09. Depression/Ångest

Få ner puls?

2010-08-14 21:23 #0 av: UlrikaD

Någon som vet hur man kan få ner sin puls? Jag går och har stadigt 120 i vilopuls och rör jag mer går pulsen spikrakt upp.

Jag mår såklart inte så bra i allmänhet, panikångest osv. Men jag tänkte om man kunde få ner pulsen så man kunde andas ordentligt så kanske man kunde få någonting gjort.

Att ligga i fosterställning och vibrera 20 timmar om dygnet börjar bli ruskigt tröttsamt. Desutom så klarar jag inte av att hålla i saker längre för jag skakar så.

Några förslag?

Anmäl
2010-08-14 22:04 #1 av: Allamej

Att du borde äta säger sig självt.. Men eftersom jag vet hur svårt det är så är detta mitt tips.

Sätt dig eller lägg dig bekvämt och bara lyssna på antingen bifogade mantrat eller nån goa/trance/psycedelic låt... andas och se ditt hjärta, koncentrera dig på det och sakta in det, se det slå lugnare tills dess att pulsen känns som en normal vilopuls. Då kan du vakna upp igen och fortsätta dagen, trots att man känner sig på riktigt drogad efteråt men det är ändå bättre än att aldrig få en lugn stund i själen alls.

Anmäl
2010-08-14 22:08 #2 av: UlrikaD

#1 Tack för tipset, men avslappning har tyvärr aldrig fungerat på mig. Resulterar i att pulsen blir högre och högre och panikångesten bara kastar sig över mig. Och slutresultatet blir fosterställning i badkaret om det vill sig illa. Jag kan alltså inte slappna av.

Äter gör jag faktiskt, är konstant hungrig.

Anmäl
2010-08-14 22:10 #3 av: LenaR

Jag har samma problem. Min vilopuls blir lätt för hög, fast inte så hög som din. Min kan ligga mellan 80 och 100.

Det som hjälper för mig är väldigt konkret - konditionsträna armmusklerna. Promenader, joggning m.m gör just ingen skillnad. Men att simma eller ro sänker min vilopuls. Då kan den gå ner under 70.

Jag vet inte om det kan hjälpa dig!

Men har du varit till läkare om din puls? Med så hög vilopuls tycker jag verkligen att du borde ta dig till vårdcentralen och få en ordentlig koll. Det låter inte bra!

Anmäl
2010-08-14 22:15 #4 av: UlrikaD

#3 Har försökt i omgångar under över ett halvårs tid få tid till vårdcentral. Men de har antingen ingen tid, eller ställer mig i kö osv.

Det som är problemet med hela grejen är att jag är så hysteriskt uppe i varv hela tiden så jag måste bokstavligt talat somna stående när jag ska gå och lägga mig, vilket är vid 7 tiden på morgonen ungefär. Sen vaknar jag med denna hysteriska puls och tar mig liksom inte vidare. Kan ligga och skaka i flera timmar innan jag ens kan ta mig ur sängen.

Blir så svårt att ta sig utanför dörren och till en läkare då. En dator kommer jag ju alltid till däremot, därför tänkte jag slänga ur mig frågan här istället.

Anmäl
2010-08-14 22:32 #5 av: LenaR

Det är svårt att ändra situationen när man mår dåligt. Jag försöker ändå med några käcka förslag som hjälpt mig!

  • Börja dagen med musik. Uppåtmusik, neråtmusik, vad helst du tycker om.
  • Gå ut. Gå en promenad, gärna i naturen. Eller sätt dig på en parkbänk med en bok som alibi. Eller öppna fönstret och luta dig ut en stund.
  • Hitta en bild av lugnt vatten. Att se på stilla vatten sänker både blodtryck och puls.
  • Sänk din ambitionsnivå. Om din disk tornar upp sig i rangliga byggen och du orkar diska en tallrik - jättebra! Ta en till i morgon.

Osv, jag tror du fattar galoppen. Bättre råd än så har jag inte. Jo, fyrkantsandning, känner du till det Ulrika?

Anmäl
2010-08-14 22:42 #6 av: UlrikaD

#5 Tack för dina tips och råd. Känner till fyrkantsandningen.

Det här med att gå ut är lite knepigt. Jag får panikångest av tanken att gå ut genom dörren så det funkar sällan. Men de gånger jag väl kommer ut så får jag panikångest över att jag måste gå tillbaka till lägenheten som måste städas, diskas, dammsugas osv.

Lite knepigt det där.

Anmäl
2010-08-14 23:00 #7 av: LenaR

Ah shit vad jag känner igen det där. Jag kan vara precis likadan. Jag kommer inte ut på en promenad för jag måste arbeta, jag kommer inte iväg till jobbet för jag måste diska, jag kommer mig inte för med att diska för det behövs dammsugas...

Gör inga stora saker. Kommer du inte ut, öppna fönstret och andas lite frisk luft i någon minut.

Sänk ambitionsnivån. Diska en gaffel på morgonen. Plocka upp den största dammråttan på kvällen. Känn dig nöjd med vad du åstadkommit, jämfört med igår när du inte gjorde något alls.

Varje liten sak du gör annorlunda är ett STORT steg i rätt riktning.

Jag har varit där du är nu, det går att få ett slut på eländet.

Anmäl
2010-08-14 23:01 #8 av: evrekaw

Spikmattan är älskad av vissa hatad av andra... Men den får mig att "landa" och gå ner i varv.

Anmäl
2010-08-14 23:44 #9 av: UlrikaD

#7 Har städat en musbur! Dock är det inte att rekommendera att flytta möss när man skakar som ett asplöv...katten iakttog det hela med spänning.

#8 Ligger på den framför tv:n på natten när jag ska försöka varva ner, faktiskt väldigt skönt.

Anmäl
2010-08-15 00:19 #10 av: LenaR

Trodde katten att den skulle få middag? ;D

Spikmattan är skön, synd bara att jag aldrig kommer ihåg att använda den. Obestämd

Anmäl
2010-08-15 00:25 #11 av: UlrikaD

#10 Både katterna och illrarna tror helt och fullt på att man kan äta möss. Har försökt förklara för dem att det bara är ett rykte de har hört och inte alls stämmer med verkligheten. Möss är snälla och söta varelser och de ska man bara titta på och gosa med.

Vet inte riktigt om de tror på mig, men jag kör hårt på den linjen iallafall.Flört

Anmäl
2010-08-15 01:08 #12 av: LenaR

Skrattande

Anmäl
2010-08-16 15:19 #13 av: rolnor

För att få ned pulsen så kan kanske beta-blockerare vara en lösning, Seloken och allt vad dom heter, ger nästan inga biverkningar såvitt jag vet. Det låter hemskt din berättelse om hur du ligger och skakar, känner verkligen för dej, stackars...

 

Anmäl
2010-08-16 19:12 #14 av: UlrikaD

Jag lyckades ringa till vårdcentralen idag. Tog dem 6 timmar att ringa tillbaka och de 6 timmarna har jag suttit och stirrat på telefonen som om den vore en kobra. Fattar inte vad jag håller på med eller varför det är så här.

Förra gångerna har jag pratat med folk som varit totalt oförstående men inte den här gången. Hon sa att hon hörde min röst vibrera och bokade in mig på en akut-tid imorgon vid halv två.

Nu ska jag bara ta mig dit också och hoppas att personen jag träffar inte avfärdar mig. Då tar jag vägen under en spårvagn istället för i på hemvägen.

Nej, jag har absolut inga självmordstendenser, har för mycket djur som behöver mig för det. Är bara så trött på att inte fungera som folk. Vanliga människor har över 12 timmar per dygn att göra saker på. Mina fungerande timmar är ner på två nu.

Anmäl
2010-08-16 22:12 #15 av: LenaR

AAAAhh va bra att du ringde, och va skönt att du blev tagen på allvar, och vilken lättnad att du fick en tid imorn!! Lycka till hos läkaren eller vem du nu ska träffa. Jag ska tänka på dig vid halv två imorn och skicka lite positiva energier så du får ett bra möte.

Glad

Anmäl
2010-08-16 22:40 #16 av: UlrikaD

Tack, det uppskattas!!

Anmäl
2010-08-17 12:17 #17 av: Aviendha

Håller alla tassar för att det ska gå bra idag!

Anmäl
2010-08-17 20:26 #18 av: LenaR

Hur gick det, Ulrika?

Anmäl
2010-08-17 20:35 #19 av: Musiken

Haller ocksa tummar och tassar och hoppas pa att allt gick bra idag!

Anmäl
2010-08-17 20:55 #20 av: UlrikaD

Ja, vad ska man säga...mer än att ibland ska tydligen även jag ha tur och hitta rätt.

Fick en läkare som inte stressade, inte hade bråttom, tog sig tid och lyssnade på mina stamningar. Svårt att prata och formulera meningar när man skakar. Och dessutom talar jag inte om för någon hur jag mår. Så det var lite svårt.

Har ju mått så här extremt dåligt i över ett halvår men mått allmänt dåligt i flera år, men aldrig tagit tag i det. Jag är ju ändå sjukskriven för migrän så att jag inte går utanför dörren på veckor åt gången spelar liksom inte så stor roll.

Han fick mig att sitta ner och andas djupt i 2 minuter innan han tog puls och blodtryck. Då kom jag ner i 100 i puls, vilket ju inte var någon bra vilopuls kanske.

Fick beta-blockerare utskrivet direkt, han ville även träffa mig igen nästa vecka för en uppföljning och diskutera vidare. Han anser att man bör göra någonting åt min depression som ligger i botten. Den har jag ju egentligen inga problem med, det är panikångensten som bråkar med mig. Men jag inser ju att man kanske inte ska må som jag gör dagligen. Så jag är öppen för förslag helt klart.

Sen tog jag sänka och blodprov och jag som är nålrädd kände absolut ingenting, så återigen, tur.

Och när jag var på apoteket för att hämta både dessa tabletterna, migränmedicin och allergitabletter fick jag höra att det var min sista dag på högkostnadsskyddet innan ny period så jag kom jättebilligt undan. Hade jag kommit imorgon så hade allt blivit så mycket dyrare. Så återigen tur.

Får väl se ifall dessa tabletterna gör någon skillnad, skulle börja med 1 om dagen men det gick att höja till 2 ifall jag inte märkte någon effekt. Och så får vi se vad som händer nästa vecka då.

Fick även telefonnummer till både kurator och psykolog på stället, men i och med att jag har svårt att säga hur jag mår och bara säger: bra så fort nån frågar så vet jag inte om det är så aktuellt. Måste hålla masken upp och inte låta någon veta.

Anmäl
2010-08-17 21:27 #21 av: LenaR

Vilket flyt du hade! Glad

Hoppas det blir bättre nu med medicinerna. Jag tror att bara en pulssänkning kommer att betyda mycket för hur du mår.

Skönt att du fick en inkännande läkare! Sånt betyder mycket.

Lycka till nu!

Anmäl
2010-08-17 21:34 #22 av: Aviendha

Härligt att höra! Hoppas verkligen att tabletterna hjälper nu.

Anmäl
2010-08-17 22:01 #23 av: UlrikaD

Jag ser positivt på saken, det kan ju åtminstone inte bli värre. Funkar det inte så har jag ju en återbesökstid och jag behöver inte gå igenom krånglet med att ringa, få rätt person att prata med, boka ny tid osv.

Anmäl
2010-08-17 23:15 #24 av: Aviendha

Du har så rätt.

Funderade lite kring deras tankar på psykolog eller liknande för depp och ångest. Depp gör det ju tungt och jäkligt men ångesten och speciellt panikångest kan vara ett aber som sätter redwoodträd i hjulen för en.

Masken du pratar om är otroligt vanlig och tyvärr gör väl den att många inte söker hjälp heller. Man vågar inte öppna upp och det kan vara svårt att göra det när man knappt längre minns hur man ska göra. Däremot kanske just din ångest kan vara en inkörsport. Det finns ju diverse behandlingar för ångest och panikångest och söker du just för en specifik sak så kanske det är enklare eftersom både du och personen mittemot vet varför du är där och man har en konkret sak att jobba kring. När jag fått samtalsterapi för depression så har det mer varit att man ska prata om det jag tycker är jobbigt och det är ju allt och inget. Masken sitter ju rätt hårt och jag har inga problem alls, det jobbigaste jag kan tänka mig är folk som trycker på "korsagatanknappen" bara för att utan att gå över. Jag har i varje fall upplevt det som enklare att diskutera ångest, snurra kring frågor som när jag får ångest, om jag vet varför, hur jag reagerar, hur jag försöker hantera det osv. Fast det är ju bara jag  och nu ska jag sluta innan jag svammlar ihjäl dig Förvånad

Anmäl
2011-01-31 19:09 #25 av: Snarvel

Min kompis som nu är 16 år har ungefär samma problem som du beskriver. För att komma in i situationen kan jag förklara hur det hela ligger till.

 

Hennes familj har det väldigt jobbigt just nu. I somras gjorde de en resa till Tyskland, där hennes pappa helt plötsligt fick en hjärtattack inne på hotellrummet mitt i natten. Familjen försökte desperat väcka sina rumsgrannar genom att banka på alla dörrar och be om hjälp - eftersom telefonen i deras rum inte funkade och dom var på högsta våningen.

 

Dom fick iväg honom till akuten till slut, men det var tyvärr redan försent.

 

Kort därefter - ca en månad, dog både hennes farfar av ålder och farbror av en tumör i hjärnan, vilket har dragit ner henne till ''det svarta hålet'' av depression och panikångest.
Hon ligger ofta sömnlös på nätterna och stirrar in i en vägg, och bara väntar på att tiden ska gå. När hon väl somnar vaknar hon snart skrikandes, kallsvettas, och gråter. Mamman får då gå in och krama om henne tills hon sedan övergår till att vara i chocktillstånd, och sedan svimmar. Dagen efter minns hon ingenting.

Pappan jobbade på ett företag (där även mamman var anställd) som han delade gemensamt med sin barndomskompis Olle, men efter att pappan dog skingrade Olle pengarna och har gömt sig, och poliserna söker nu efter honom men har ännu inte hittat honom. Olle kommer heller inte till domstolen. Familjens vatten har slutat funka och de har stora elräkningar och är kanske tvungna att sälja huset om inte denna Olle hittas.

Till råga på allt det här har min kompis även blivit våldtagen av sin egen vän för några månader sen. Självklart blev han anmäld, men eftersom hon var påverkad den kvällen valde dom till att inte straffa honom mer än samhällstjänst.

Hon går hos BUP, vårdcentralen, skolsköterskan, läkare och psykolog. Det dåliga är att hos de ställen hon har terapi får hon fel människor att prata med - som istället försöker påpeka att hon är störd i huvudet och behöver läggas in på hem. Och det alla läkarna gör är att bara skriva ut fler och fler starkare mediciner som ska ''hålla henne igång'' , såsom amfetamin, sömnpiller, alvedon och piller mot depression, för att bara nämna några väldigt väldigt få av alla hon tar. Hon har ett eget skåp fullt med mediciner som hon tvingar i sig dagligen.

Hon vaknar alltid med feber, kan inte röra sig ur sängen utan måste ligga och skaka i över 3 timmar innan hon kan resa sig upp. Så fort hon varit utomhus och kommer in genom dörren faller hon ihop på golvet och får kramper, ryck, och skakningar, hennes ögon rullar upp, hon får svårt att höra mig, och delar av hennes kroppar domnar bort. På lektionerna ser jag även hennes händer skaka så våldsamt att hon inte kan skriva rätt.

Även ätstörningar och kväljningar är något hon har, och skär sig så djupt som 1 cm ner i armarna med rakblad, knivar och alla möjliga redskap.

Hon försöker skippa att ta sina mediciner eftersom dom får henne må väldigt dåligt, men då hotar både läkarna och BUP med att lägga in henne på hem, vilket varken hon eller hennes mamma vill, om hon inte tar medicinerna. Men enligt lag har dom tydligen rätten att göra så, om dom anser att hon behöver det.

 

Ändå sätter hon på sig den omtalade ''masken''. Hon försöker vara så glad som möjligt och få ett riktigt stoneface som inte visar hur hon mår. Hon är rädd att tala ut eftersom många tar henne som en störd person, och alla runtom henne försöker tvinga ut henne alla hennes tankar och åsikter, men när hon väl talar ut stirrar alla bara på henne som om hon vore en idiot.

 

Jag vill verkligen hjälpa henne, och få läkarna att ta bort tanken på att lägga in henne på hem, eller ge henne fler mediciner. Har dom rätten att ens göra så? 

Vad ska jag göra? Finns det något mer än att försöka trösta henne och bara finnas där? Jag tycker inte en 16-årig flicka ska behöva genomlida sånt här, och jag som vän vill verkligen vara till hjälp eftersom det är till mig hon talar ut och att jag är den enda som förstår henne.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.