04. Personliga berättelser

Skriva av mig

2010-06-14 13:49 #0 av: Musiken

Tankte forsoka jobba i forebyggande syfte och vadra ut och reflektera lite innan jag ar helt nere i den svarta gropen. Se om det hjalper. Mitt problem ar ju ofta att jag inte delar mina tankar och kanslor med nagon, utan later dem ata upp mig innifran tills jag inte kan ignorera dem langre.

Iaf sa kanns livet ratt vardelost just nu. Jag har nyss avslutat min utbildning, och ska snart ivag och ta ner mina bilder fran utstallningen. Det officiella slutet. Jag ar nu inte langre student. For forsta gangen i mitt liv. Och det skrammer mig. Samtidigt sa vet jag att jag inte skulle klara av en masters degree, det var kampigt nog bara de har tre aren. Sa nu ar det ut i arbetslivet som galler!

Och skon klammer har. Jag har tva jobb. Ett som servitris pa ett cafe. Jag alskar jobbet i sig och manniskorna jag jobbar med, men jag hatar hur saker och ting fungerar (eller snarare inte fungerar)! Min chef ar som en tva-aring (KAN SJALV!!) och kommer med storsta sannorlikhet att lagga cafeet i konkurs inom ett halvar om han fortsatter som han haller pa nu. Jag skamms over att representera cafeet nar jag jobbar, och aven om jag vet att kunderna inte klagar pa mig som person, sa tar det hart anda.
Mitt andra jobb ar som frilansfotograf for stans flashigaste studio. Mitt jobb ar att fotografera barn, familjer och husdjur. Jobbet i sig ar roligt, om an frustrerande nar det kommer hysteriska barn som skriker, sparkar och slass och pa inga villkorl vill vara med pa bild. Men dar slutar det roliga. Jag far USELT betalt (£20/session. Kunderna betalar £400 for bara fotograferingen, och sen koper de foton for ca £3-700 ocksa). Min kvinnliga chef kanner sig helt klart hotad av mig, och jag tror hon ar svartsjuk pa att hunden foredrar mig framfor henne.
Min manliga chef tror jag ocksa kanner sig hotad, for han har tagit fotona tidigare (han ar inte fotograf) och mina ar - i mitt tycke - battre an hans. Sjalvklart sa maste han peka ut sma detaljer efter varje session som han tycker jag gjorde fel.
Forra veckan hade jag en mardroms-unge att fotografera. Han skrek, grinade och var helt hysterisk och VAGRADE komma nara kameran. Istallet for att ge upp och skicka hem dem sa tog jag mig en extra halvtimme till att forsoka lugna ner honom med tecknade serier, hans favoritmusik och roliga saker pa datorn. Nar han var lugn sa gick han med pa att bli fotograferad, men han VAGRADE ga in i studion, sa jag improviserade och flyttade ut all utrustning i vantrummet och fotograferade honom pa soffan dar. Och trots att jag gjorde allt i min makt for att gora bade kunden och studion nojda sa far jag skit av chefen for att bakgrunden ar brun och inte vit, som den "ska" vara. Men hade jag kunnat gora?! Det ar val battre att ha bilder med brun bakgrund, an ingen bild alls?!

Sen ar det bara livet i allmanhet som ar skit. Brakade med pojkvannen och han vagrade prata med mig igar, och det far mig att bli radd. Far daliga vibbar och det kanns som att vi ar tillbaka i den perioden da vi brakade hela tiden och jag madde sa himla daligt. Vet att det inte ar sa, men kanslorna kommer tillbaka.

Vi flyttar ihop om en manad, och samtidigt som jag ar jatteglad och ser fram emot det jattemycket sa ar jag jattenervos. Vad hander om vi borjar braka hela tiden? Vad hander om vi inte star ut med varandra? Och hur fan ska det ga om det tar slut? Kontraktet for oss bada ar ju pa ett helt ar.. Visserligen kan vi ha separata rum, men vi delar ju fortfarande resten av huset.

Och jag borjar tvivla pa att jag verkligen vill stanna har i UK. Tyckte att det skulle vara en sa himla bra ide tidigare, men nu vet jag inte.. Ville ju stanna for att jag skulle gora nagot med mitt liv, och anda finner jag mig sjalv gorandes PRECIS samma sak som jag skulle ha gjort hemma i Sverige (skaffa lagbetalda jobb som jag vantrivs pa och lata vardagen slapa sig fram i vantan pa nagot battre som aldrig kommer). Enda skillnaden ar att det ar svarare att fa ett jobb oht har pga att jag inte ar brittisk. Dessutom har jag fortfarande inga vanner har. Jag forsoker, men det fungerar liksom inte. Jag saknar mina vanner hemma i Sverige, aven om jag vet att jag knappt skulle se dem om jag flyttade hem heller da de nu ar utspridda over hela landet. Sa egentligen spelar det ingen roll om jag bor har eller dar. Ensam ar och forblir jag.

Sitter ofta och funderar pa vart jag skulle vara lyckligast, och jag far inget svar pa det.. Har har jag fast jobb och bostad och pojkvan - men inte fan ar jag lycklig for det. Flyttar jag hem sa maste jag bo med foraldrarna tills jag hittar jobb och bostad, jag maste ordna nya vaccinationer pa illrarna och skaffa pass till Lars. Jag ar inte lycklig hemma, och tanken pa att flytta hem kanns bara gra. Monoton. Vardelos. Vet att pojkvannen vill flytta till Sverige ocksa, men inte till Avesta. Men vem vet, det kanske blir battre om jag hittar ett bra jobb och flyttar till en annan stad? Men da ar det ju det med vanner igen. Och samtidigt sa funderar jag pa om jag verkligen vill att pojkvannen flyttar med mig om jag aker hem?! Pa ett satt sa kanns det som att det liksom ar MITT liv, och att det skulle hamna i obalans om jag drog med mig England hem pa ett satt. England ar ju England och Sverige ar ju Sverige och jag vet inte om jag vill blanda de tva..

Har tankt aka till Sverige pa semester under sommaren, och da ensam. Vill kanna lite hur det skulle kannas och vill vara hemma utan pojkvannen ett tag. Han har varit med mig de tva senaste gangerna nar jag akt hem, och jag saknar att bara umgas med min familj och vanner utan honom. Kanske far jag en liten spark i rumpan till att satsa lite hardare om jag far lite semester?

Anmäl
2010-06-14 14:33 #1 av: Musiken

Fick nyss mail av chefen pa studion ocksa om att mina exempel pa ramar var i fel storlekar. Nar han gav mig exemplet att utga ifran! Suck!! :(

Och har suttit och kollat igenom vanners bilder hemma ocksa och kanner bara NEJ NEJ NEJ. Jag vill inte tillbaka. Jag vill inte bli fast i smastadslivet och skaffa sunkig lagenhet, hund och barn med en gammal klasskompis och jobba pa Ahlens!

Och jag sitter och jamfor mitt liv med resten fran universitetet och de drar ivag till Amerika, London, Australien, aven bara till Newcaste, och jag sitter kvar har och ruttnar! Men jag vill inte till London, jag vill inte till Newcastle, jag vill inte till Amerika, jag vill inte till Australien.. Kanske Edinburgh skulle vara trevligt, men da maste jag hitta jobb och bostad igen och lamna pojkvannen bakom mig. Och jag kan inte pasta att jag tror pa att jag skulle palla ett langdistansforhallande. Sa da flyttar jag ifran det enda som jag egentligen har...

Anmäl
2010-06-14 14:41 #2 av: Bergspuman

Var hör du mest hemma? Var vill du ha dina bopålar?

Och sedan är du ju bara typ 22.

Måste du bestämma dig bums för om du ska ha Svensson-liv eller glassa runt och globetrotta ett tag?

Livet är inte alltid att bestämma sig tvärt och sedan följa den linjen utan undantag och undanmanövrar.

Livet är ofta ... att växla in på stickspår. Kolla en ny tågstation. Byta till första klasskupé. Hoppa in ett tag i restaurangvagnen. Åka museijärnväg. Sitta ett tag på Grand Central Station på hippaste caféet. Tränga sig in i en proppfull familjevagn. Sitta och tjura på tågtoan. Allt detta gör det till en spännande tågresa!

Nu verkar det som om du lagt in växeln för stationen Bo Ihop, och då tycker jag du ska ge det en chans. Ett tag i alla fall!

Det ÄR skrämmande att helt plötsligt dela säng, säte och vardag med en annan människa som man visserligen känner väl, men ändå inte vet så mycket om. Men ta det för vad det är. Du vet om dina och hans dåliga sidor och möjliga problem. Ge det en chans.

Anmäl
2010-06-14 14:48 #3 av: Musiken

Jadu.. Jag hor nog hemma i Sverige. Det ar dar jag vill bo och rota mig, men inte just nu.. Och inte i hemstaden..

Visst behover jag inte bestamma mig nu, absolut inte, men just nu kanner jag att jag inte vill vara nagonstans riktigt.. Men du har nog ratt, jag ar vid Bo Ihop nu, och det blir nog bra. Och blir det inte bra... sa kan jag ju faktiskt dra vidare. Tankte att jag nog fixar vaccination och pass at illrarna i forebyggande syfte. Sa att om det faller sa kan jag flytta hem med kort varsel.

Anmäl
2010-06-14 15:54 #4 av: Musiken

Och inte blev dagen battre nu heller.. Sitter i skolan och vantar pa att spacklet i vaggarna ska torka. Tog ner mina bilder fran utstallningen idag. Hade aven tva bocker som jag visade upp och upptackte nyss att nagon gjort ett hal rakt igenom ena boken!! Fran parm till parm. Mitt i.

Dessutom hade vi portratt av oss hangandes i korridoren sa att folk visste vem som gjort vad. Fina bilder. Och nagon har roat sig med att rispa in en Hitler-mustach pa min bild. Bara min bild.

Visst forstar jag att alla kanske inte tycker om mina bilder, de ar ju om ett amne som en del kanner ganska starkt emot (dogging), men de behover val inte forstora min bok och min bild bara for det? Rynkar på näsan Var ju flera av mina klasskompisar som hade vad som skulle kunna klassas som ren och skar porr pa vaggarna, och inte fan fick de sina saker forstorda...

Anmäl
2010-06-14 18:35 #5 av: [Tassy]

Har bara skumläst nu, men reagerar ändå ganska starkt. Det känns som om du klänger dig fast vid UK, jobb och pojkvän för att det är det enda du har? Inte för att du trivs i landet, inte för att du trivs på jobbet, inte för att du älskar din pojkvän.

Du skriver att du inte ens vet om du vill ta med pojkvännen om du flyttar in till sverige, för det är dit "hemma"? Men... älskar du honom verkligen när du tänker så? Jag tror inte det. Jag tror du blundar stenhårt och försöker tvinga dig att lyckas här i livet.

Jag ser en skyhög ribba, stenhårda krav som du har ställt på dig själv. Börja i den änden. Sänk dina krav på dig och ditt liv. Våga andas och vara fri.

Du verkar vara en person som vill ut och UPPTÄCKA! LEVA! Men du har skapat dig ett fängelse där borta! Rynkar på näsan

Har jag fel?

*styrkekram*


Anmäl
2010-06-14 19:55 #6 av: Musiken

Oj.. Du satte mig helt pa pottan dar Tassy. Har aldrig tankt sa.. eller vantat mig ett sant svar.

Pa ett satt sa klanger jag mig nog fast.. for jag har ingen aning om vart jag ska ta vagen forutom har. Har tankt hela dagen och jag kanner att jag kan inte aka hem. Jag ar inte lycklig hemma. Iofs sa ar jag inte lycklig har heller, men jag tror att anledningen for att jag stannar ar for att jag slipper pressen fran min familj har. Jag behover inte dela med mig av mina bekymmer och hur jag mar. Jag behover inte svetsa fast den dar masken. Och jag tror att de mar battre av att jag bor har ocksa. Visst saknar de mig, och jag saknar dem, men jag vet hur ledsen, irriterad och frustrerad min mamma blir nar jag mar daligt, och jag tycker inte att det ar ratt av mig att komma hem och begara mat och husrum, samt tynga dem med problem som de inte behover ha. Och jag far sa daligt samvete av att leva av dem. Och jag far fruktansvart daligt samvete och mar annu samre nar jag inte orkar umgas utan hellre sitter inlast pa mitt rum eller spenderar hela dagen utomhus. Det ar otacksamt av mig, men jag kan inte hjalpa det, och jag vill inte att de ska kanna att jag inte alskar dem bara for att jag inte orkar umgas eller prata.

