Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
18. Ätstörningar

Självkänsla

2010-08-02 23:58 #0 av: tililili

Jag har bulimi, anorexi, ortoxi om vartannat. Just nu är bulimin det största problemet. Jag har kommit fram till att jag har otroligt dålig självkänsla. Jag har bra självförtroende, jag vet att jag kan och klarar av saker, jag kan till och med tycka att jag själv ser bra ut och att jag ibland faktiskt kan vissa grejer bättre än andra.

 

Men min självkänsla är botten. Det låter så patetiskt när man säger eller skriver det så här för om man är medveten om det så är det väl bara att inse att det självkänslan det är fel på, inget riktigt fel på dig, utan det sitter bara i huvudet, egentligen är du lika mycket värld som alla andra. (Om ngn förstår vad jag menar)

Men så lätt är det ju inte tyvärr, särkilt inte då alla mina tankar och försök till att få att jag kanske åtminstone gör ngt bra för människorna i min närhet leder till att hela mänskligheten egentligen är ganska onödig då vi mest förstör för resten av naturen och djuren.

Vad har vi för rätt att ta för oss på detta viset?

 

Men försöker bortse från det, vi finns ju faktiskt ;)

Men jag känner ändå inte att jag har ngn plats att fylla. Mina kompisar har andra kompisar att vara med. Jag har väl någonstans börjat inse att folk faktiskt saknar mig när jag inte är med, delvis det som fått mig att fundera, men kan inte riktigt ta till mig det och förstå det, det är inte bara så att jag får vara med, de vill att jag ska vara med, inte bara att jag får vara med...

 

Men som sagt mycket svårt att ta till mig och riktigt tro på det... men det gör att tankarna börjar snurra. Jag kanske skulle kunna ha det bättre än jag har nu?

 

Men hur ska jag kunna ta till mig ett självhjälpsprogram eller en behandling när jag egentligen inte tror på att jag är värd ngt? För mina kompisar har ju andra kompisar som lätt skulle kunna ta min plats, står ingen så nära att de inte skulle kunna gå vidare och så har vi ju det där med mänskligheten.

Mina föräldrar skulle naturligtvis bli ledsna, det skulle kunna knäcka dem, så det är inte så att jag sitter här och tänker ta självmord för jag tänker inte misshandla dem mer än jag redan gör.

Men så var det mänskligheten.

 

Men, säg nu att jag skulle påbörja en behandling, och det skulle fungera, min självkänsla skulle öka. Jag skulle tro på det, att jag hade en plats, fyllde ngn nytta.

Vill jag verkligen det? Jag kanske skulle må bättre, men att gå omkring och tro, verkligen tro på att jag fyller ngn nytta. Det känns väldigt fånigt. Och hur ska jag med den inställningen kunna ta till mig en behandling?

Anmäl
2010-08-03 05:39 #1 av: Musiken

Oj vad jag kanner igen mig i din text!!

For att oka sjalvkanslan, sjalv eller genom terapi/behandling/coach, sa maste du sjalv vilja for att det ska fungera!

Jag har precis borjat lasa Mia Tornbloms bok Sjalvkansla nu!, och trots att jag aldrig fattat vitsen med sjalvhjalpsbocker, sa har hon faktiskt fatt mig att borja tanka lite annorlunda. Jag har overraskat mig sjalv faktiskt! Bara genom att lasa (har inte ens borjat med nagra ovningar) sa blir det liksom sma pusselbitar som plotsligt passar in i pusslet. Jag ar langt ifran en manniska med hog sjalvkansla nu, men jag har t.ex. nyss tagit ett beslut som jag aldrig nagonsin hade vagat ta for 2 manader sedan, jag har blivit mycket battre pa att saga 'tack' och 'forlat' (och mena det), vilket har starkt mina relationer till andra manniskor enormt. Jag har ocksa paborjat processen med att forsoka uppskatta (eller iaf acceptera) hur jag ser ut.

For att ta dig till en behandligt sa maste du vaga vilja forst. Det hor till att tvivla, att fundera pa om det inte bara ar en massa logner vi lar oss tro pa osv. Men det ar skont att kanna sig sa mycket friare i sig sjalv! Det ar skont att inte kanna att man behover bry sig om allt! Det ar skont att helt plotsligt sa blomstrar de viktiga relationerna i ens liv! Och behover vi verkligen, personligen, fylla nagon nytta? Racker det inte ratt bra med att vara en i mangden - for tillsammans sa kan vi gora bra mycket mer an vad en ensam manniska kan! :)

Anmäl
2010-08-03 19:00 #2 av: evrekaw

#1 Ja visst är Mia Törnblom bra!!! Särskillt som hon inte är något viktigpetter som inte vet hur det är att må skit... Hon har själv kämpat med ätstörningar, missbruk osv.

#0 Det viktigaste - oavsett vilken form av hjälp och terapiform vi väljer eller erbjuds - är trots allt vår egen vilja...

Att man innerst inne vill vidare, vill bli bra...

Den viljan måste finnas där, annars är allt meningslöst! Om du inte verkligen vill, blir allt du ger dig in i bara ännu en station du genomlever, utan att beröras och utan att någon förändring innfinner sig...

Vad vill du, vart är du på väg, vad är ditt mål?

Svårt att svara på - jag vet... Men det är frågor man måste ställa sig själv om man ska kunna nå någonstans...

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.