Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
09. Depression/Ångest

Sätter extrem press på mig själv.

2010-08-17 11:52 #0 av: Tangotime

Det har varit tufft sen jag var liten. Kanske 5-6år gammal. Nu är jag nyss fyllda 30 och känner att jag börjar på panik över att jag aldrig kommer någon vart med mig själv. Känns som om hela livet har strulat och jag har inte kunnat jobba normalt någonsin. Det här med jobb är den största biten i mitt tänkande just nu. Jag vill jobba men klarar inte ens av praktik. Jag har jobbat. Fan, jag har ju kört lastbil i 8månader! Men jag vet inte hur jag bar mig åt i den tuffa branchen och jag mådde inte särskillt bra då heller.

Nu har jag inte jobbat sen jag blev gravid. Blev sjukskriven 1/1-2007. Blev av med jobbet 1/12-2009 så sen dess har jag varit sjukskriven efter att ha gått mer eller mindre rakt in i väggen. I början satt jag bara och stirrade 3½tim/dag när Ella var på dagis. Nu har jag gått från det till något piggare och jag orkar mer även om hjärnan lägger av ibland och bara vill inte mer. Min man är ganska förstående, men säger ibland att han undrar varför jag inte söker några jobb. Hm, jag är ju sjukskriven och inte arbetslös/jobbsökande. Jag äter ju medicin för att jag är sjuk, ändå kan jag inte se mig själv som just sjuk utan känner mig mest arbets skygg och värdelös.

Ofta går jag händelserna i förväg och "vet" hur folk kommer att reagera innan dom ens vet det själva. Oftast har jag givetvis fel. Men då är skadan redan skedd och jag har blivit ledsen/sårad över något som inte ens hänt!

Tiden går och jag har varit sjukskriven i 8månader nu! Nästa månad kommer jag att träffa min psykolog och försäkringskassan för en uppföljning och även om dom säger att jag inte har någon press på mig så känner jag mig oerhört pressad i alla fall. Som om dom vill att jag ska ut i arbetslivet nu direkt! Och detta är skit jobbigt för mig. Jag vill verkligen jobba! Men jag vet inte hur jag ska klara av allt! Det är så mycket runt omkring också. Ella ska till dagis/hämtas på dagis, hundarna måste jag hitta hundvakt till och att bara ta sig till jobbet i tid blir en pärs! Väl där faller jag direkt om jag möter motgångar. Det räcker med att det kör i hop sig. Ett ex är när jag körde lastbil och jag precis lämnat Borås efter en jätte stressig dag och chefen ringer och säger att jag fått en extra pall att hämta och måste vända. Vid ett sånt tillfälle faller hela min värld och jag känner mig både hopplös/värdelös och som om jag ALDRIG ska komma hem. Min fritid är viktig för mig och måste jag jobba över mår jag jätte dåligt. Känner mig skit löjlig.

Var bara tvungen att skriva av mig lite kännde jag!

Anmäl
2010-08-17 12:41 #1 av: Sindylina

Hej! Ditt inlägg kunde ha varit skrivet av mig. Jag känner igen mig i mångt o mycket. Jag är också sjukskriven, sedan sex år tillbaka. I dec är jag "friskförklarad" o ska ut i arbetslivet. Det skrämmer mig ngt oerhört. Men jag försöker att inte tänka så mycket på det. Jag vill inte att dessa tankar ska förstöra min vardag.

Jag tänker på det du skriver om lastpallen, att du fick vända o hela din värld faller samman. Där har jag också varit, när jag jobbade o mådde som sämst. Jag vet hur en sådan liten "skitsak" kan ställa till det. Det verkar simpelt men är det inte.

Försök att inte tänka så mycket på mötet med fk i förväg. Det gör förmodligen bara att du stressar upp dig, får ångest o mål dåligt. Försök leva här o nu, ta en dag i taget o fokusera på nuet (mindfulness).

"Ofta går jag händelserna i förväg och "vet" hur folk kommer att reagera innan dom ens vet det själva. Oftast har jag givetvis fel. Men då är skadan redan skedd och jag har blivit ledsen/sårad över något som inte ens hänt!"

