Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
03. Allmän psykologi

Så jävla känslig

2010-08-02 11:31 #0 av: Bergspuman

Jag lär mig visst aldrig. Min sårbarhet och känslighet är fruktansvärd. Tur att jag redan är under medicinering, annars skulle det här kraklet med särbon jag har just nu, kunnat göra att jag åkte rakt ner i ett återfall.

Känner mig så himla ledsen. Äta känns vidrigt. Längtar bara tills jag får komma hem och lägga mig i sängen och dra lakanet över huvudet.

Det är öken att ha den här sortens sårbarhet.

Anmäl
2010-08-02 17:22 #1 av: HannaM

Ja visst är det det. Styrkekram!

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2010-08-02 17:22 #2 av: evrekaw

Kraklet med särbon..? Har det hänt något? Eller menar du att det bara är i ditt huvud det spökar? Eller en kombination?

Ja, det är tufft att vara tunnhudad, som jag kallar det... Tack och lov går det i vågor för mig. Menar du att du är så jämt?

Anmäl
2010-08-02 17:40 #3 av: Bergspuman

Nej jag är tyvärr så jämt... Och det syns inte på mig för jag har en ganska karsk och bestämd yta. Men innanför den så är jag skörare än pappersväggar. Min läkare, som behandlade mig för deppåterfallet hösten 2006 sa till mig att jag fick INTE sluta med medicinen annat än om det var 100% stabilt i min tillvaro. Och när är det någonsin det? Obestämd. En motgång eller kanske två på en gång, det räcker för att jag ska bli nedstämd. Tyvärr. TROTS medicin.

Kraklet med särbon verkar vara på väg att lösa sig, men han har det jobbigt nu liksom jag.

Anmäl
2010-08-02 17:48 #4 av: evrekaw

#3 Jo man tvingas ju mer eller mindre att gömma sig bakom en fasad... Vad skulle man uppnå med att öppet visa utåt hur man mår och känner? Jag föreställer mig att det knappast skulle bli bättre.

Huvudsaken att man inte måste spela hela tiden mot allt och alla, att man har någon/några inför vilka man kan vara sig själv. Åtminstone jag skulle inte orka annars..

Anmäl
2010-08-02 17:57 #5 av: Bergspuman

Det är en jävla sjukdom, unipolär eller bipolär. Sinnesstämningssjukdomar!

Anmäl
2010-08-02 22:29 #6 av: kerstinjo

#4 Jag spinner vidare på det du säger; Jo man tvingas ju mer eller mindre att gömma sig bakom en fasad... Vad skulle man uppnå med att öppet visa utåt hur man mår och känner?

Jag tror knappast att det finns någon som förväntar sig ett ärligt svar. Det skulle vara för jobbigt.

Det är oftast en standardfråga och jag tror att folk aldrig skulle ställa samma fråga till mig igen om jag sa att allt var skit, bara skit och lite till.

#3 Det är ett dilemma du sitter i, eller hur? Du mår inte bra och behöver dina antidepressiona, men din sambo verkar inte riktigt förstå hur du mår, om jag förstod dig rätt.

Jag ber dig inte glömma din sambo, men jag ber dig att ta hand om dig själv. För som du vet så är DU den viktigaste personen i DITT liv.

 

Anmäl
2010-08-02 22:31 #7 av: NaimaG

Du är inte ensam. Blir jag upstressad och påtryckt så kan jag börja grina och sen kommer depressionen som håller i sig i flera dagar och jag har ingen medicinering.

Anmäl
2010-08-02 22:36 #8 av: kerstinjo

Lite OT från vad TS menade.

Men Naima, har det hänt något särskilt?

Anmäl
2010-08-02 22:39 #9 av: NaimaG

#8 vill inte förstöra TS tråd så fråga mig i min egen.

Anmäl
2010-08-03 11:57 #10 av: Tangotime

Jag är också väldigt väldigt kännslig! Men min läkare sa att om det inte blir bättre så finns det en medicin som man får "lite mer skinn på näsan" av. Prata med en läkare och fråga. Det kan ju vara värt ett försök för det är verkligen inte roligt att vara så kännslig hela tiden. Tyvärr sa hon aldrig vad medicinen hette. Men det bör ju en läkare ha koll på.

Anmäl
2010-08-04 13:42 #11 av: isa

Här får du en jättestor bamse-tröstekram från mig!

Anmäl
2010-08-07 20:32 #12 av: rolnor

Jag har haft bipolära tendenser under en kortare tid, förmodligen triggat av för hög dos Zoloft (50mg, nu tar jag 25mg). Jag tycker att jag försöker undvika att vara "mittemellan" mani och deppr. när jag är bipolär, av den enkla anledningen att det gör väldigt ont att vara "mittemellan" hela problemet är för mej svår ångest.

"Det onda har vingar, men det goda tar sig fram med snigelfart." -Voltaire.

Anmäl
2010-08-08 16:53 #13 av: Hawknestgrove

Sen kanske det skulle hjälpa, att få ett prat med en familjerådgivare? I och med att ni har det jobbigt båda två. För att få en utomståendes syn på hur jobbigt ni har det...

 

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-08-08 20:33 #14 av: Bergspuman

Ja - fast vi har ju mest 'funktionella' problem bägge två, han pga att han snart inte har något jobb och jag för att mitt jobb gör mig sjuk...

Anmäl
2010-08-08 20:44 #15 av: Hawknestgrove

Och att ha ett bollplank som inte är partiskt är värt att testa!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-08-08 20:56 #16 av: Bergspuman

Joo... det är jag den första att stämma in i, testade parterapi med framgång med min exman. Men det här förhållandet är såpass nytt än så länge, knappt 1.5 år, och vi bor inte ens ihop, och jag känner mig smått löjlig över att ta in en tredje part när vi fortfarande är i "etableringsfasen"...

Anmäl
2010-08-08 21:02 #17 av: Hawknestgrove

Du är inte löjlig!!! Fråga dig själv, tar ert förhållande stryk av detta? Är du /ni beredda att försöka rädda det? Svarar du ja, så är det ju ingen tvekan. OCh 1,5 år är faktiskt inte nån pyttetid. hade du sagt 1,5 månad, så hade det kanske varit annorlunda...

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-08-08 21:04 #18 av: evrekaw

#15 Jag tog min man en vända i sommar utan inblandning av terapeut! Å då jädrar anamma!!!TystFlört

Jag tror emellanåt att vi är aldeles för konflikträdda i detta avlånga land. Att prata med varandra om hur man känner och tänker kring saker man vet är "brännbart" är alltid svårt. Men det löser inget att gå omkring och tiga ihjäl saker...

Jag tror att vi innerst inne vet vad som är fel, om något är fel. Jag kan fundera några dagar på hur jag ska "lägga upp det" så att han förstår hur jag menar. Men ut ska det!

Anmäl
2010-08-08 21:17 #19 av: Bergspuman

Nej, men det har redan märkts att det är lite svårt att kommunicera med honom, inte för att han inte vill, utan för att han är ovan och inte kan, inte vet hur man gör.

Han är 46 som jag men har inte haft ett längre förhållande på mycket länge, och han har aldrig bott ihop med en kvinna, inte varit gift / sambo som jag. Alltså egentligen en samlevnadsoerfaren ungkarl.

Den som fått ta initiativet till djupare diskussioner är förstås jag.

Men vi hade ett bra samtal för några dagar sedan, när han var här, redde ut begreppen. Jag såg att det var lite påfrestande för honom, han vet inte hur han ska svara på frågor om hur han känner, vad han tycker, han tänker och reflekterar inte som jag gör. Vi är nog väldigt olika där.

Men han har en bra egenskap: han är väldigt bra på att "läsa" av människor, se på dem hur de mår, vad de tänker, osv. Nästan kusligt. Så när jag har velat prata om något, då har han ändå vetat att något var "på gång".

 

 

Anmäl
2010-08-08 23:07 #20 av: Hawknestgrove

han verkar vara et bra kap... Som min... han var ocksåe n inbiten ensamvarg och var också 46 år när vi traffades, det skiljer dock 9 år mellan oss. HAn är äldre.... Tja, i dag är jag 59 och han är 68, vi hänger ihop! OCh vi har  gått i terapi tillsammans i början av vårt förhållande.  På grund av min svartsjuka.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-08-08 23:50 #21 av: Bergspuman

Det kanske är en bra idé att roffa åt sig en ungkarl, men det tar tid att utbilda honom till en bra partner, suck...

Anmäl
2010-08-09 17:52 #22 av: Hawknestgrove

just det!!!!!!! Inte lätt att lära gamla hundar sitta! MEn min hade ett äktenskap bakom sig, han hade varit skild i 10 år.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-08-09 19:52 #23 av: evrekaw

#21 Tja.. Det är med karlar som det är med en bra matta av god kvalité...

Lägger man bara till dem rätt där de ska ligga i början så kan man trampa på dem hur mycket som helst sedan...Oskyldig

Nä, skämt å sido... Jag kan förstå...

Jag levde ensam i nio år med min dotter... Tror inte det var lätt för min man att få "komma in". Man hinner lägga till sig med en massa vanor som inte passar för tvåsamhet.

Hur ska det då inte vara för en inbiten ungkarl att byta vanor och mönster? Han måste tycka väldigt mycket om dig för att genomgå den här processen... Jag tror du är väldigt älskad...Glad

Anmäl
2010-08-09 20:33 #24 av: Bergspuman

#23 Evrekaw du är bara för underbar! När jag läste din liknelse om mattan gav jag till det första gapskrattet på flera dagar. Tack! Skrattande

Anmäl
2010-08-09 20:39 #25 av: Bergspuman

#23 Tänkte tillägga, innan datorn fick hicka och postade inlägget själv, att visst vet jag om att han är väldigt fäst vid mig.

Vi har av vissa skäl bara varit hos mig när vi träffats. Han bor i Norrtälje, har inte bil eller körkort heller. Han får åka buss hit. Det är en resa på minst 1,5 timme. Har själv gjort den, den är supertråkig.

Han sitter och kuskar hit troget, gång på gång. Han har dessutom tendens till åksjuka så han kan inte läsa eller lösa korsord som jag gör på bussen, då mår han illa.

Han må vara rätt tafatt på en del områden men den här uppoffringen att resa hit ständigt, den är beundransvärd.

Dyrt är det också - kostar 6 SL-kuponger per enkelresa.

Jag som pendlar till Enköping har ett regionkort som gäller även till Norrtälje, men det har inte han.

En annan sak som fick mig att baxna, är att jag i förra veckan skällde på honom för att han var oanträffbar när jag behövde ha tag på honom för det där nedrans 50-årskalaset vi bägge glömde. Han berättade efteråt att han blivit så rädd över mitt skäll, att han trodde jag hade gjort slut och dessutom stängde han av telefonen i pur rädsla!

Ja herregud... di små liven! Glad

Anmäl
2010-08-10 18:22 #26 av: Hawknestgrove

verkar vara ett guldkorn du träffat!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2010-08-10 18:30 #27 av: evrekaw

#26 Mmmm en oslipad diamant... Flört

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.