycka dig i skrift.Glad

Skriv ner allt och ta med dig när du söker hjälp. Kopiera vad du har skrivit här t.ex.

Du är ingen som söker uppmärksamhet. Du är någon som mår dåligt och behöver hjälp. Man kan drabbas av olika slags sjukdomar och inget är att skämmas över. En del har ont i kroppen och andra får ont i själen.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

nanae
2010-11-07 22:13
#34

#33 det var snällt sagt av dig, tack :)

Annons:
Maria
2010-11-07 22:17
#35

#34 Framför allt santFlört

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

nanae
2010-11-08 23:19
#36

faan, jag orkar inte mer nu. jag orkar inte.

önskar att en kuratorfe kunde uppenbara sig i mitt rum nu på en gång.

Sindylina
2010-11-09 10:01
#37

Jag vill inte vara tjatig men du måste söka hjälp. Jag kan inte prata med mina anhöriga om hur jag mår o jag trodde inte heller att jag skulle våga söka hjälp men där är jag nu.

Det är så mycket lättare att prata med en utomstående. Att söka hjälp är det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv.Skrattande

Kom just på att man kan få hjälp över internet. Ngn som har erfarenhet?

Styrkekramar till dig!!!

nanae
2010-11-10 23:42
#38

så. nu har jag en tid vid skolkuratorn på fredag. det känns både jättebra och skrämmande på samma gång. helst av allt skulle jag vilja strunta i det och fly från problemen, fast som det är nu är ohållbart.

jag bröt ihop totalt i skolan idag, som tur är har jag en fantastisk vän som stöttar mig.. hade det inte varit för henne hade jag förmodligen struntat i att ta tag i det här över huvudtaget.

Sindylina
2010-11-11 09:41
#39

Jättebra gjort.Skrattande Du fixar det. Skriv o berätta hur det gick…

Kram

Upp till toppen
Annons: