Så känner jag från och till, då brukar det vara dags att plocka fram minnet av mina sessioner med min samtalsterapeut och gråta ut ordentligt, det brukar hjälpa, försök se vad det lilla barnet inuti känner, där finns vägen till livsenergi och i bästa fall läkning.

#1: Tack för svaret.

Ja.. Det är väl det man borde göra. Ska till terapeuten på onsdag iaf så får jjag väl se hur det går..

Jag har ofta perioder då jag bara finns men inte lever. Då känslor som ångest och tårar inte ens kan komma fram. Då jag inte känner någonting över huvud taget.

Då sover jag bara. Sover och sover och sover. Äter när någon anna gör mat, annars är det omöjligt.
Jag lägger inte märke till de små sakerna som kan bli stora. Jag ser ingenting. Allt är bara grått och mörkt.
Vid dessa tidpunkter så är jag död inom mig.

Och även annars, så känner jag mig ofta apatisk. Jag orkar ingenting, jag vill ingenting. Ser ingen mening med något och låter bara dagarna gå.

Depressionen är inte lätt. Och ibland så kommer den över en som en stor svart våg och klubbar en till marken där man sen blir liggande.

"Skönt" att nån känner igen sig.

Mat är inte alls lätt att få i sig, dock still stor del pga. en medicin som ger det som bieffekt. Levt på fil och flingor senaste veckan, känner lite näringsbrist..

Sover gör jag dock inte, eller jo emellanvaven sover jag mer än fyra-fem timmar per natt iaf..

Nä, depression är verkligen ett helvete. Men det går upp och ned för mig iaf.

Idag har dock varit en okej dag, umgåtts med mamma och pappa och då känns det lite bättre iaf.

känner igen mig jätte mycket av det du skrivit.

Jag har så länge jag kan minnas haft svårt att känna känslor, och jag trodde faktiskt ett tag att jag inte kunde känna känslor, att jag var en psykopat.

Har börjat en intensiv samtals terapi som kallas ISTDP, och nu börjar jag känna igen, sakta med säkert, och jag vet nu att jag har jätte många känslor, men jag tolkar dom fel och vet inte varför jag känner som jag gör och då får jag massor av ångest istället. men med hjälp av tarapi så börjar jag även förstå känslorna och jag går därifrån med kunskapen och styrkan att kunna reda ut ångesten och bearbeta den både under tarapin och utanför.

Hoppas att du hittar tillbaka till dina känslor snart och att du blir "levande" igen.

Att känna sig avstängd och i ett "vacuum" är så urtypiskt för en depression. Jag förstår att du mår väldigt dåligt.

Känner igen alla symtom. Så där hade jag det när jag var som sämst. Låg liksom ett filter mellan mig och omvärlden. Jag kände inget annat än ångest, nedstämdhet, meningslöshet.

Däremot kände jag inte att jag ville dö. Bara att jag ville ha mitt liv tillbaks.

Jag tycker du kontaktar din läkare och säger att du har en försämring. För så här kan du inte ha det, det är inget liv, precis som du säger.

#6: Vad bra att du hittat en terapiform som fungerar för dig, riktigt skönt.

Även ångest är en känsla, även om det är sjukt jobbigt så känner du då i alla fall, du är levande! :)

#7: Det svänger lite för mig som tur är, natten var riktigt jobbig, men nu på¨dagen känns det okej. Försöker göra så mycket som möjligt, prata med människor för att känna att jag lever.
Det går, jag fungerar, men jag känner inget. Idag är jag inte nedstämd som jag brukar, utan det är verkligen ingenting. Så just idag mår jag inte dåligt, utan jag mår inte alls.

Nu avvaktar jag mest, känns som jag bara väntar på att livet ska börja igen. Kan inte göra annat, men ska ta upp det med terapeuten och höra vad hon säger.

Flummar till det lite och lägger in en dikt jag skrev häromdagen:

Ett avbrott från livet, en ensam paus. utan att världen knackar på

Liksom aporna i statyn, jag varken ser, hör eller pratar

Inga tankar snurrar, motorvägen har stannat av, och tystnaden återstår

Melankolin har lämnat mig, skönt kan man tycka, men ingen glädje har tagit dess plats

_Jag känner mig som ett måndagsexemplar
som de missat ge känslor,
allt de kommit ihåg att tilsätta
är tyvärr en hög med apati
_

Har din terapeut sagt något om orsaken till din depression? Alltså om den är kemiskt eller känslomässigt orsakad?

Är den kemisk behöver du kanske medicin inledningsvis för att bryta den. Är den orsakad av känslor och t.ex. dålig självkänsla kommer terapin att hjälpa.

