Annons:
Etikettakuta-situationer
Läst 4113 ggr
Tangotime
2010-09-07 09:59

På väg ner igen... vill INTE!

Jag har varit sjukskriven sen februari och äter antidepp. Börjat jobba mycket på mig själv men det är först nu som jag har kommit på vad som verkligen behöver jobbas på. Började må bättre och kom igång lite för ett par veckor sen. I fredags ringde försäkringskassan och berättade att NU ska jag ut och arbetsträna! That´s it! Han ville till och med att jag skulle fixa en plats till denna veckan!!! Så jag hade helgen på mig…

Nu har jag börjat få panik och undrar om jag verkligen kommer att orka det här. Först ska det dras igång en massa med arbetsförmedlingen. Och sen ska jag arbetsträna och uppe på allt det ska jag orka ta hand om mitt hem, min dotter och mina hundar. Plus att jag helst ska orka kliva upp på morgonen!

Jag är livrädd för att halka ner i hålet igen och få börja om. Att jag inte ska orka anstränga mig för dottern och att jag inte ska orka fortsätta att jobba med mig själv för att komma framåt. Detta känns som ett bakslag av värsta sorten, samtidigt som jag VILL arbeta. Jag längtar efter det så jag kroknar ibland!

Ska på möte med min psykolog och försäkringskassan nu på torsdag, så jag behöver verkligen lite råd nu.

Annons:
Bergspuman
2010-09-07 13:34
#1

Delegera.

Till sambon.

Nu är det dags att han kliver in och tar på sig en större del av ansvaret för dotter, hem och hundar.

That's it.

Tangotime
2010-09-07 16:38
#2

Vi har pratat om det här MASSOR om vem som gör vad osv. Och han tycker att han gör tillräckligt. Han jobbar 40h/v, lagar mat och plockar lite här hemma. Går ut med hundarna när jag tvingar honom och tar dottern kortare stunder om jag ber honom om det.

Jag har sagt att jag vill att han framför allt ska ta dottern mer när han kommer hem (självmant UTAN att jag ber honom om det), men då vill han byta bort allt det andra han gör!

Jag lägger dottern 99 gånger av 100. Tar henne varje natt helt utan undantag och på morgonen minst 6 dar/v. Det är alltid upp till mig om dottern ska bada och jag får alltid be honom byta blöja på henne om jag är hemma. Annars fungerar det bra, men är jag hemma så stänger han av helt när det gäller dottern. Om det inte är lek på gång!

Jag tar tvätten, hundarna och när jag lägger dottern varje kväll så sätter han sig och spelar tv spel. Ofta är han och fiskar en hel dag varannan helg ändå måste jag be honom ta dottern lite extra den helgdagen han är hemma.

På 2år har han åkt och handlat mat tillsammans med dottern EN gång! För hon är "jobbig" att ha med. Men jag "ska" göra det…

Bergspuman
2010-09-07 16:47
#3

Din sambo är frisk va?

Då SKA han ta ett tyngre lass än vad du gör.

Du ska göra dig hård.

Han är far till henne och han SKA ta ett större ansvar för henne, hennes skötsel, aktiviteter med henne, osv.

Och att han vill "byta bort" andra grejer, det är fanimig den sämsta bortförklaring jag hört.

Nu tar du och lägger rösten så djupt du kan och säger ifrån på SKARPEN.

Han verkar "ta sig" tid med sina hobbysar utan att på motsvarande sätt tänka att även DU ska ha tid med DINA hobbysar.

Sätta sig och spela tv-spel när man har ett litet barn?????

Ber om ursäkt för mina hårda ordalag men jag blir så avgrundsförbannad när jag hör sådant.

Tangotime
2010-09-07 16:53
#4

Tungan ute Det är SÅ skönt att få höra att jag inte är knäpp! Jag känner mig verkligen döds dum när jag hela tiden ber honom att göra saker. "Han har ju jobbat hela dagen". Ja han är frisk.

Det är aldrig några problem om jag vill åka iväg och vara borta en hel lördag/söndag och umgås med någon. Det får jag gärna. Det är bara det att jag inte kan åka iväg och få vara borta en hel dag som han är för oftast så orkar jag inte. sen vill jag ju göra saker med familjen. Men är jag hemma så kopplar han automatiskt bort Ella. Inte så att han inte bryr sig om henne. För det gör han! Men han tar ALLTID för givet att jag ska fixa och dona så att hennes alla behov blir stillade.

Bergspuman
2010-09-07 17:01
#5

Dåså, hemmet blir din arbetsplats istället för en plats för avkoppling och vila. Sätt din karl i arbete! Han är pappa till henne - det är hans förbannade plikt att ta hand om sitt barn.

Jag sätter utan att blinka min särbo i arbete när han är här, trots att han inte bor här och trots att det inte finns några barn. Vi behöver dela på arbetet, så att en (jag) inte ska behöva springa benen av sig. Jag ber honom diska, ställa undan efter sig, skölja porslin, hjälpa till att steka korv eller köttbullar, gå upp på vinden med prylar, gå ut med sopor, bära saker, osv osv.

I ert fall, eftersom det finns ett litet barn och en av parterna inte är frisk (du), desto större skäl att han ska ta på sig mer av ansvaret!

Sedan måste du börja blunda också, hur svårt det än är. Annars kommer han inte att börja gripa sig fatt med det som behöver göras. Börja hänvisa "Pappa hjälper dig", eller "Pappa lägger dig ikväll", osv.

Tangotime
2010-09-07 17:11
#6

Jag mår dåligt av bara tanken på att ta det med honom igen. Han tycker ju att han jobbar hela dagen och jag går ju bara hemma! Men jag har ju tagit dottern så mycket nu att vår relation är SÅ stark att hon skriker i högan sky och fäktar med armarna, när han kommer hem efter jobbet och vill ge henne en puss. Jag tvingar honom ibland att göra henne klar för natten. Och då krånglar hon som en tok, gråter och ropar "Nana MAMMA, nana MAMMA". Om hon tror att pappa ska ta henne klättrar hon på mig och upprepar "mamma, mamma" hela tiden.

Jag tycker att det är jobbigt att han är ute och fiskar så pass ofta som han är, men jag tycker att det är ÄNNU jobbigare att säga nej till det. För det känns som om "han kan åka om vi ändå inte ska hitta på nåt". Så om vi inte planerat att göra nåt den dagen så känner jag mig som världens bitch om jag inte låter honom åka.

Annons:
[YlvaP]
2010-09-07 19:15
#7

Håller med Puman. Bra skrivet av henne. Försök att komma bort även om du är trött. Bara du kommer bort ifrån hemmet en stund eller en dag.

Bergspuman
2010-09-07 21:25
#8

Jag anade att det hade blivit så, att hon blivit så starkt knuten till dig att hennes pappa knappt får hantera henne. Hur ska det blir framöver hade du tänkt dig, om den här utvecklingen fortsätter? Ska er tös bli en flicka som inte vill ha med sin pappa att göra?

Hur vill du ha det i er samlevnad?

Det är INTE att vara en bitch att sätta ner foten och stå upp för sig själv och sina behov, du har lika mycket rätt till fritid och egen tid som han - tänk nu på att du inte är FRISK, det går inte att ställa lika höga krav på en som är frisk som en som är sjuk.

Har inte din sambo varit pappaledig någonting med henne?

Och varför får inte han ångest och mår dåligt över att neka dig, sin livskamrat och sambo och mor till hans barn, egentid och fritid och möjligheter att hämta andan? Varför saknar han inte att bygga en relation med sitt eget barn?

Varför finner du dig i det här?

Jobbiga frågor, men du måste agera, annars fortsätter detta i all evighet för din sambo lär inte själv göra något för att ändra det - han är ju nöjd. Han får spela dataspel, fiska och slippa ta hand om dottern.

Tangotime
2010-09-08 08:44
#9

"Alla" man pratar med säger att "det är en fas". Att hon är "mammig" och att alla barn är det. Men hon har ju ALLTID varit det. Så den där fasen har ju blivit hela hennes liv. Han var pappaledig ett tag i våras, men jag var ju sjukskriven och hemma… Sen skadade han sitt knä och hoppade på kryckor= kunde inte ta henne lika mycket…

Men igår fick vi ett genombrott! Jag bad honom lägga henne fast jag var hemma. Det brukar ta låååång tid med mycket gråt och skrik. Det var knäpptyst och efter 30min sov hon! Det är snabbar än vad jag brukar få henne att somna! Så nu blir det varannan kväll som gäller! Han kommer INTE undan!

Det här med att neka mig egentid. Han tycker nog att jag har min egentid när dottern är på dagis 3½timme 4dagar/vecka. Men jag har försökt tala om för honom att jag är trött efter en natt med henne och behöver bara ta igen mig lite. Ändå tar jag ut hundarna, handlar, städar, tar disken osv vissa dagar. Dessutom måste jag lägga ALLA mina möten med psykolog, läkare, förs kassan osv när hon är på dagis. Så jag ligger ju inte på soffan och äter praliner…

Jag undrar också varför han inte jobbar mer på att bygga en bra relation med dottern. Men om jag hänvisar till hans pappa så har han vuxit upp i en familj där mamma haft bäst relation med barnen. Pappa har bara lekt men ALDRIG kramats och myst osv. Nu pussar han givetvis på henne när han får det. Men han anstränger sig inte som jag gör för att visa hur mycket hon betyder för mig och hur mycket jag älskar henne. Och det är lite tråkigt. Jag önskar ju att hon ska ha en bra relation med honom i framtiden och att hon ska känna att hon KAN gå till honom och prata med. Fast jag tror tyvärr inte att dom kommer att ha den typen av relation….

[YlvaP]
2010-09-08 10:27
#10

Vet precis hur du känner dig. Min man jobbar borta varannan vecka och då finns bara jag och minstingen har ALLTID varit mammig och och det gör inte saken bättre av att jag är hemma när han är. Minstingen är så mammig och det är inte någon fas det heller och jag kände precis som du gör nu för ett tag sedan. Ville inget annat än att dö för att slippa detta men jag pratade med min pskiatriker och psykolog om detta och jag fick några nya mediciner och det var så skönt att få prata av sig så det släppte en del.

Har du ingen annan att få prata med och kanske kan du gå ut en sväng när det närmar sig läggdags så att dottern bara har pappa hemma?

Ser att han tog henne igår och att det gick bra. Så kör varannan dag och medan han gör detta så sätter du dig ner med en stor kopp te och gör det du tycker är trevligt och roligt eller varför inte sitta på iFokus. :D

Kalendula
2010-09-08 13:36
#11

Han ger sig av ut och fiskar, och vill byta bort saker?

Jag tyker att du kan ge dig ut med och göra något du tycker är roligt precis som han gör.

Kram

Lotta

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Tangotime
2010-09-08 16:53
#12

Ja jag ska verkligen försöka orka ta mig ut lite oftare! Tyvärr har jag bara en nära vän här (som jobbar mycket kvällar.) Resten har jag minst 1mil till.

Men han ska med till min psykolog nästa gång så vi får se vad som händer då.

Nu har jag i alla fall varit på möte med arbetsförmedlingen och det känns SÅ mycket bättre nu! Har fått en ny handläggare och hon ska se om hon kan få in mig på en rekonitionerings firma i stan! Det är två killar som driver den och som helatiden försöker utvecklas så chansen finns ju att jag kanske kan få jobb där sen. Så nu känns inte det här med arbetsträningen sååååå jobbigt längre!

evrekaw
2010-09-08 17:00
#13

Håller med Bergspuma totalt - din sambo som är frisk får ta mera ansvar - det får min man med. Om han inte fattar när du pratar med honom - boka en tid hos en familjerådgivare på kommunen - det är helt gratis, bara det att någon hjälper en till att få till ett konstruktivt samtal som leder någonstans.

Att arbetspröva innebär att pröva - du ska inte köra dig själv i botten. När du känner att - nää det här går inte - då ska du säga ifrån att du inte orkar FÖRE du klappat ihop totalt. Var rädd om dig och kom ihåg att du alltid vet bäst hur du mår - inte FK.

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Annons:
Tangotime
2010-09-08 17:13
#14

Det är ju det svåra. Att säga ifrån INNAN jag är tillbaka på botten igen. Men jag ska ha det i åtanke och verkligen försöka tänka på det!

I går sa jag till honom att jag bestämt att han ska hjälpa mig med Ella mer.

-"Jasså det har du" sa han nästan lite spydigt då… Men när jag bad honom lägga henne på kvällen var det inga sura miner. Får inte grepp om vad sjutton det är han känner/tänker…

evrekaw
2010-09-08 17:24
#15

#14 Jag har lärt mig att sluta vara DUKTIG ang. jobbet. Börjar det barka iväg sjukskriver jag mig INNAN jag är på botten. När FK skulle ha mig att arbetspröva 100% istället för min deltid, bet jag ifrån direkt ångesten började gnaga - varför ska jag köra huvudet i väggen en gång till, med allt vad det innebär? Jag är övertygad om att om du lyssnar på din innre röst vet du också när det är dags att säga ifrån.

Säg till din sambo att om han inte kan prata konstruktivt om det där med att hjälpas åt hemma, så bokar du en tid på familjerådgivningen!

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Bergspuman
2010-09-08 17:30
#16

En rättelse: Han ska inte "hjälpa dig" med Ella. Han ska göra det som normala fäder gör: natta och ta hand om sin dotter.

Eller hur? Glad

evrekaw
2010-09-08 17:33
#17

#16 Precis! Du har rätt… Tänker inte i de banorna bara - här hemma säger vi att vi hjälps åt och hjälper till utan att det läggs tonvikt på det ena eller det andra… Det är och ska vara en självklarhet.

Lite ledsen för Tangotimes skull att det inte är en självklarhet - som det ju borde vara…Gråter

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Tangotime
2010-09-08 17:38
#18

Tack! Jag har tänkt tanken när jag bett honom hjälpa mig mer med henne. Men det är ju faktiskt så att "hälften av henne är hans" Flört Det har ju gått så långt att jag säger att jag inte har någon barnvakt om han är borta en helg och någon frågar mig om vi ska ex gå på bio… Men man kan ju knappast kalla det "barnvakteri", han är ju hennes PAPPA!

Fast det här är ett kännsligt ämne. Jag tror att jag gjort det värre genom att hela tiden accepterat attityden. Han ser sig som pappa till 100% men jag ser på det på ett lite annorlunda sätt…

Upp till toppen
Annons: