Annons:
Etikettakuta-situationer
Läst 5227 ggr
Emmiiish
2010-07-27 23:51

HJÄLP!

Har skurit/rispat mig i perioder i drygt sju år.

Den här perioden har varat i cirka ett halv år. Jag skär mig nästan varje dag och kan inte sluta när jag väl börjat. Mina ben är översållade med sår och ärr och mina armar är randiga.

Vad ska jag ta mig till? Jag orkar inte ha det så här.

Ann Heberleins boktitel passar bra in på mig:

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"

Annons:
[rolnor]
2010-07-28 00:33
#1

Har du någon vettig att prata med, psykolog/terapeut?

Bergspuman
2010-07-28 00:47
#2

Sök hjälp hos psykvården eller be att få remiss hos vårdcentralen till en specialist. Det lär finnas en ny terapiform, dialektisk beteendeterapi, som visar bra resultat just på personer som skär sig. Men att bryta beteendet kräver kraft och vilja och en stor egen arbetsinsats. Lika mycket ångest som (troligen) föregår skärandet, lär det framkalla att gå i närkamp med ångesten, gradvis besegra den och sluta med skärandet.

Jag vet inte mycket mer än så, men det handlar om, vad jag förstått, att lära sig identifiera känslor som stiger upp, varifrån de kommer, vilka situationer som utlöser dem, samt lära sig andra strategier för att hantera känslorna utan att ta till skärande.

Jag har själv ett slags självskadebeteende, om än inte lika allvarligt, jag fnattar på nagelbanden och fingrarna. När jag är stressad, kan mina tummar se ganska bedrövliga ut.

Känslan som kommer när jag är under hård press t ex på jobbet, är att jag är ensam, ingen ser mig, ingen kan hjälpa mig, jag är övergiven. Jag är helt ensam med ett för stort ansvar.

Tycker du ska vända dig till vården omedelbart.

LinaIsabell
2010-07-28 02:09
#3

Den underliggande orsaken till självskadebeteende är stress (en psykisk belastning som är för stor för att hanteras), vilket gör att man börjar med stereotypiska beteenden (ex att man vankar av och an, biter på naglar osv. Helt enkelt onormala beteenden som inte har någon funktion).

Man gör detta för att kroppen frigör dopamin, som sänker stressen. Man mår helt enkelt bättre av att utföra stereotypiska beteenden.

När belastningen blir högre, så räcker inte stereotypiska beteenden till. De frigör inte tillräckligt med dopamin. Då börjar man med självskadebeteenden (eller kannibalism hos vissa djurarter, dock inte människan). Att skära sig är ett självskadebeteende.

Om belastningen sedan blir påpass hög att inte ens självskadebeteenden frigör tillräckligt med dopamin, så övergår det till apati. Man blir apatisk. Detta ser man ofta hos krigsflyktingbarn, försöksdjur osv.

Blir belastningen ännu högre därefter så kommer det leda till döden.
Jag ville bara förklara vad självskadebeteenden beror på ur etologisk/psykologisk synvinkel, ifall du eller någon annan är intresserad. Jag ville inte verka okänslig eller på något sätt vara elak, ifall det kan tolkas så.

Jag tycker du borde prata med en psykolog, för att hitta orsaken till att du mår såpass dåligt att du måste skära dig. Jag skar mig själv förut, och vet att det inte går att "bara sluta" som vissa tror. Tycker även du borde berätta för en närstående, om du inte redan gjort det, om du har någon som du tror kommer förstå och stötta dig. Det var det som hjälpte för mig.

Pialinn
2010-07-28 10:29
#4

Sök hjälp!

Ring vårdcentralen nu genast och berätta att du mår dåligt och vill ha hjälp!

Far ej fortare fram än din skyddsängel flyger!

pernillaa
2010-07-28 11:48
#5

Jag har själv skurit mig mycket. Det krävdes att jag fick barn för att jag skulle sluta. Jag VÄGRADE fortsätta med det här beteendet när jag skulle ha barn. Sen har jag inte gjort det sen dess.

Bara för att jag slutade rakt av när jag fick veta att jag var gravid så betyder det inte att det BARA är att sluta rakt av. Jag hade under många års tid försökt trappa ner på skärandet och försökte lära mig att tänka annorlunda och gick i kbt hur länge som helst, inta av den anledningen dock men fick ändå hjälp med allt runt omkring. Det är svårt att sluta. Det svåraste är nog att inte byta ut skärandet mot något annat självskadebeteende. Det är svårt att lära sig leva utan en ångestventil. Men det går!!! =)

Ha en bra dag! // Pernilla

evrekaw
2010-07-28 18:26
#6

Det har redan sagts så mycket klokt här, jag kan bara instämma.

Sök hjälp. En väninna till mig som skar sig fick gå på DBT i 2,5 år och hon har nu slutat skära sig. Hon prisar DBT:n högt.

Hennes enda sorg är alla ärr som misspryder armar och ben. Via landstinget får man inte hjälp att ta bort dem. Ingen försäkring täcker självförvållade ärr…

Man måste gå via den privata vårdsektorn och det är fruktansvärt dyrt….

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Annons:
pernillaa
2010-07-28 21:38
#7

Jag har också mycket ärr. Men när jag bestämde mig för att sluta skära mig så valde jag att visa mina ärr helt öppet för alla och dom som tittade en extra gång gav jag möjlighet att fråga vad som hänt och varför jag hade sånna ärr, sen berättade jag gladeligen kort vad som hade hänt och varför jag gjorde det och så förstod folk. Och alla har accepterat det. Om man bara förklarar och kan stå för den man var tidigare och även visa att man har vuxit sen dess så blir man accepterad ändå. Idag är det ingen som riktigt lägger märke till mina ärr vad jag har sett i alla fall. Mina ärr är jag. En del av min identitet. De är en påminnelse om vad jag har överlevt och tagit mig ifrån. Det är en påminnelse om min inre styrka.

Jag tror inte folk lägger någon vidare notis vid mina ärr just för att jag aldrig utstrålat att jag skäms över dom. Snarare tvärtom.

Klart att dom alltid kommer att synas och att folk alltid då och då kommer reagera över det men det blir lite vad man gör det till också.

Ha en bra dag! // Pernilla

LinaIsabell
2010-07-28 22:05
#8

#7 Precis så gör jag också. Jag har ofta t-shirt eller linnen i skolan, och jag bryr mig inte om dem. Jag är stolt över dem, för de visar min bakrund och vem jag är, för jag har lärt mig mycket och mognat mycket just för att jag mått dåligt.

Förut skämdes jag över dem och tyckte det var synd att de alltid skulle finnas kvar, och de påminde mig om dåligheter, men nu är de en del av mig, och om någon tycker om mig, så får de acceptera att jag har dem och lära sig gilla dem, för jag kommer inte dölja dem.

evrekaw
2010-07-29 01:13
#9

#7 #8 Ni har alldeles rätt. Man ska inte skämmas över sina ärr, däremot blev min väninna ifrågasatt när hon sökte jobb. De undrade över ärren…

Hon blev lätt ställd, visste inte vad hon skulle svara, för hon ville ju ha jobbet och inte bli bemött utifrån vad hon var och gjorde för 3 år sedan…

Så hon säger att hon aldrig mer kommer att gå på anställningsintervju annat än i långärmat. Annars döljer hon inget.

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

[YlvaP]
2010-07-29 08:57
#10

Oj vad modiga ni är som vågar visa era ärr. Jag har inge enorma ärr men jag skäms över dom så större delen av sommaren har jag haft långbyxor på mig om det inte bara varit min familj i närheten. Vet inte om någon tittat för jag har inte tittat på dom. Konstigt nog har mina barn inte frågat om mina små ärr på benen vilket dom annars gör vid minsta lilla sår.

pernillaa
2010-07-29 10:07
#11

Jag fick ett sommarjobb på ett äldreboende för något år sedan. Jag gick dit i långärmat och pratade först litegrann sen tog jag av mig tröjan och frågade själv om det skulle vara ett problem med mina ärr och mina piercingar. För jag tror att det avdramatiserar lite, när man själv tar upp det. Då ser dom mer objektivt på saken. Svaret på min fråga där blev att gamlingarna kanske skulle börja gå på om det, alltså typ säga att så skulle man inte göra och att risken med mina piercingar vore att dom kunde få tag i en i värsta fall så jag blev ombedd att ta ut de piercingar som var störst risk och ha dom ute under arbetsdagen bara. Sen det där med ärren det sa dom att det kommer ju bara påverka dig så känner du att du inte orkar lyssna på gamlingarnas tjat om det så kan du ju ta på dig långärmat.

#10: Min grabb har heller aldrig frågat om mina ärr. Men det är nog för att dom är uppvuxna med dom. Mamma ser ut så bara.

Ha en bra dag! // Pernilla

Pialinn
2010-07-29 10:39
#12

Emmilish!!!!

Jag hoppas du ringde vårdcentralen igår!

Om du inte gjorde det, gör det idag! Du får inte gå och må dåligt längre när det finns hjälp att få, men det är du som måste ta första steget. Ingen annan vet ju hur du mår!

Far ej fortare fram än din skyddsängel flyger!

pernillaa
2010-07-29 11:25
#13

Och även fast någon skulle veta hur du mår och vad du behöver så är det ändå du som måste söka hjälpen. Det är en jobbig kulle att ta sig över men det kommer vara tusen gånger värt allting! Du är värd bättre!

Ha en bra dag! // Pernilla

Annons:
Zaphix
2010-07-29 13:51
#14

Modigt att våga visa ärren, skulle jag aldrig våga. Byxor nedanför knäna och minst trekvartsärm på tröjorna är ett måste, jobbigt på sommaren, men man tänker inte på det i stundens hetta.. :\

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

[YlvaP]
2010-07-29 16:33
#15

Nä precis. Inget man tänker på då när man skär sig.

HannaM
2010-07-29 16:52
#16

Modigt och modigt att visa. Jag har sett det som självklart (vissa situationer undantaget). Det är jag och jag orkar inte lida för min idioti mer än jag redan gjort. Visst finns det dagar då jag inte orkar blickar och tar på mig heltäckande kläder men oftast så är det inget problem för mig.

[YlvaP]
2010-07-29 17:05
#17

Hur har det gått TS?

Upp till toppen
Annons: