Jag trodde att det skulle vara skont att komma hem till Sverige en svang, men den har semestern verkar bara ta ohyggligt pa krafterna istallet for att verka som en valbehovd vilopaus.

Jag kanner mig helt kraftlos, och bara att skriva pa tangentbordet kanns som att springa ett maratonlopp. Jag orkar ingenting.
Jag orkar inte umgas med min familj som jag inte sett sedan i julas, jag orkar inte umgas med mina vanner som jag inte sett pa annu langre, jag orkar inte ens fika med alskade, alskade morfar. Jag orkar inte sova, jag orkar inte rora pa mig, jag orkar inte titta pa film, jag orkar inte lyssna pa radion, jag orkar inte virka, jag orkar inte trana, jag orkar inte tanka och jag orkar inte grata.

Jag tvingar mig till att umgas nagon timme varannan dag eller sa, for att halla masken uppe, men det ar jobbigt.. Och inte ens da orkar jag prata, utan jag sitter mest bara med dem framfor TVn. Tog mig till Uppsala haromdagen med en kompis ocksa, men vandrade mest bara haglost omkring.

Mycket ligger nog i skuldkanslor.. Jag har daligt samvete for att jag aldrig ser dem, och an varre blir det nar jag inte orkar nar jag val ar hemma. Jag kanner mig sa otacksam, besvarande och ivagen. Folk bollar runt och fixar och donar sa att allt ska flyta pa sa smidigt som mojligt for mig, men ingenting gor jag…

Jag skulle vilja kunna satta mig och grata ut lite, slappa pa trycket, men jag orkar inte. Dessutom finns det nog inget tryck dar inne att slappa pa. Det ar helt tomt.

Jag langtar tills jag kan aka hem igen, men da kommer skuldkanslorna igen over att jag slosat bort tva veckor som jag verkligen inte tagit vara pa det minsta. Och jag vet att det kommer droja annu ett ar antagligen innan jag far chansen att traffa dem igen. Och jag vet att val hemma rader samma tomhet… Om an mindre direkta skuldkanslor da jag kan skylla pa att jag inte kan traffa dem da jag faktiskt bor i ett annat land.

Ville bara skriva av mig lite..