 Det där känner jag också så himla väl igen. Jag drar mina egna slutsatser o "vet" vad folk tänker om mig, varför de inte hör av sig osv. Men just detta kopplar jag ihop med min fobiska personlighetsstörning.

Anmäl
2010-08-17 15:20 #2 av: Bergspuman

Undrar om du inte ska börja väldigt lätt och försiktigt?

Det du tänker nu, är heltidsarbete med övertid och så stressar du upp dig inför det.

Jag skulle snarare säga att du ska ARBETSTRÄNA och det bara typ 2 timmar om dagen till att börja med.

En väninna till mig som gick in i väggen, tog det 4 år för innan hon var uppe i sin heltid. Hon började år 1 med arbetsträning, trappade sedan låååångsamt upp tills dess att hon kände att det bar.

Sänk ribban! Det är ett måste!

Kvinnliga höjdhoppare börjar inte med 2.02, de börjar med kanske 1.80!

Anmäl
2010-08-17 20:26 #3 av: Tangotime

Tack för stödet! Ja det är väl lite så att jag får panik av allt man läser om i tidningarna när det gäller försäkringskassan och dom utförsäkrade. Då tänker jag att jag kommer vara sjukskriven ett par månader till, sen skrivs jag över till arbetsförmedlingen helt och måste söka jobb på heltid och "ska" ut i heltids jobb. Och sen klara sig helt själv så som jag fått göra tidigare.

Jag har ju heller inget jobb att gå tillbaka till och att köra lastbil kommer bli svårt! Dels för att jag bara vill jobba 75-80% så länge jag har barn på dagis och ska jag då arbetsträna först vet jag inte hur det ska gå till. Men jag tycker det är roligt att köra lastbil, om jag bara slapp ha en mobil som ringde flera gånger i timmen med nya order om vad ska jag göra osv.

Nu har jag ju chansen att prova nya saker för att se vad som passar mig. Men så är jag rädd för att hamna på nåt ställe som inte passar alls. Dessutom verkligen hatar jag att bli "sär behandlad"!

Anmäl
2010-08-18 21:53 #4 av: Sindylina

Jag blir utförsäkrad i dec o jag kan berätta lite om hur det går till. Jag ska först på ett möte med fk o af. Därefter blir det individuella, vägledande o utredande samtal för att komma fram till vilka förutsättningar jag har till arbete. Jag får träffa arbetsförmedlare, sjukgymn, psykolog, arbetsterapeut o en socialkonsult.

Jag kommer få en individuell handlingsplan som ska leda vidare till jobb utifrån mina förutsättningar.

Så går det tydligen till i det stora hela. I alla fall på pappret. Tycker det låter ganska vettigt.

Anmäl
2010-08-18 22:14 #5 av: Tangotime

#4 Oj, ja det lät ju inte alls som man tror att det går till! Jag trode väl mer eller mindre att man helt enkelt inte längre fick pengar från fk utan fick anmäla sig hos af som "vanlig" arbetssökande.

 

Anmäl
2010-08-19 11:29 #6 av: Sindylina

Ersättningen är tyvärr väldigt låg om du inte har rätt till a-kassa. Endast 223:- per dag.

Anmäl
2010-08-19 13:55 #7 av: Tangotime

Jag är ju med i både A-kassan och facket så därifrån hoppas jag att jag har rätt att få pengar.

Anmäl
2010-09-20 16:22 #8 av: lakrits69

#4

Hej!

Jag har gått den "vettiga" vägen, hela rehabiliteringspaketet är färdigt = försäkringskassan är färdig med mig! I jan. blir jag utförsäkrad, så vad det med det.

Jag trodde verkligen på den här rehabiliteringen men vilken nit, det är ingen hälsokur utan mest att du ska vänjas till att arbeta fastän du har värk eller ångestproblematik.

Efter en månad försvann arbetsterapeuten, träffade henne 2 ggr, sedan terapeuten med KBT efter 20 ggr besök, läkaren fick jag själv ta kontakt med när jag behövde tabletter och den personen som blev kvar i rehabiliteringsteamet var sjukgymnasten som gav mig avslppningsteknik (vilket bestod i att sitta på en stol och andas djupt och slappna av) och av henne fick jag ständiga kommentarer att hon också hade ont, eller hon sov också dåligt ibland, det är bara att acceptera och släppa! Mer rehabilitering var det inte!

Tänk om hon hade fått bo i min kropp i 10 år, kanske en månad hade räckt för att få henne att fatta! I vilket fall som helst fick jag nog efter 6 månader för det ledde inte till något mer än förnedring och jag blev mer och mer förbannad. Jag vågade inte säga något för då hade ju försäkringkassan sagt att jag inte hade fullföljt rehabilitering.Sedan kändes det som om hon ville behålla mig för att mjölka pengar, flera på hennes arbetsplats hade blivit uppsagda, det var en massa besparningar samtidigt, en rör helt enkelt.

Och inte nog med det så fick jag en ny handläggare på AF för min tidigare hade avancerat och hade fått en sådan kompetents på oss utan arbetsförmåga och skulle bli någon chef inom SIFU (tror jag det heter)

Någon som har någon erfarenhet av dem?

Sedan gick jag och arbetstränande (vilket jag fortfarande gör) på en arbetsplats samtidigt med arbetsuppgifter som verkligen inte är i skarpt läge, började med 2 timmar och försöker komma upp i 4 timmar vilket är fruktanvärt svårt när jag har värk och sover dåligt på nätterna. Jag måste lägga mig varje dag efter jobbet och somnar av ren utmattning fastän jag sover 8 timmar varje natt. Jag tycker om min arbetsplats men min livskvalite har blivit i botten. Jag har blivit sjukare pga att jag orkar inte göra några roliga saker längre.

Sedan tyckert jag att försäkringskassan bara lyfte på ögonbrynen till rehab.teamet och undrade vad de höll på.

De har väldigt lite att erbjuda så hur ska de då kunna utföra mirakel!

Och är man sjuk så är man punkt.

Det är ju högerpolitik, de skiter att du är sjuk, det är ditt problem.

Du får hitta en egen lösning. Utomlands försörjer ju släkting sjuka men här i Sverige är man van att staten tar hand om sådant besvärligt, de har inte fattat ännu hur illa de svaga drabbas alliansen.

De som har vill ha ännu mer och vi ska vara tysta och inte förstöra friden.

 

Anmäl
2010-09-21 11:01 #9 av: Sindylina

Usch, ingen rolig läsning. Jag har försökt hålla humöret uppe genom att intala mig själv att det låter bra. Men det blir svårare o svårare ju närmare jag kommer dagen D. Dagen då jag helt plötsligt ska vara frisk...

Jag tror inte heller att jag kommer att fixa att börja arbeta. Som sjukskriven har jag äntligen börjat hitta lite harmoni i livet. Men jag klarar inte av att känna pressen på mig som anställd. Jag blir stressad, nervös o helt slutkörd eftersom jag inte kan slappna av.

 

Anmäl
2010-09-21 14:40 #10 av: Tangotime

Nej det är verkligen ingen rolig läsning! Nu ska jag ut och arbetsträna 3*3timmar/vecka till att börja med. Och jag orkar knappt stå på benen den dagen i veckan jag inte har någon barnomsorg till dottern. Så fort min man kommer hem den dagen stupar jag i säng! I går gick jag och la mig 19:30 för natten och det är tyvärr inte ovanligt. Sen ligger jag vaken 4-5timmar mitt på natten och kan inte sova. Hur ska jag orka ta mig upp och jobba då? Jag som släpar mig till dagis för att lämna dottern och sen går hem och vilar 3½tim tills jag måste till dagis igen.

Det är ju faktiskt så som #9 säger, att man blir sämre om man inte orkar med det roliga. Och jag vill VERKLIGEN inte "ner i skiten" igen.... Gråter

Anmäl
2010-09-21 14:51 #11 av: lakrits69

#10

Det låter som om du behöver sömntabletter, eller bara insomningstabletter, de använder jag för att få någorlunda balans på sömnen. Då sover jag 8 tim på natten och 1 tim på dagen.

Perioder som är lugnare (väldigt sällan) när man inte lever i lika stor ovisshet eller tror att saker ska lösa sig kan jag ha uppehåll men som det är nu med detta besked från försäkringskassan tar jag insomningtabletter men vaknar tyvärr vid 3-4 tiden och kan inte somna om vilket leder till att jag blir sämre och sämre.

Anmäl
2010-09-21 18:44 #12 av: Tangotime

#11 Jag har ju barn som vaknar på nätterna, så jag vågar inte ta nåt. Då kanske jag inte vaknar om hon är ledsen.

Jag vet inte om jag kanske är vaken så mycket på nätterna för att jag är van vid det. Dottern är ju bara två år och har nästan helatiden vaknat 3-4gånger/natt. När hon somnat ligger jag vaken till nästa gång hon vaknar ibland. Så det kanske är så att kroppen är inställd på att den ska vakna även om hon inte vaknar varje natt längre.

Anmäl
2010-09-21 19:35 #13 av: lakrits69

Jahaa! Det där känner jag igen, min var också sängvätare till han var 8 år!

Tjohej va mycket sömn jag hade på den tiden. Tyvärr tror jag att jag detta också har påverkat mina nuvarande sömnvanor. Jag får väldigt sällan djupsömn, som är så viktig.

Hoppas att det vänder snart och din flicka börjar sova hela nätter! Har hon napp och gosedjur? Ibland kan det hjälpa! Eller som jag vet många föräldrar gör, fram för allt när de har fler barn, delar på sig och sover med barnen, för att få sooooova!

Anmäl
2010-09-21 20:23 #14 av: Sindylina

Jag är också livrädd för att hamna "i skiten" igen. Tyvärr tror jag att risken är väldigt stor. Jag orkar inte vara aktiv/arbeta flera timmar i veckan.

Jag tar liksom "lakrits69" sömntabletter el insomningstabletter. Jag försöker att inte ta dem regelbundet utan bara vid behov men det blir vanligtvis ngr nätter per vecka. Natten före jag ska göra ngt o natten efter behöver jag ngt att sova på.

Mina barn sov ofta i min o sambons säng när de var små. Det gjorde att de sov hela nätterna. Skrattande

 

Anmäl
2010-09-22 10:18 #15 av: Tangotime

#13 Nu har ju dottern blöja fortfarande så springa och byta lakan stup i kvarten slipper jag än sålänge. Första gången hon vaknar stannar jag oftast i hennes säng och fortsätter att sova där. Men jag sover dåligt i hennes säng och min man sover dåligt om hon sover i vår säng.

 

Anmäl
2010-09-22 11:18 #16 av: lakrits69

Ställen en extra säng i dotterns rum,  idealiskt men sådan där som du drar fram under hennes!

Anmäl
2010-09-22 13:46 #17 av: Tangotime

Hon sover inte om inte jag ligger jämte. Men vi jobbar på det så nu när jag lägger henne står jag bara jämte sängen. Hon har en ganska hög säng.

Anmäl
2010-09-23 08:21 #18 av: Loveferrets

Har oxå dom problem du nämner och det har varit så sen jag i princip började skolan, idag har sjukpension och har haft det i 10 år nu. Är snart 39

Tyvärr har jag inga råd till dig mer än att jag beklagar att folk tvingar dig ut i arbetslivet när du verkligen inte klarar av det. Vissa har fanemej ingen som helst förståelse och det är tragiskt. Jag tycker på allvar att dom skulle gett dig sjukpension oxå tills vidare, inget som är begränsat alltså. För det är ingen ingen ingen som förstår hur det verkligen är när man lever med det varenda dag.

Jag hoppas det ordnar sig och ta hand om dig vännen kram.

Anmäl
2010-09-23 09:03 #19 av: Tangotime

#18 Skönt att man inte är ensam! Här finns ju förståelsen som man saknar från släkten.

Jag vill verkligen inte gå hemma, jag vill ju jobba det är nog därför som jag hoppas SÅ mycket på att det här ska fungera nu. Men samtidigt är jag ju självklart livrädd för att jag ska misslyckas. Och gör jag det kommer jag dra ner mig själv. Det är ju så jag känner mig, misslyckad för att jag inte kan göra allt jag vill. Och visst är det bra att börja i liten skala. Men jag skulle helst bara hitta ett jätte bra jobb och börja jobba 75% och "glömma" all skit. Men så har jag gjort förr och det tar mellan 6-12månader sen är jag här igen och stampar i detta djupa hål!

Anmäl
2010-09-23 09:35 #20 av: Loveferrets

#"19, Förstår precis vad du menar, Jag vet inte hur ofta jag försökte kämpa och sen var man där igen, Jag ville oxå jobba o hoppades så himla mycket o de slutade bara med kaos varenda gång. Nån sa till mig en gång, "vill man tillräckligt mycke så går de", men för mig handlade det inte om viljan för den fanns där, precis som för dig. men man var samtidigt vettskrämd av att misslyckas o hur man än försökte blåsa bort de så fanns det där ändå.

Jag mådde sämre o sämre efter varje "omgång" o var så knäckt, till sist fråga jag mig själv om det var värt att må så där med alla turer fram o tillbaka, jag blev tvungen att välja, fortsätta som förrut eller få pension, även om det sistnämnda oxå är ett slag i magen så är jag ändå glad idag att jag blev beviljad det o tog de här beslutet, jag tror på allvar att jag inte hade levt idag annars. Jag stod inte ut med alla djupa hål som kom gång på gång.

Anmäl
2010-09-23 11:57 #21 av: Tangotime

Men jag vill verkligen inte gå hemma för att jag "inte kan jobba". Jag HATAR att helatiden tro att andra tycker att jag bara är "arbetsskygg" eller lat. Det är verkligen skit jobbigt! Så JAG ser inte själv att jag har anledning att vara hemma. Jag är ju inte så fysiskt sjuk att jag inte "kan" jobba. Tyvärr sitter ju mycket i huvudet och pga uppfostran/uppväxt och släkt/vänner så ser jag inte det som en tillräckligt bra anledning. Hur många gånger får man inte höra "-men det sitter ju i huvet på folk!" Det ska ju inte spela någon roll om man är psykiskt eller fysiskt sjuk. Men det gör skillnad för folk!

Jag har varit hemma under hela den tiden vi har bott i huset. INGEN har frågat varför av grannarna. MEN när jag trampade på en spik och fick hoppa på kryckor sa flera grannar "-Så du är sjukskriven nu då?" Eh, så fort det SYNS att man inte är ok så är det accepterat att man är hemma.....

Anmäl
2010-09-23 12:14 #22 av: Loveferrets

"21, Jag vet att det gör skillnad för folk och det är väldigt frustrerande men man får försöka tänka på sig själv och strunta i vad folk tycker/tänker och tror. Jag tyckte inte heller jag hade någon anledning att "gå hemma" , men det slutade i katastrof som sagt och jag hoppas verkligen inte att det blir detsamma för dig.

Det viktigaste är hur du mår och om det är värt allt slit det innebär varje gång. Visst får man blickar på sig och får ofta höra att man är lat men det är för att dom inte fattar bättre och fråga vad som egentligen ÄR fel det vågar dom dock inte. Det viktigaste är att du själv och dom som står dig nära vet.

Anmäl
2010-09-23 16:42 #23 av: Tangotime

#22 Jag får nästan lite dåligt samvete när jag tänker på det för det känns lite som mina föräldrar skäms för att jag går hemma.

"Alla" i min pappas släkt är egenföretagare, välutbildade, arbetsnarkomaner med "höga" positioner. Mina föräldrar är vanliga arbetare, och så kommer jag....sjukskriven. Jag tyckte det känndes som ett nederlag när jag började köra lastbil, men då jobbade jag i alla fall. Nu gör jag ju inte ens det!

Anmäl
2010-09-23 17:28 #24 av: Sindylina

Usch ja, det där känner jag igen. Minns när jag först blev sjukskriven, hur svårt det var att berätta det för min mamma o syskon. Det var ett nederlag.

Min familj är också vanliga arbetare men de jobbar mycket, de ställer alltid upp, de stannar aldrig hemma då de är sjuka osv. Det är ju den uppfostran jag fått o jag var lika dan innan det brast.

Ärligt talat vet jag inte vad min familj (mamma o syskon) tycker. Vi pratar aldrig om det. Vi pratar aldrig om det jobbiga.

Men vi ska inte ha dåligt samvete över att vi är sjukskrivna. Även om det är lättare sagt än gjort...

Anmäl
2010-09-23 21:48 #25 av: Loveferrets

Nej man ska inte ha dåligt samvete, alla är vi olika och en vacker dag kan det hända dom. Man kan ju liksom inte hjälpa att det blir så och man är definitivt inte lat bara för det och är det någon som har den inställningen så ä det för att dom inte fattar bättre. Vänta bara tills dom hamnar där själv. Jag är säker på att det kommer vändas emot dom som inte förstår o ska låtsas vara så präktiga.

Anmäl
2010-09-24 11:16 #26 av: Sindylina

Ja, vi är alla olika o alla fixar inte att jobba. Nu när jag ska ut i introduktionsprogrammet säger ALLA i min omgivning (förutom min sambo, det är nog bara han som känner mig) att det måste vara ngt att vara glad över.

Det kanske det är men samtidigt så vet jag att jag förmodligen inte kommer att fixa det. Enda gången jag kan känna mig ångestfri är när jag är hemma utan krav.

Anmäl
2010-09-24 11:32 #27 av: Tangotime

Ja det är svårt för all oförståelse bland folk. Min man försöker förstå, men han som ser mig varje dag och pratar med mig jämt har faktiskt svårt att förstå det här med jobb. Jag gör ju en hel del hemma! Har tapetserat och målat om i sovrummet nyligen och nu håller jag på att måla om hallen. MEn det han inte förstår är att jag inte är lat. Det är ju den psykiska press och stress man utsätts för när man har en massa krav på sig på ett arbete som kan vara så himla tufft. Men då säger han "-Men du fixade ju att köra för Martin som är ett sånt ärkepucko". Och så tror han att bara för att jag stod ut i 8månader med den dumma idioten till chef så "gick det bra". Men jag hade ju ett rent helvete varje kväll jag skulle somna för jag hade sån ångest över att behöva åka till jobbet dagen efter. Sen fixade jag det, visst! Och vissa stunder hade jag riktigt trevligt på jobbet för jag älskar utmaningar och det var det verkligen att hoppa runt som lastbilschaufför på ett gäng nya företag jämt och ständigt. Men tillslut kom jag till en gräns när jag klappade ihop totalt och TUR var det väl att jag råkade bli gravid just då och faktiskt kunde ta till lite illamående, yrsel och foglossning för att få bli sjukskriven! Annars vet jag inte vart jag hade tagit vägen. Förmodligen ner i ett väldigt djupt hål!

Anmäl
2010-09-24 13:52 #28 av: Sindylina

Jag blir nästan lite tårögd när jag läser det du skriver, dels för att jag minns hur jobbigt det var när jag själv jobbade. All denna ångest som inte syns på utsidan. Alla tyckte alltid att jag såg så glad o pigg ut (påklistrat leende). Hur svårt det var att somna, att jag vaknade jättetidigt o inte kunde somna om, jag att fick tillbringa morgnarna på taletten för att jag blev dålig i magen av all ångest osv.

Dels för att jag kan sätta mig in i hur du mådde. Ja, det är en sak att göra saker hemma i skydd från all psykisk stress o press. Det är ju den som kostar på o gör allt så jobbigt. Hjärnorna får jobba på högvarv o vi blir trötta.

Jag "stod också ut" i nästan hela mitt yrkesverksamma liv (15 år) för jag är uppfostrad så. Att alltid vara fröken duktig, alltid ställa upp, bara bita ihop. Jag var deprimerad i massor av år utan att ens veta om det, jag trodde livet skulle vara så, det var min vardag. Jag begrep verkligen inte meningen med livet. Tur att jag hade mina barn...

Jag försvann ner i det djupa hålet (utmattningsdepression) o det är där jag är så otroligt rädd för att hamna igen...

Kram

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.