Mina depressioner har samtliga varit orsakade av låg självkänsla, extremt låg självkänsla. Nu är det snart tio år sedan jag började gå hos min fantastiska psykiater och nu har jag inte depresssioner längre.

Men det har varit ett långt, svårt och asjobbigt arbete att komma hit. jag har kombinerat min terapi med en rad olika alternativa medtoder och idag mår jag enormt mycket bättre.

Hoppas att du hittar det som är rätt för just dig!

Lycka till!

#9: Äter medicin, Voxra. Ätit serotoninhöjande medcin i flera år innan jag började med Voxra utan resultat. Voxra fungerade bra första halvåret, men nu är jag nere igen. Men vet inte hur det skulle vara utan Voxran, så den kanske fungerar? Ingen aning längre.
Äter högsta dosen, så öka på är inget alternativ.

De diagnostiserade mig med depression och social fobi, mycket hänger nog samman med den sociala fobin. Har dessutom ADHD, vilket lägger en grund för att väldigt lätt bli utbränd.. Så utbrändhet är nog en del av det.
Men sedan är jag en instabil person i allmänhet, ligger i släkten.

Får KBT, och det är min grej. Känns som det börjar fungera, men går tillbaka ett steg innan jag hoppar fram två, och nu har jag väl hamnat tillbaka ett steg antar jag.
Gillar KBT'n för att den är så praktiskt tillämpningsbar, hoppas på att det fungerar i längden bara.

Hur jobbade du med din psykiatriker? Vanlig samtalsterapi?

#10 Vi jobbade lite olika, först av allt fick jag jobba med avslappning/meditation då jag var enormt upp i varv, sov inte, åt inte och hade skyhögt blodtryck. Så samtalade vi och en period målade jag och en bildterapeut tolkade bilderna.

Jag hade fantastisk terapeut som var öppen för att testa alla möjliga saker och uppmuntrade mig att göra annat på sidan av med, som intuitiv massage osv vilket hjälpte mig jättemycket!

#11: Oj, låter ju jättebra. Vilken tur för dig att du hittade en så engagerad psykiatriker!

Har fått mycket hjälp av shiatsu (kinesisk medicin i massageform, typ..) förut, dock ingen möjlighet till det nu. Har endel obalans i systemet som visar sig i depressioner. Gått till en TCM'are (Traditional chinese medicin) för detta också och fått hjälp via akupunktur och koppning. Försöker även börja med Chi Gung (rörlig meditation) igen för att få upp min energi och närvaro, men mindre lätt att finna kraft till det. Men jag kämpar för jag vet att det till slut hjälper.

Så jag försöker verkligen göra saker på sidan om KBT'n, men det handlar väl i slutändan om att ha kraft nog att genomföra det också.

Vad är inuitiv massage?

#12 Ja jag har haft en förunderlig tur!

Så klok du är som jobbar med olika saker parallellt. Man ska inte bara orka utan ha råd med!

Intuitiv massage är en massör som masserar intuitivt där man har blockeringar orsakade av känslor. Första gången jag gick grät jag i två timmar isträck… jag kunde inte gråta vid den tiden så det var lite av en chock och som en islossning. Rekommenderas varmt.

Jag har även gått på kinesiologi, resan-terapi, andlig kirurgi (eller Instant release therapy som det heter nu) samt akupunktur, zonterapi, örtterapi mm kanonbra metoder alltihop!

#13: Intuitiv massage lät ju spännande. ska se om det finns någon utövare i stan.

Har haft turen att mitt ex utbildade sig till shiatsu-terapeut, så mest av honom jag fått shiatsu-behandlingar. Men nu är det ett ex som sagt. :)
Chi Gung är något jag lärt mig tidigare, så det är nåt jag jobbar med hemma. Bra att få användning av gamla kunskaper man samlat på sig.

Men tack för alla tips, verkligen  något jag ska ha i åtanke.

Planerat att boka kraniosakral-terapi i veckan, bara haft henne ute till hästen tidigare, men det borde ju kunna göra lika gott på mig med. Har lite spänningar att lossa på så..

#14 Ja det har jag fått med och det är kanonbehandling!

känner precis lika som du! det är så himla jobbigt att liksom existera i kroppen men vara död inombords…. det gör att man inte kan leva ens, bara att kroppen finns. som en docka. som man kan se på men inte prata med. jag känner mig som en docka. kan lika gärna döda min kropp också…. men jag tänker fortsätta kämpa, fast…

tänk på att det kommer bli bra! för det kommer de. allting blir bra tillslut och är det inte bra så är det inte slut än! sköt om dig så gott du kan, kram