Jag trivs inte har, och jag trivs inte med jobbet, men jag kan inte se vart jag skulle trivas heller.. Ang pojkvannen sa alskar jag honom.. men det ar komplicerat. Det ar inte det att inte vill ha honom med mig, utan det ar mer hur jag kanner att mitt sa trygga, invanda och "alltid samma"-liv forandras nar han ar med mig. Jag ser Sverige som en trygg famn jag alltid kan komma tillbaka till, och fa kanna mig som om jag vore 8 ar igen och krypa upp hos mamma nar livet blir for jobbigt. Nar han ar med sa forandras min trygga famn. Allting maste anpassas. Spraket, det sociala umganget, familjen och min trygghet. Det som alltid varit precis likadant under hela mitt liv ar inte likadant langre. Jag gar inte pa promenad, pratar svenska och koper glass med vaninnorna, utan vi mots och fikar med vara respektive och alla pratar engelska. Sma saker som ar en del av en helt normal utveckling nar folk borjar stadga sig lite mer, men som gor att jag kanner mig lite otrygg och stressad.
Det ar likadant har. Jag vill helst inte ha mina foraldrar och vanner pa besok, for de ror runt i mitt liv har. Saker andras och maste anpassas och jag tycker inte om det. For mig sa ar livet i England livet i England, och livet i Sverige ar livet i Sverige. Borjar man blanda sa blir det forvirrat, ostrukturerat och otryggt. Mina invanda monster och vanor slas ur balans.

Dock ar det ju inte omojligt att han kan bli en helt naturlig del av Livet i Sverige, men da tror jag att det ar viktigt for mig att inte mellanlanda hemma forst, utan bygga ett nytt liv, t.ex. Livet i Goteborg, pa en gang. Borja om fran borjan liksom med en blank canvas dar jag inte har ett rotat liv an. Da tror jag att det skulle vara lattare att ha med honom, om jag inte behover kompromissa och forsoka fa honom att passa in som en puzzel-bit i ett redan lagt puzzel.

Och jag har krav pa mig sjalv.. Men de ar mest att bara leva just nu.. Ha pengar till mat och hyra. Forsoka vara glad. Hogre an sa orkar jag inte ens tanka pa just nu. Men det ar val det med att forsoka vara glad som faller mig och jag funderar pa vad jag egentligen behover gora for att kanna sa. Jag stressar over mina val och "tank om...." har blivit nagot slags mantra som rusar runt runt runt i huvudet, hela dagen, varje dag. Jag letar febrilt efter ett tecken pa att jag gor ratt val, eller pa att jag borde gora ett annat val. Och jag forsoker fa grepp om vad som faktiskt gor mig glad. Och jag vet inte.. Just nu vill jag garna tro att det skulle gora mig glad att stanna har, for jag vill bo med pojkvannen, men stressen over jobb och pengar och det standiga "tank om...." gor att jag inte kan slappna av och ens forsoka gladjas at det.

tack, kram

Anmäl
2010-06-14 21:32 #7 av: Musiken

For att fortydliga lite ocksa ang. Sverige-flytt: skulle vi flytta tillsammans till en ny stad (helst ganska langt bort fran "hemma" sa att det inte paverkar for mycket) sa skulle det vara sa mycket enklare att bygga upp nagonting fran scratch som innebar tva-sprakighet osv. Och da skulle jag inte behova traffa familjen lika ofta heller, vilket skulle vara skont, men anda ha dem inom pendlingsavstand, vilket ocksa ar skont. Hemma sa ar allt liksom redan lagt pa plats. Var sak har sin plats. Puzzlet ar fullt och alla bitar anvanda.

Borjar man om fran borjan sa ar det lattare att forma slutresultatet, och han blir inte nagot som maste "passas in", utan en byggsten. Jag har valdigt svart att blanda saker som ar inrotade. Skulle t.ex. jattegarna umgas med mina jobbarkompisar privat, men da blir det fel.. Jobb-livet och fritiden ar tva skiljda saker och ska inte blandas.

Dock sa ar Sverige-flytt tillsammans med honom inte mojligt forrens om 3 ar da han ar klar med sin utbildning (sa vida han inte hoppar av eller byter universitet till ett svenskt), sa det ar ju ingenting jag behover stressa over nu.. Blir det flytt inom den narmsta tiden sa blir det sjalv, och da som absolut sista utvag da jag som sagt inte ser hur jag skulle kunna ma battre av att flytta hem.

:)

Anmäl
2010-06-15 15:16 #8 av: [Tassy]

Bah, satt hela kvällen igår och försökte posta ett svar men nätet bara bråkade så till slut gav jag upp Obestämd

Jag skrev i runda slängar att jag har varit i en väldigt liknande situation som dig, så jag känner igen mig väldigt och utgick ifrån hur jag själv tänkte.

Det viktiga är att du funderar så objektivt som möjligt på din nuvarande situation och det verkar du göra också Glad så det blir nog bra!

Jag ville bara visa/vinkla det lite annorlunda.

 

Angående ditt förhållande så menade jag förresten inte att säga att du inte älskar honom, utan vad jag mer menade var om det är det förhållande du verkligen vill ha, resten av livet. Menade inte att ifrågasätta din/eran kärlek, utan vill bara väcka tankar hos dig själv så du tänker till Glad


Anmäl
2010-06-15 16:53 #9 av: Musiken

Jag forstod vad du menade :) Var en ny vinkel som jag faktiskt inte tankt pa sjalv, och den stammer ju faktiskt ganska bra :)

Anmäl
2010-06-15 17:01 #10 av: [Tassy]

tack Skrattande


Anmäl
2010-06-20 19:20 #11 av: evrekaw

Få pojkvännen att passa in i ett pussel du redan lagt???

Kan du utveckla den metaforen tack...Obestämd

Är det han som inte passar in i det liv du skulle vilja ha eller du som inte passar in i det du tror att han vill ha eller???

Anmäl
2010-06-20 23:36 #12 av: Musiken

Nej jag vet inte riktigt hur jag ska forklara.. Det ar bara det att jag har svart for att ta in nya saker som inte varit dar innan... Samma med familjen som kommer och halsar pa har i UK. Det kanns fel.. Min vardag och struktur blir fel. Jag har mina invanda monster och mitt liv, och att ta in nagot utifran blir liksom fel.. Han passar liksom inte in i ett redan etablerat och invant monster hemma i Avesta.

Anmäl
2010-06-21 17:26 #13 av: evrekaw

Men... men. Jag får inte ihop ekvationen...

Du är du - oavsett plats.

Pojkvännen är pojkvännen - oavsett plats.

Er relation är densamma - oavsett plats.

Det är bara geografi... Vart du än reser i världen har du likt fullt dig själv - ditt samma gamla jag i släptåg. Samma gäller din pojkvän... Så vad spelar UK, Sverige eller stad för roll?

Man kan för en kort tid fly sina invanda mönster genom geografisk förflyttning... Men ditt samma gamla vanliga jag kommer att komma ikapp dig rätt snart...

Redan etablerade mönster i Avesta säger du... Är det han som inte kan passa in eller du som inte riktigt törs eller kan släppa in honom i den världen? Obestämd

Anmäl
2010-06-21 18:06 #14 av: [Tassy]

En del människor, bland annat bokstavsfolk till exempel har andra behov av mönster och vanor som ibland är svåra att förstå sig på.


Anmäl
2010-06-21 18:26 #15 av: evrekaw

#14 Är fullt insatt i det Tassy... Ungdomar med särskillda behov är vad mitt arbete till stor del består av.

Det är först när man lärt känna och insett sina behov, mönster, vanor, hinder, svårigheter osv. som man kan komma vidare och lära sig hantera dessa... Jag vet att den dagen man kan sätta ord på och precisera sin egen problematik fullt ut - den dagen har man tagit ett jättekliv frammåt!Glad

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.