Annons:
Etikettakuta-situationer
Läst 3722 ggr
Carran
2010-08-16 13:49

Hopplöst?!

Jag kan inte sitta här och dra hela min sjukdomshistoria för så mycket orkar ingen läsa.

I väldigt korta drag ser det ut så här

Panikångest,tvångstankar,depressioner i hela mitt liv.
Har ätit medicin sedan jag var 12 (är nu 27).
Mitt stora problem är min ständiga oro över de som betyder mest för mig och då främst min sambo.
Jag är helt övertygad om att han ska dö så fort han går utanför dörren. Varje dag han ska till jobbet som är endast en mil bort så har jag en helt fruktansvärd panikångest och tror att han ska försvinna bort från mig. Jag är då tvungen att ringa honom för att se att han är okej.
När jag jobbar vill jag helst att hna ska sitta hemma så att jag vet vart han är.

Innan har jag ändå känt att jag klarat av att leva ett ganska så normalt liv. Men nu är det ohållbart. Min oro styr hela mitt liv. Jag lever verkligen i mitt egna fängelse. Det har till och med gått så långt att jag funderat på att avsluta min 25% anställning för att jag inte klarar av att sköta mitt jobb.

Jag Har gått i Kbt i flera omgångar utan resultat,medicinerat,gruppterapi,samtal, ja det mesta. Psykologerna vet inte vad de ska göra, jag är nog ett hopplöst fall.

Är det någon som känner igen sig i detta, vad ska jag göra, finns det något annat att prova?

Annons:
Aviendha
2010-08-16 16:41
#1

Stackare! Din situation låter helt utmattande.

Jag vill inte tro att det finns hopplösa fall även om det som i din situation inte är enkelt när du redan försökt med olika behandlingar utan större framgång. KBT är ju flaggskeppet många pratar om men det finns ju andra alternativ med. Psykodynamisk beteendeterapi vet jag ibland ges vid ocd och själv går jag i det nu för min depression och ångest. Gestaltterapi kan fungera vid panikångest. EMDR vid depp och ångest och vissa panikkänslor.

Jag ska erkänna att jag inte har så bra koll på vilka former av terapi som finns och ibland kan det ju vara svårt om man uttömt alla möjligheter där man går eftersom personalen kanske bara har kompetens till en viss del av de olika behandlingsmetoderna.

evrekaw
2010-08-16 16:43
#2

Det finns inga hopplösa fall - om du tänker så om dig själv så måste du tänka om. Terapi kan ta många år innan de ger effekt. Gå inte av och till i omgångar - fortsätt enträget tills något händer.

Har det hänt något tidigare där du förlorat någon nära och kär som ligger till grund för detta eller?

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Carran
2010-08-16 23:23
#3

Tack för era svar.

Nej, det har inte hänt något speciellt som gjort att jag känner så här. Jag har alltid haft sådana här attacker. Den första jag kommer ihåg då var jag fyra år och mamma var i affären, jag tyckte det tog för lång tid och fick en panikattack. De har följt med mig hela livet fast det har varit olika saker som utlöst dem.

Det är faktiskt min psykolog som velat avsluta behandlingarna för att han anser att "han inte kan göra mer". Jag vet faktiskt inte vad jag ska tänka eller tycka om det.

HannaM
2010-08-17 17:31
#4

Vet hur det känns… att bli lämnad av vården för att dom inte anser att dom kan göra mer.. För mig var det ett svek som fått mig att aldrig mer kunna lite på dom.

Aviendha
2010-08-17 17:40
#5

När jag blev "lämnad" så fick jag även tips om annat och hjälp dit. För egen del så ser jag det positivt eftersom mitt mål är att bli bättre och om jag bara står och stampar utan ett enda steg frammåt så slösar vi båda bara tid och jag kan gå miste om tid till att må bra. Å andra sidan så var de väldigt noga med att poängtera att det var mitt val, jag hade kunnat fortsätta om jag hade velat. Men jag tror att det faktum att de erbjöd mig något annat var avgörande - utan det så hade det nog känts jobbigare.

Upp till toppen
Annons: