09. Depression/Ångest

Nu svänger det rejält!

2010-06-29 22:44 #0 av: Tangotime

Sen i lördags är jag i sommarstugan med mina föräldrar, min dotter och mina tre hundar. Min man jobbar så han är hemma. I lördags när vi skulle åka hade jag beslutsångesten "allan" och visste varken ut eller in. Tillslut sa Anders bara, -nu åker vi! Och det fungerade för jag släppte allt och bara åkte. Det känndes kanon och hela lördagen var lyckad! Men på kvällen åkte Anders hem igen och jag kännde mig helt off. Precis som en del av mig hade åkt med honom. Jag insåg att han är en stor del i mitt liv och mycket av min energi kommer från honom. Sen har det gått lite upp och ner varje dag. Och i dag så var humöret på topp! Vi skulle i väg och handla och jag frågade om vi inte kunde flytta över Ellas barnstol i deras bil så slapp vi åka i två bilar. Och mamma började direkt tycka att det var ju krångligt för HON visste minsann inte hur den stolen skulle sitta osv. Humöret skönk direkt och jag kännde mig inte vatten värd. Det känndes som dom inte ville ha med mig och det sa jag rakt ut. Men då sa pappa att vi skulle kolla om det gick och jag flyttade den utan några som helst problem. Med gråten i halsen åkte vi i väg och jag kännde mig verkligen som ett extra bihang. Men efter bara några minuter släppte jag det och kännde mig glad igen. Så här har det hållit på! Och nu i eftermiddag så sprang en av mina hundar in i dragstången till husvagnen som står i trädgården och slog upp ett sår i låret. Då ville jag bara lipa!

Jag äter min medicin och allt borde vara frid och fröjd! Vackert väder och 5dagar i sommarstugan med sol, bad och fiske. Kan man bli sån här i perioder pga medicinen eller trots att man äter medicin??

Anmäl
2010-06-29 23:46 #1 av: Bergspuman

Hur länge har du ätit medicinen?

Och visst kan man ha svängningar trots medicinen.

Fullt normala människor får också det.

Jag måste hela tiden komma ihåg att det är inte farligt att bli nedstämd, när jag känner mig sådan. Jag äter min medicin och får inga regelrätta återfall och blir jättesjuk. Men man tappar liksom "minnet" av hur det kändes "förut" när man var deppad och faktiskt återhämtade sig.

Följ med i känslan om du kan. Vad säger den dig? Lev med i den, var snäll mot dig om du är nere, dra fördel av perioder när du är mer uppåt.

Anmäl
2010-06-30 15:46 #2 av: evrekaw

Nu vet jag inte vad du äter för medicin - och inte heller hur länge du har ätit den. Generellt gäller dock 4-6 veckor för full effekt och har önskvärd effekt inte uppnåtts efter den tiden ska man i vissa fall öka dosen eller prova ett annat preparat.

Det här med medicinering är en djungel och ibland kan man få prova flera sorter, mixtra med dosen osv. innan man får ett bra resultat.

Försök att inte ta allt som händer personligt...

Om din mamma är sur behöver inte du ta på dig skulden att vara orsaken för detta...

Det är inte hur man har det - utan hur man tar det...

Lättare sagt än gjort... Men med medicin kan vi komma en viss bit, men det återstår också alltid att man måste jobba med sig själv och sin mosade självkänsla efter en lång tids dåligt mående...

Anmäl
2010-06-30 15:52 #3 av: Tangotime

Jag har ätit medicinen i ca 4månader nu. Jag äter Fluoxetin.

Dagarna nere i stugan har mest varit helt underbara. Men samma sekund jag kliver innanför ytterdörren här hemma så går jag tillbaka till "det tråkiga, deppiga" livet igen. Inte så att jag sitter här och är ledsen! Men jag hamnar vid datorn och har SVÅRT att ta mig för något annat... Jag bara sitter. Väskorna står i hallen och kommer nog bara bli halvt upp packade i dag. Senkommer Anders få spel och ta resten i helgen för att jag inte lyckas ta mig för det... Så surt!

Anmäl
2010-06-30 16:16 #4 av: evrekaw

#3 Det är alltså slut på energi du har... eller? Att det tar emot och känns jobbigt att göra minsta lilla...

Försäk att ta ett steg i taget... Bestäm dig för att göra lite istället för inget alls - och var stolt över det lilla - även om omgivningen gnatar. De förstår inte...

Anmäl
2010-06-30 17:50 #5 av: Tangotime

Ja orken är svår att hitta men framför allt lusten tror jag. Jag är extremt trött men som ex i morgon skulle jag ha spårat med ett par kompisar. Nu är Ville skadad och jag kan inte följa med. Och det känns SKÖNT! Jag har ingen lust även om jag VET att jag skulle tycka det var jätte kul om jag väl kommit i väg. Men jag hade fått åka på mig "egentid" när dottern är på dagis och det är så mycket jag vill hinna med då. Allt rör i hop sig i skallen på mig och det slutar oftast med att jag gör saker halvdant/ofärdigt eller bara blir sittandes! Jag blir tokig! Jag vill kunna bestämma mig för saker, genomföra saker och framför allt kunna njuta! Jag bara KAN inte njuta av beröm för det jag gjort eller min egentid när jag kan göra vad jag vill! Oftast är jag likgilltig även om jag kan känna mig glad och uppåt! Det känns jätte konstigt! Dessutom har jag tappat lusten för att träffa min psykolog. Jag bara orkar inte bry mig och "älta" allt mer. Vill bara stänga av den biten.

Anmäl
2010-06-30 18:28 #6 av: evrekaw

#5 Allt det du beskriver låter som en klassisk depression...

Medicin kan lätta och göra en liten bit. Men... Man måste jobba med sig själv också... Finns det bakomliggande orsaker till att du blev så här deprimerad?'

Jag brukar säga att antidepressiva är bra - men man ska inte enbart äta dem och tro på mirakel... Man behöver en bra psykolog/kurator också att gå till och bena ut sitt liv...

Personligen föredrar jag kuratorerna... Man behöver någon som hjälper en att se sina behov. Någon som hjälper en att se varför man blev så deprimerad... Och sedan hjälp med att förändra det man måste ta tag i...

Detta tar tid - men det är värt det...

Anmäl
2010-06-30 18:35 #7 av: Tangotime

Ja men jag blir galen på detta velande och likgilltigheten! Jag vill verkligen ha energi och en massa kännslor! Jag vill kunna skratta och känna värme för små saker som ett leende från dottern osv. Jag vill kunna känna mig stolt över något jag gjort och vill jag kunna skaka av mig saker som inte har med mig som person att göra utan den som säger sakerna. Nu känns det mesta grått och tråkigt. Jag känner mig dålig som människa och jag kan inte strukturera upp mina egna saker. Jag tar hand om dotterns alla måsten och dagis osv. Men när jag fixat och trixat med allt sånt har jag ingen ork över till mig själv och mina alla måsten...

Anmäl
2010-07-01 01:32 #8 av: evrekaw

Förlåt om jag frågar... För du säger inget om vad din depression bottnar i... Är du utbränd? Har något jobbigt i ditt liv inträffat? Är du olycklig och missnöjd med ditt liv? Har du en diagnos?

Att du är deprimerad och mår pyton med alla dess klassiska ingredienser är uppenbart... Men varför är du deprimerad?

Piller dämpar symtomen men tar inte bort orsaken...

Vet du varför?

Anmäl
2010-07-01 11:41 #9 av: Tangotime

Ok, here we go!

Barndommen var lite av en katastrof. Jag var super kännslig för mycket och blev ledsen och tog åt mig lätt. Jag fick alltid höra att jag inte skulle känna som jag kännde, reagera som jag reagerade och tänka som jag tänkte osv. Alltså var det ju bara fel med mig och jag dög inte som jag var. Detta gjorde ju att jag kännde mig totalt värdelös och uppe på allt detta så blev jag mobbad från 1-6 och ingen gjorde något åt det. Sen har det rullat på med ex en massa skolk på gymnasiet, ett självmord på en fest där jag dagen efter städade upp allt blod osv. Sen har det rullat på med bråkiga pojkvänner, polisanmälningar, föröljelse, elaka chefer, tuffa jobb, plågoandar till grannar, sjuka hundar som måste avlivas osv osv. Här händer det saker hela tiden. Och tillslut orkade jag inte längre.

Anmäl
2010-07-01 17:52 #10 av: evrekaw

#9 Okej! Då kan man i allra högsta grad säga att ditt nuvarande tillstånd i allra högsta grad är orsaksrelaterat.

Detta är positivt faktiskt! Inte för att jag förringar hur illa du helt klart mår - utan för att... Du ska inte ha en diagnos - du är inte en kroniker. Du kan bli helt frisk. Möjligheten finns att du kan må helt bra om några år!

Detta förutsatt att du får en bra teurapeut, psykolog, kurator eller liknande att regelbundet gå och prata, bearbeta och reda ut allt du gått igenom och hur det påverkat dig.

Du har förmodligen liksom många andra, provat detta redan, men inte upplevt att det gett något... Men oavsett hur det är på den här punkten... Fortsätt! För att du får reda ut allt är nycklen till att du sedan ska kunna gå vidare!

Anmäl
2010-07-02 09:20 #11 av: Tangotime

#10 Jag har gått i terapi i omgångar tidigare utan resultat. Men det är först nu som jag provat medicin. Jag kan inget om det här med depressioner osv. Så man kan vara kronisk depprimerad av fysiska orsaker hela livet? Och så kan man som jag verkar vara då bara lite mentalt instabil på grund av en rad olika omständigheter Flört?

Periodvis mår jag bättre men så fort jag får press på mig att gå ut i arbetslivet så kraschar jag! Sist jobbade jag i 8månader sen stog jag på huvet igen! Jag klarar inte av ett vanligt jobb och det stör mig nåt fruktansvärt och jag känner mig arbets skygg när jag inte klarar av att jobba. När jag har ett jobb fixar jag det jätte bra en period, hur jävligt det än kan vara med korkade chefer och jobbiga tider osv så tar jag mig dit och JOBBAR. Men sen tar det helt plötsligt stopp! Och jag blir sjukskriven och ibland uppsagd. Som det är nu har jag inget jobb och iofs blev jag lättad när jag inte kunde vara kvar på mitt gamla jobb efter som jag hatade det! Men jag körde åt idioten i 8månader och det är jag stolt över!

Frågan är hur jag ska ta mig ut i arbetslivet permanent? 

Anmäl
2010-07-02 12:35 #12 av: evrekaw

Sök rätt på Utbrändhet och läs om detta på nätet och berätta vad du känner/tänker när du läst om det...

Jag tror det vore bra om du skaffade en ny samtalskontakt och envisades med att fortsätta med detta. Får man någon man inte känner att det fungerar med har man rätt att byta!

Anmäl
2010-07-02 23:45 #13 av: Tangotime

Jag har precis fått en ny Psykolog som det verkar fungera bra med. Honom har jag bara träffat 4-5 gånger än så vi har inte kommit så långt. Men jag träffade honom i dag och nu är humöret på topp! Jag trampade på en spik för ca 2timmar sen och har jätte ont och sitter med blodigt bandage och ktyckor nu. Men jag är FORTFARANDE positiv! Det ni! Skrattande

Ska läsa om utbrändhet!

Anmäl
2010-07-03 17:25 #14 av: evrekaw

#13 Åh vad bra det låter! Att personkemin funkar med samtalskontakten är A och O för att man ska komma någonstans!

Fortsätt att vara positiv!Skrattande

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.