Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
04. Personliga berättelser

Missbruk.

2010-08-18 20:56 #0 av: kerstinjo

Missbruk   

Jag skrev det här som svar på ett inlägg i

www.beroende.ifokus.se

Kanske läsvärt?

 

Anmäl
2010-08-18 22:17 #1 av: rolnor

Jag tycker att din situation när du växte upp var mycket speciell, till synes "perfekt" och ändå verkar det som om ingen runtomkring dej kunde prata om känslor överhuvudtaget, och det är det är ju en ren katastrof när man växer upp. Minns själv när jag var i femårsåldern när våran hund blev sjuk och fick avlivas, jag gick runt i huset och letade efter hunden och frågade tillslut var den tagit vägen, då fick jag någon kort förklaring att den blev sjuk och dog. Det här vittnar om just ett sådant emotionellt vakuum som kan förstöra ett barn inifrån, ibland så känner jag mej som den där fyra-femåringen och förstår en kort stund hur djup och omfattande skada jag har. Det handlar inte om att "skylla" på någon, men att konstatera att det fanns för lite näring för mej som liten, jobbar varje dag för att styra upp mitt liv, ibland går det bättre ibland sämre.

Rolf

"Det onda har vingar, men det goda tar sig fram med snigelfart." -Voltaire.

Anmäl
2010-08-18 22:41 #2 av: kerstinjo

#1 Så sant, det räcker inte med att växa upp i ett "perfekt" hem.

Något saknas, men det förstog jag inte förrän i vuxen ålder och då hade jag redan svåra emotionella skador.

Men det tog mig många, många år att förstå sambandet.

Ingen ville mig illa, men ändå blev allt så fel.

Anmäl
2010-08-19 00:53 #3 av: LenaR

Gråter

Ändå är ni ju fina människor båda två. Åtminstone vad jag har sett av er här på iFokus. Ni delar med er av klokhet och värme trots att ni kanske inte fick så mycket av någotdera när ni växte upp. Det måste ha funnits en bra kärna i er!

Anmäl
2010-08-19 14:18 #4 av: rolnor

Oj, det var rart, tusen tack!Glad

"Det onda har vingar, men det goda tar sig fram med snigelfart." -Voltaire.

Anmäl
2010-08-19 15:29 #5 av: kerstinjoh

Tackar gör jag också! Vad gullig du är.

Men det blev människa av mig till slut. Jag kan t.o.m. vara social nuför tiden, även om jag inte längtar efter folk direkt.

Anmäl
2010-08-20 23:27 #6 av: evrekaw

Innstämmer... ni är fantastiska...

#0 Tyckte nästan jag läste om mig själv där, när du beskriver din barndom.. Bara det att det var farfar för mig och när han dog fick jag veta. Farfar berättade själv att han hade cancer. Jag fick gråta, sörja...

Jag gråter när jag skriver detta ynka... beundrar att du kan skriva allt du skrivit...

Anmäl