Annons:
Etikettoff-topic
Läst 4245 ggr
fridaas
8/28/10, 11:11 PM

Räknas inte..?

Räknas man inte som familjemedlem när man har flyttat hemifrån eller när man har skilda föräldrar?!

Jag har nog aldrig känt att jag tillhört någon familj fören nu när jag håller på att bilda min egna. Barnet är beräknat till början av mars så det är långt kvar..
Hormoner som flyger hit och dit och jag bryter ihop för minsta lilla.. sist nu när mina systrar stolt la ut bilder på sig efter att HELA familjen varit modeller för en dag, visst jag hatar att stå framför kameran, men just att det stod HELA familjen sårade mig.. räknas jag inte längre som familjemedlem?

Iofs borde jag vara van.. HELA familjen skulle ju åka till Grekland medans jag var tvungen att stanna hemma hos mormor för de hade inte råd, eller när HELA familjen skulle åka till Stockholm då jag fick stanna hos pappa (mina föräldrar är skilda sen jag var 1.5år gammal), eller när HELA familjen skulle åka till BodaBorg och de lovat dyrt och heligt att jag oxå skulle få följa med, men fick vara hos farmor och farfar istället..

Bara för att jag är skilsmässobarn och utflyttad betyder det då att jag inte tillhör familjen?

Eller de gångerna mamma jobbade på annan ort och hon ringde hem varje kväll till mina systrar, medans jag inte ens fick veta att hon var någonannanstans.. men jag räknas väl inte.. för jag har två familjer.. men tillhör inte någon av dem.

Jag har alltid stått mitt i mellan och känt att jag tillhör någon då både mamma och pappa har skaffat ny familj.

Fram tills idag kan jag räknar på mina fingrar hur många gånger min mor har ringt till mig för att fråga hur jag mår.. annars har hon bara ringt om hon behövt låna pengar, prata av sig om sina kärleksbekymmer osv..

Pappa har jag desto bättre kontakt med, han ringer ofta och frågar hur det är med mig och frågar om jag vill komma hem och äta eller om vi ska hitta på något. Börjar känna att jag tillhör den familjen mer nu än vad jag gjorde när jag bodde hemma, i den relationen var det distans till varandra som fattades..

Men mamma.. jag kan inte säga att vi har någon mor-dotter-relation.. känner henne knappt trots att hon ändå är min mamma..

Men att säga att HELA familjen ska göra något.. och sen är det en som blir utelämnad.. det sårar just nu, och har gjort det alla andra gånger oxå, men då var jag mindre så då var det därför.. hade jag inte varit gravid nu hade jag troligtvis inte ens brytt mig.. men hormoner ur balans.. suck..

Förlåt för svamligt inlägg, men behövde få skriva av mig lite..

Med Vänliga Hälsningar Frida

Kolla gärna in Finntrolls Hembränneri på facebook och instagram.

Annons:
[YlvaP]
8/28/10, 11:23 PM
#1

Usch så irritenade och förargligt när man utesluts från sin familj.

fridaas
8/28/10, 11:26 PM
#2

Jag borde vara van, för så här har det alltid varit.. men idag svider det, pga alla hormoner.. eller nej det svider inte, det är som ett slag i magen och det blev inte bättre av att sambon gick ut och festade heller..

Med Vänliga Hälsningar Frida

Kolla gärna in Finntrolls Hembränneri på facebook och instagram.

Lsl73
8/28/10, 11:29 PM
#3

Hej!

De är alldrig lätt med familjer…

Har inte så mycket av de heller men har insett en sak att familj kan se anorlunda ut de behöver inte vara Mamma Pappa och syskon, utan man kan ha andra människor som kommer in ens liv som blir som ens familj!!! så har de vart för mig!

Så man kan helt enkellt "skappa" en ny egen familj, med människor som bryr sig om en utan att de behöver vara "biologiskt" eller "blodsband"…

KramSkrattande Loulou

fridaas
8/28/10, 11:33 PM
#4

#3 Nej det vet jag, bara att det hade varit skönt att få bekräftelse någon gång under alla dessa 21åren att man faktiskt tillhör familjen.. men icke…
Som det står i översta inlägget så håller jag på att skaffa min egna familj just nu tillsammans med sambon och trollet i magen.

Med Vänliga Hälsningar Frida

Kolla gärna in Finntrolls Hembränneri på facebook och instagram.

Bergspuman
8/28/10, 11:38 PM
#5

Nä känner igen det där. I alla fall delar av det. Jag är särling och kuf i min egen familj, för att jag är enda flickan, för att jag är äldst, för att jag inte är intresserad av fotboll som alla de andra, för att jag inte vill umgås med mamma, för att jag inte skaffat några barn, osv, osv, osv.

Ibland tänker jag att jag fötts in i fel familj. Den ende jag känner mig någotsånär hemma med, är min pappa men inte heller han förstår mig. Jag är ett ufo som inte känner mig hemma någonstans.

Vad man får göra då, är att skapa sig sin egen familj, sina egna trygga hamnar. Det är en sorg och en smärta att ens egen familj inte fungerar som den bas man behöver, men som vuxen är man fri att skapa sig andra relationer som gör en trygg, varm och harmonisk.

Så småningom kan ufo-känslan faktiskt vändas till något positivt. Man står på ett sätt mycket friare, man har en flexibilitet som en typiskt starkt familjebunden inte har.

Sorgen och smärtan försvinner aldrig helt, men man lär sig leva med den och vartefter gör det inte lika ont längre.

Lsl73
8/28/10, 11:44 PM
#6

#4 ja de förstår jag, den känslan försvinner nog alldrig riktigt… och besviken samt sviken blir man också… men kan ju säga att jag har inte många "bra" människor i mitt liv men några (de är inte min biologiska fam) men har blivit min familj! sen när man får barn ( har 2) så börjar man ju skappa sin egna familj1

Du har en helt underbar tid framför dig!!!!

/Loulo

Annons:
evrekaw
8/29/10, 10:13 PM
#7

Jag har inte världens bästa kontakt med min familj heller…

Man måste inte umgås och trivas ihop bara för att man är släkt, det är en myt. Jag förstår om du blir sårad när du uppenbart särbehandlas negativt i jämförelse med syskon. Kom bara ihåg - du rår inte för det - du har inget gjort för att förtjäna detta - det är dina föräldrar som gör fel. Du äger ingen skuld.

De har sårat dig nog. Försök att inte låta detta sänka dig - bygg din egen familj nu och värna om den. Skapa det du velat ha men inte fick. Att sörja det som inte blev som du önskat är naturligt, men låt det inte dra ner dig.

Lättare sagt än gjort, jag vet… Men du måste släppa taget om det som varit och gå vidare.

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Loveferrets
8/30/10, 12:43 PM
#8

Här finns en till, det är så tragiskt, även om man bör släppa taget så går det inte, man tänker på det ständigt fast man närmar sig 40.Rynkar på näsan

Upp till toppen
Annons: