Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 4146 ggr
Tangotime
6/3/10, 9:23 AM

Orkar jag ett barn till?

Jag har just nu en utmattningsdepression och en "vanlig" depression som grundar sig i min barndom. Jag äter antidep som verkar fungera ganska bra. Min största rädsla är att gå ut i arbetslivet igen. Detta på grund av div saker som hänt. Det är dock INTE detta som gör att jag är sugen på ett till barn. Jag kan tänka mig att endel tror att jag vill ha fler barn för att få vara hemma. Så är det inte, jag är sjukskriven och annars arbetslös så för den sakens skull har jag ingen panik. Men min man kom hem här om dagen och sa att han funderat på det och var lite sugen.Och jag har ju velat ha en till sen Ella kom! Så jag blev ju jätte glad. Samtidigt börjar ju allt snurra i skallen. Klarar jag av ett barn till? Orkar jag? Jag har tre hundar också :-)

Nu vet jag att ni givetvis inte kan säga kanske varken eller efter som ni inte vet axakt hur mycket jag orkar och hur jag mår osv. Men ett barn till är viktigt för mig,likaså att det inte blir för många år mellan barnen. Ella blir 2år snart. Trots att jag vissa dagar mår väldigt dåligt så tycker både jag och andra att jag är en väldigt bra mamma. Jag skulle aldrig låta något gå ut över Ella, hon är min ögonsten och jag skulle ge mitt liv för henne utan att tveka.

Hur tänker ni? Är det någon som blivit gravid "mitt i" en depression? Hur fungerade det? Skulle ni göra om det om ni fick eller skulle ni avråda andra från att göra det?

Annons:
kerstinjo
6/3/10, 10:14 AM
#1

Min tanke är att det bara finns en enda person, som kan svara på det. Du själv naturligtvis!

Så jag kan varken råda eller avråda.

 Kerstin 

 

Tangotime
6/3/10, 11:12 AM
#2

Jag önskar att jag föddes med en instruktions bok i handen! Jag velar jätte mycket och vill ju verkligen att allt ska fungera om vi skaffar ett barn till. Samtidigt är jag lite rädd för att det ska bli för mycket. Men det kan ju lika gärna få mig att må bättre. Eller? Snälla…. ett litet råd? Glad Hur ska jag komma fram till hur vi ska göra då? Vad ska jag tänka på? Ska jag väga positivt mot negativt eller bara "köra på" efter som jag ändå vill ha ett barn till? Tror jag velar sönder snart!

NaimaG
6/3/10, 4:39 PM
#3

Jag har inga barn och valt att aldrig ha just pga mina funktionshinder som gör att jag aldrig skulle klara av det. Tänk så här skulle du klara av Ella gånger två, skulle du klara det ifall Ella hade en tvilling?

Eftersom jag inte har några barn så blir mina djur mina barn och jag frågar mig alltid ifall jag skulle klara ett till djur men eftersom min kärlek mot djur är större än min oro så vet jag att jag klarar det (har fyra djur just nu). Det du kan göra är att tänka dig in i hur det skulle vara att ha två barn och tänka över både positiva och negativa saker för att sedan ställa de mot varandra.

Tangotime
6/3/10, 5:33 PM
#4

Fy vad svårt! Tur att jag inte behöver bestämma mig i dag Flört

Hawknestgrove
6/4/10, 6:10 PM
#5

ja, bara det, att du ifrågasätter det själv gör ju att du kanske borde vänta…..

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

isa
6/5/10, 10:53 PM
#6

#5 Bra där!

Annons:
Tangotime
6/6/10, 11:59 AM
#7

#5 Fast varför då? Är det inte ganska naturligt att fundera och vända och vrida på saker och ting inför ett så stort beslut? Bara för att man funderar behöver väl inte det betyda att det skulle gå åt skogen om jag valde att skaffa ett barn till nu? Snarare så att det skulle fungera bättre för att det är väl igenom tänkt?

Hawknestgrove
6/6/10, 1:55 PM
#8

Förlåt min åsikt, den är helt personlig, men barn är inga försökskaniner eler plåster på sår. MAn kan inte reparera ett trasigt förhållande med ett barn, du blir då rakt inte piggare av ett barn till. OCh varför ha tätt mellan barnen? De kommer ju att hur som helst anpassa sig till varandra oavsett ålder. Din dotter kommer oavsett hur gammal hon är när barnet kommer, tycka att lillasyskonet är pest och pina i en period av sitt liv. Det kan du aldrig komma ifrån. Likaså att hon kommer att älska det.  För det är väl inte så, att du funderar på att skaffa fler barn av  ekonomiska skäl? JUst en mentaliteten ser jag hos många, inget jobb, osäkerhet med a-kassa, Äh, va f*n vi  gör en unge till…. JAg säger inte att du är sån, men jag ser alltför många såna….. OCh jag tycker synd om de barnen.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Tangotime
6/6/10, 4:07 PM
#9

#8 Plåster på sår?? Eh, du läser mellan rader som inte finns! Sen har vi inget trasigt förhållande som vi ska reparera med fler barn, vad sjutton fick du det från? Jag har väl heller inte trott att jag skulle bli PIGGARE av ett barn till? Och ja, varför ha tätt mellan barnen? Det är MIN åsikt, jag vill inte att det ska vara för många år mellan mina barn. Och NEJ vi skaffar inte barn för att säkra vår inkomst! Det trodde jag att jag gjort klart i första inlägget? Trisst med så mycket fördommar. Känns som du tycker att jag skulle vara en sämre mamma för att jag lever med en depression. Men i själva verket tror jag inte att jag hade varit en lika bra mamma om jag inte hade den bakgrunden jag har! Jag ser också alldeles för ofta folk som skaffar barn av fel anledningar och det ÄR synd om vissa barn. Men snälla, sätt inte in mig i det facket utan att känna mig, för än så länge har alla bara på pekat hur bra föräldrar Ella har..

Emelie-E
6/6/10, 8:19 PM
#10

Jag har samma tankar som snurrar i min skalle. Har gjort i många månader nu. Men den enda skillnaden mellan oss är att jag redan är gravid.

Jag tvekar, jag vänder ut och in på allt. Jag har negativa tankar. Men det är bara normalt! Ett barn är något stort. Och man vet aldrig hur det kommer att bli.

Man kan må jättebra och ha allt klart för sig när man blir med barn och sen när man sen står där med bebisen så är allt upp och ner och man klarar ingenting.
Därför kan det lika väl bli tvärtom. Att man mår dåligt, och har gjort det i många år och när man äntligen får hålla bebis i famnen, så förändras allt. All ork man inte trodde fanns finns helt plötsligt. Alla tvivel man har haft kan bli som bortblåsta. Och man börjar leva igen.

Som så många säger. Rätt tidpunkt för att skaffa barn kanske aldrig dyker upp. Vad har man då gått och väntat på, när man vet att man vill ha barn?
Man kan klara saker fast man mår dåligt! Och ett barn är ingen negativ sak. Jag är rätt säker på att jag, med mitt barn, kommer att klara det allra mesta. För det är sån naturen är. En mamma gör allt för  sitt barn.

Hawknestgrove
6/6/10, 8:30 PM
#11

se där, du tog åt dig direkt. Bara för att jag säger att det förekommer, så försvarar du dig med näbbar och klor. MEn Ok, då har du ju bestämt dig, så varför frågar du? Du ville höra åsikter, nu fick du min. OCh jag tycker INTe att man ska skaffa sig barn om man är inne i en depression. Nånsin hört talas om graviditets och förlossningspsykoser? JAg har sett det senare på nära håll, två gånger  med jättefina mammor som varit lugna och harmoniska. Än en gång, varför skaffar du barn? För din eller barnets skull? Tänk igenom det en gång och tänk igen om det hundra till. Vi lever tack och lov i en sån tid, att vi kan välja . Det kunde man inte för 60-70 år sen. Var tacksam för det!

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Hawknestgrove
6/6/10, 8:31 PM
#12

OCh en sak till, medicineringen… HUr går den ihop med foster?

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Emelie-E
6/6/10, 8:37 PM
#13

#12 Vet inte vem du frågar, men i och med att jag är gravid, så svarar jag.
Jag slutade med min medicin så fort jag fick reda på att jag var gravid. För det var en sån medicin som inte var helt bra att ta när man är gravid.

Och för mig har det funkat jättebra att sluta. Jag har haft det otroligt jobbigt i snart två månader med allt med min man, men det enda jag kan se är en ljus framtid.
Så jag klarar mig jättebra utan medicin. Jag mår bättre nu än vad jag någonsin har gjort under dessa år med depressioner.
Trots allt som hänt.
Jag känner ett lugn inom mig och ser bara positivt på allt.

Annons:
Hawknestgrove
6/6/10, 8:38 PM
#14

#13 nej jag frågade inte dig utan Ts. som skriver att hon går på antidepressiva.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Emelie-E
6/6/10, 8:40 PM
#15

Okej. Men nu fick du även svar från en som har slutat med antidepressiva pga graviditet. Och som det har funkat bra för.

Hawknestgrove
6/6/10, 8:45 PM
#16

ja och jag anser, att ställer man sig frågande, så ska man vänta.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Zaphix
6/6/10, 8:54 PM
#17

Det är inte så smart att skaffa barn när man är deprimerad, nu vet jag inte hur deprimerad du är är det snarare dystemi än djup depression ligger ju saker i ett annat läge.

Men är det en ordentlig depression så skulle jag välja att avstå, för både din egen och barnets skull. Är man deprimerad har man nog med att ta hand om sig själv, och då skaffa ett till barn som kräver massa tid och energi kan det inte sluta bra.

Men är det dystemi så är det en annan sak, man bör nog ta tag i det innan man skaffar barn, men det fungerar nog bättre då än under en rejäl depression. Men inte en ultimat situation..

Och du är sjukskriven för att du inte klarar av att arbeta pga. psykiska orsaker, om du inte orkar ett arbete åtta timmar om dagen, hur ska du orka ett till barn 24 timmar om dygnet?

Jag är skeptisk för jag ser folk skaffa barn till höger och vänster utan att själv må bra, eller ha råd med barn. Och det gör mig ledsen.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

nilocin
6/6/10, 8:56 PM
#18

Såklart skulle du orka ett barn till, när du väl fick det. Frågan är istället om nu är det mest passande tillfället, eller om du skulle må bättre av att vänta ett tag. Tills du var ur din depression för att kunna vara lycklig själv, innan ni skaffar ett barn som vill ha av lyckan..

Det känner du såklart bäst själv. Jag känner dig inte och kan egentligen inte ge några bra råd, men förhoppningsvis en tankeställare Glad

Hawknestgrove
6/6/10, 9:04 PM
#19

Tänk dig, att du sitter i din bil och ska svänga vänster. Chansar du och kastar dig ut? KAnske om du har en bil som är snabb som attan och säkert kan komma före alla andra som ligger och trycker på vägen. MEn om du är medveten om, att din bil inte är värsta muskelpaketet, så stannar du en liten stund till, så du tryggt kan svänga ut på vägen.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

nilocin
6/6/10, 9:20 PM
#20

Ska väl kanske tillägga att det jag menade med att du såklart skulle orka ett barn till är för att kärleken till ett barn (när allt går som det ska (för att undvika föreläsningar om förlossningsdeppressioner osv) ) övervinner allt och mammor är starkare är de själva kan inse.

Hoppas du kommer till ett bra beslut så småningom, både för dig, din partner och eventuella barnet. Glad

Annons:
Tangotime
6/7/10, 11:00 AM
#21

#11 se där, du tog åt dig direkt. Bara för att jag säger att det förekommer, så försvarar du dig med näbbar och klor. Så för att jag försvarar mig så "har du rätt"? Lite konstigt men ok.

MEn Ok, då har du ju bestämt dig, så varför frågar du? Jag har väl inte bestämt mig? Var står det?Du ville höra åsikter, nu fick du min. Ja jag ville höra åsikter, men det finns ju många sätt att säga sin åsikt på eller hur.

OCh jag tycker INTe att man ska skaffa sig barn om man är inne i en depression. Nånsin hört talas om graviditets och förlossningspsykoser? Okej, det är din personliga åsikt och det respekterar jag. Och ja jag har hört talas om dessa. Jag var deprimerad när jag fick första barnet. Det har fungerat jätte bra och jag har kunnat "dela" på mitt mående när det gäller henne. Jag har kunnat lägga positiv energi på henne och inget annat.

JAg har sett det senare på nära håll, två gånger  med jättefina mammor som varit lugna och harmoniska. Det kan drabba vem som helst,men det antar jag att du vet.

Än en gång, varför skaffar du barn? För din eller barnets skull? Man skaffar väl ALLTID barn för sin egen skull???? Vilken fråga.

OCh en sak till, medicineringen… HUr går den ihop med foster? Jag slutar, trappar ner eller byter medicin. Svårare än så är det inte.

#18 Såklart skulle du orka ett barn till, när du väl fick det. Frågan är istället om nu är det mest passande tillfället, eller om du skulle må bättre av att vänta ett tag. Tills du var ur din depression för att kunna vara lycklig själv, innan ni skaffar ett barn som vill ha av lyckan.. Jag är snart 30år och "passande tillfälle" visst, det kan vara mer eller mindre passande. Men under mina sista 10år har inget tillfälle kännts så där jätte passande. Dottern kom till av en olycka och det gick jätte bra. I efterhand så här känns det som det inte kunde kommer mer passande. Hade vi däremot väntat på att det hade kännts sådär passande så kanske vi väntat fortfarande. Hur man kommer må efter att ha fått barn nr 2 kan man ju aldrig veta innan. Inte ens om livet leker och man är jätte lycklig. Jag vet ju hur det är att få barn i en depression och jag vet att det har fått mig att börja ta tag i det på ett annat sätt för att Ella ska få växa upp i en glad och lycklig familj. Och vi ÄR lyckliga och har jätte skoj och roligt ihop så visst delar vi glädjen! Jag är inte så djupt deprimerad så jag inte kan ta hand om mig själv!

Det känner du såklart bäst själv. Jag känner dig inte och kan egentligen inte ge några bra råd, men förhoppningsvis en tankeställare Glad  Och det tackar jag för!

#16 ja och jag anser, att ställer man sig frågande, så ska man vänta. Hm, men det är väl aldrig fel att fundera och fråga sig själv om det är det man vill och vara säker på att man fixar det oavsett i vilken situation man är i, innan man skaffar något så STORT som barn är? Jag tycker det snarare är ett tecken på sundhet och att man tar sitt ansvar genom att fundera innan man gör något av det här slaget!

#17 Det är inte så smart att skaffa barn när man är deprimerad, nu vet jag inte hur deprimerad du är är det snarare dystemi än djup depression ligger ju saker i ett annat läge. Precis. Jag är inte djupt deprimerad och jag tar hand om min dotter utan problem. Vi har en jätte bra relation och jag ger allt för henne. Jag är uppmärksam och har stenkoll på vad som händer i hennes liv och vad hon har för egna behov osv. Jag intresserar mig i barnuppfostran och vad som händer på dagis. Jag skulle vända mig ut och in för att han ska ha det så bra det bara går! Det är också hon som är anledningen till att jag mår så pass bra som jag gör nu. Utan henne hade jag inte orkat/sett anledning till att ta tag i mina bekymmer och göra något åt dom.

Men är det en ordentlig depression så skulle jag välja att avstå, för både din egen och barnets skull. Är man deprimerad har man nog med att ta hand om sig själv, och då skaffa ett till barn som kräver massa tid och energi kan det inte sluta bra. Det beror nog på hur man är som person. Jag var mer deprimerad när jag blev gravid med Ella och kunde inte ta mig för någonting. Bara satt. Men när hon kom började jag leva igen och beslutade mig för att hon ska ha en glad och positiv mamma som mår bra och det jobbar jag på för fullt med! Och än så länge har det gått jätte bra faktiskt! Visst har jag varit mer nere i några perioder. Men det är när jag inte umgås med Ella så mycket. När vi hittar på saker dagligen så kännslivet lättare att leva.

Och du är sjukskriven för att du inte klarar av att arbeta pga. psykiska orsaker, om du inte orkar ett arbete åtta timmar om dagen, hur ska du orka ett till barn 24 timmar om dygnet? Det går inte att jämföra. Fysiskt har jag inga problem att jobba! När jag körde lastbil jobbade jag mellan 40-60timmar/veckan. Sen har jag ju redan en dotter så jag vet ju att jag klarar av ett barn dygnet runt. Sen är man ju inte direkt ENSAM om att skaffa barn Flört

Jag är skeptisk för jag ser folk skaffa barn till höger och vänster utan att själv må bra, eller ha råd med barn. Och det gör mig ledsen. "Skaffar barn till höger och vänster" är för mig folk som skaffar barn för att dom inte har något bättre för sig. Sen tycker jag att det är att dömma människor man inte VET något om. Fördommar helt enkelt.  Sen måste jag säga att man är inte en bättre förälder för att man har pengar och mår bra! Lika lite som man skulle vara sämre som förälder för att man mår dåligt eller har det lite tuffare ekonomiskt. Allt är individuellt!

En fd kompis till mig mår bra och har jobb osv. Hus och allt det där… Hon är nu gravid med sin tredje och hon skulle inte ens ha ETT barn! Hon bryr sig inte om dom, intresserar sig inte för dom alls. När dom leker står hon och röker och tittar knappt på dom. Dom gör allt för att få hennes uppmärksamhet och det har gått så långt att tösen "ramlar" ner från bord,välter stolar osv för att få en kram av mamma. Men inte ens DÅ reagerar mamman utan blir bara sur för att "ungarna" är så "vilda och dumma"…..

Det är lätt att dömma folk snabbt. Ja, jag ville ha lite råd, men döm mig inte utan att känna mig.

Zaphix
6/7/10, 11:23 AM
#22

#21: Men för mig är det självklart att man är en bättre förälder om man själv mår bra, hur ska man annars kunna vidarebefodra trygghet och glädje till sitt barn, om man själv inte har det?
Och man är en bättre förälder om man funderar på innan man skaffar barn hur man ska kunna ställa fram mat på bordet åt det, istället för att komma på efteråt att man nog inte hade ekonomin till det ändå..
Men om man däremot redan gjort det och kommit fram till att ens ekonomi är nog och tänkt över allt, då är det ju en annan sak om oförutsägbara händelser kommer och förstör. Det kan man inte förutse innan.

Att må bra är alltså inget måste för att vara förälder, men en förutsättning för att kunna ge sitt barn en bra och trygg grund i livet, anser jag. Barn känner ju av allt, hur väl man försöker dölja sitt mående för dom.

Angående din kompis, hur vet du att denne mår bra?
Det låter som hon inte orkar med, att hon inte har energi nog att se efter sina barn. Men visst, hon kanske inte borde ha blivit förälder, det vet inte jag.

Men att fundera på att skaffa ett till barn, ett till enormt ansvar som tar upp sjukt mycket tid och energi, men inte ha ork nog till ett arbete. Det kanske inte är så smart.
Drar en liknelse till vad mamma ofta sa när jag var liten "Orkar du inte äta maten så orkar du ju inte efterrätten heller", för hur gärna man än vill så har man ingen efterrättsmagsäck som aldrig blir full.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Tangotime
6/7/10, 11:44 AM
#23

#22 Men för mig är det självklart att man är en bättre förälder om man själv mår bra, hur ska man annars kunna vidarebefodra trygghet och glädje till sitt barn, om man själv inte har det? Det är väl inget som säger att man inte har trygghet och glädje för att man är inne i en depression?

Och man är en bättre förälder om man funderar på innan man skaffar barn hur man ska kunna ställa fram mat på bordet åt det, istället för att komma på efteråt att man nog inte hade ekonomin till det ändå..Det är ju precis det jag menar. Att man tar sitt ansvar om man tänker efter före! Och med dålig ekonomi menar jag inte att man inte har råd att ge sina barn mat… Men man kanske inte har råd med märkeskläder och semeter resor osv.

Men om man däremot redan gjort det och kommit fram till att ens ekonomi är nog och tänkt över allt, då är det ju en annan sak om oförutsägbara händelser kommer och förstör. Det kan man inte förutse innan. Och det här handlade inte om min ekonomi för den är det inget större fel på, så jag vet inte riktigt varför just det ekonomiska togs upp från första början.

Att må bra är alltså inget måste för att vara förälder, men en förutsättning för att kunna ge sitt barn en bra och trygg grund i livet, anser jag. Barn känner ju av allt, hur väl man försöker dölja sitt mående för dom. Ja barnen känner av mycket ja. Men det betyder väl inte att dom skulle må dåligt av det? Allt beror ju på hur dåligt föräldern mår och hur man hanterar det. När jag känner att jag inte riktigt orkar med allt som har med mat och blöjbyten osv så har jag en man och Ella en pappa som tar över. Jag får ofta beröm bådeav psykolog, bvc, dagis men även av vänner och bekanta att Ella är en så otroligt glad tjej och att vi är så tajta och har det så bra. Så jag ser faktiskt inte problemet.

Angående din kompis, hur vet du att denne mår bra? Det låter som hon inte orkar med, att hon inte har energi nog att se efter sina barn. Men visst, hon kanske inte borde ha blivit förälder, det vet inte jag. Jag har kännt henne länge och hon är inte deprimerad. Bara en renodlad dålig förälder. Ointresserad helt enkelt.

Men att fundera på att skaffa ett till barn, ett till enormt ansvar som tar upp sjukt mycket tid och energi, men inte ha ork nog till ett arbete. Det kanske inte är så smart. Men vad vet du om min arbetssituation? Jag är inte sjukskriven för att jag inte ORKAR jobba.

Drar en liknelse till vad mamma ofta sa när jag var liten "Orkar du inte äta maten så orkar du ju inte efterrätten heller", för hur gärna man än vill så har man ingen efterrättsmagsäck som aldrig blir full. Dålig liknelse som inte stämmer Flört

Förresten, har du barn själv?

kerstinjo
6/7/10, 12:30 PM
#24

Jag påminner om inlägget Kommunicera på nätet.

 Kerstin 

 

Zaphix
6/7/10, 3:23 PM
#25

#23: Och där kom frågan jag är så van vid, "Har du barn själv?".. Nej, det har jag inte, men jag är ändå insatt i föräldrarrollen och hur barnen ser på saker.

Det är väl inget som säger att man inte har trygghet och glädje för att man är inne i en depression?

Att inte känna glädje är en del av diagnoskriterierna för depression och som deprimerad är man ofta rätt instabil och det är svårt att ge trygghet när mman själv är instabil.

Men nä, nu ger jag mig. Har talat om min åsikt och jag blir alltid så hetsig i diskussioner, leder ingen vart alltså. :)

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Hoppfull
6/7/10, 5:28 PM
#26

Jag har fått depressioner i samband med alla mina tre graviditeter/förlossningar och jag kan säga att om det gällde mig och jag fick välja skulle jag aldrig sätta ett barn till världen under de omständigheterna.

Nu utgår jag givetvis ifrån mig och mina erfarenheter, men när jag har varit deprimerad har min ork inte ens räckt till mig fullt ut, att ge mig ordentlig mat, sömn, gå ut ibland, duscha osv för att inte tala om att vara glad och skratta och roligt, så självklart har jag varit otillräcklig som mamma under den tiden. Barnen har visserligen varit väl omhändertagna med mat och annan omsorg men min ork och mitt tålamod som förälder fanns ju aldrig där.

Du skriver att din dotter är två år, du kan ju med lugn vänta åtminstone två år till innan nästan barn behöver födas.

Alltså, om det gällde mig skulle jag säga avvakta minst 1,5 år och se hur du mår då. Njut istället av den dotter du redan har och vet att nästa barn hinns med med råge.

Lycka till!

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

Hawknestgrove
6/7/10, 5:34 PM
#27

#26 där fick vi bra svar tyckte jag. Och Ok du närmar dig 30, biologiska klockan, tick tick tick, är det den som hetsar dig?

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Annons:
Tangotime
6/7/10, 6:56 PM
#28

Nej jag har ingen panik för att min "klocka tickar". Och jag har inte funderat på att bli gravid just precis NU heller men jag har ju tankar om det och om jag bestämmer mig för ett barn till nu blir det kanske en graviditet till vintern våren. Jag är en planerare och tänker på saker och ting länge innan jag gör nåt av det. Så även om jag funderar på hur jag ska göra just nu betyder inte det att vi tänkt sätta igång nu i veckan Obestämd 

#26 Om du fått depressioner efter varje barn och säger att du inte skulle göra om det så säger du ju emot dig själv. Du har ju uppenbarligen "utsatt" 3 barn för denna hänsynslösa och fullständigt egoistiska handling genom att bli gravid tre gånger med depression som följd. Eller? Jag har ju förklarat att jag klarar lätt att ta hand om mig själv, dottern, tre hundar och vårt hem utan att gå på knäna. Jag njuter av dottern varje dag och vill utöka familjen med ett syskon till Ella. Är det sååå fel? Huvudsaken är väl att barnen får det bra? Jag är trygg i mig själv och ger min dotter en trygg tillvaro. Jag kan inte förklara hur det fungerar, men när det gäller mitt privata liv är en del kaos. Men vad gäller mitt liv med dottern så är det helt bra! Kanske någon som pluggat psykologi kan förklara det där, för jag kan inte det.

Strunt samma. Jag tänker inte sitta här och bli ledsen för att människor som inte känner mig antyder att jag är en dålig mamma eller att jag skulle vara en sämre människa om jag skaffade ett till barn fast jag är inne i en depression. Jag hade velat ha lite råd och min uppfattning av många av era svar känns som fördommar. Jag vet att ni inte har alla fakta och att det är svårt att veta allt, men det är ju inte så svårt att fråga om det är något man vill ha svar på innan man dömmer någon. Ja ja, valet är ju upp till mig och jag vet att jag inte är en sämre mamma pga att jag inte mår så himla jätte bra jämt. Kanske är det till och med så att jag är bättre förälder än många andra just för att jag har den erfarenheten jag har bakåt i livet. Men den vet ju ni inte så mycket om. Ändå dömmer ni mig.

Hoppfull
6/7/10, 8:32 PM
#29

#28 Tror nog att du dömde mitt inlägg ganska hårt och totalt felaktigt! Och din bedömning av mitt mammaskap var väl inte så där väldigt empatiskt får jag nog säga, tråkigt att läsa.

Sannolikheten för att man får depression mer än en gång i samband med förlossning är väldigt liten nämligen! Så när det hade hänt första gången borde det inte ha hänt igen. Dessutom var kunskapen väldigt begränsad då och eftersom jag är en sådan "tapper" människa som biter ihop så var det nog ingen, inte ens jag själv, som begrep att det var just deprimerad jag var.

MEN hade någon talat om för mig innan att det skulle bli så igen hade jag aldrig gjort det och jag skulle aldrig ens kommit på tanken själv mitt under en depression.

Dina tolkningar av att någon skulle tycka att du är en dålig mamma är ju faktiskt helt och hållet dina egna. Som jag noggrant påpekade så beskrev jag MINA upplevelser och erfarenheter och att JAG aldrig skulle utsätta mig för det igen, eller ev. barn. Mitt förslag var att vänta ett tag tills du mår bättre och din lilla är lite större, inget annat.

Sedan är det du själv som bett om råd och åsikter, och om du på fullt allvar trodde att de flesta skulle råda någon mitt under en depression att skaffa fler barn så tänkte du uppenbarligen fel.

Men du kanske inte lider av depression av den formen jag och andra här tror? För när man är riktigt deprimerad handlar dagarna om att ta sig igenom dem, ofta äter man inte, man sover inte, man orkar inte duscha och hålla sig själv okej man är ganska apatisk. Man gråter dagligen och funderar över om man ens ska fortsätta leva och hur det i så fall ska gå till…

Och om du betänker att det är så gemeneman tolkar depression så kanske det inte är så konstigt att vi avråder dig?

Behöver du en medmänniska att prata med? Känner du dig ensam?

Titta in här medmanniska.net och se om det är något för dig.

kerstinjo
6/7/10, 9:02 PM
#30

Att du över huvud taget ställer dig frågan måste bero på att du känner dig osäker på om det är rätt tillfälle eller inte.

Varför inte kontakta behandlande läkare om du är tveksam?

Däremot så avråder jag dig bestämt, när jag läser att du har tre hundar! Hundar kräver mycket motion och aktivering.

Tänk dig att det är två barn som måste kläs på och tas med ut när hundarna ska ut. Ett av barnen kanske sover, men måste ändå tas upp för att hundarna måste ut.

Tre hundar och två småbarn är ett jättejobb!

 Kerstin 

 

Tangotime
6/8/10, 8:51 AM
#31

Hundarna är inget bekymmer. Jag är som sagt inte ensamstående. Har hjälp med hundarna om jag skulle behöva. Dessutom blir det ju vad man gör det till! Ser man bara problem blir det klart det!

nyborjare08
6/9/10, 7:17 PM
#32

Hmm… jag har läst en del av tråden (dock inte alla de långa inläggen) och mitt intryck är att du redan har bestämt dig och vill egentligen ha godkännande av ditt val, inte råd inför valet.

 

 

Hawknestgrove
6/9/10, 7:47 PM
#33

Ja det var därför jag tog liknelsen med att köra ut på en hårt trafikderad väg och svänga vänster. Antingen  litar man till fullo på sitt fordon, och vet att man klarar det. Eller så väntar man till det är klart och svänger ut tryggt. eller, så  svänger man höger, kör tillbaka en bit tills man kommer till en fyrvägskorsning, kör rakt över den och  svänger höger.

Du ville ha råd och tips och vi har ju inte sagt till dig att du inte ska. MEn som i en rättegång, råder minsta tvivel….. Sen ligger det väldigt mycket i det där vad du har för depression. Som #29 skriver, är man riktigt deprimerad, så är ju ärligt talat sex inte så där väldigt eggande för någon av parterna… OCh Kerstin har också väldigt rätt. tre hundar, två småbarn, du har ju inte hjälp 24 timmar om dygnet i två-tre års tid?

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

kerstinjo
6/9/10, 8:05 PM
#34

#31 Jag är bara realistisk och tänker på att även hundarna behöver sin motion och sin aktivering.

Det räcker med att ett av barnen blir sjukt, vad gör man då med hundarna? Släpar ut ett sjukt barn?

Även om du inte är ensamstående så har din make ett arbete, eller hur?

Hur gör du om en av hundarna blir magsjuk och behöver gå ut stup i kvarten?

Det är inga problem jag målar upp, det är vardagen!

 Kerstin 

 

Annons:
Tangotime
6/10/10, 9:09 AM
#35

#34 Jag har haft hund i ganska många år nu (18år). Så jag vet precis vad det innebär. Jag bor i villa med normalstor trädgård. Skulle en hund bli magsjuk går det utan problem att bara släppa ut den i trädgården utan att själv gå ut just då. Jag har dessutom min mormor och morfar i närheten som hjälper till om det kör ihop sig. Dom är hemma på dagarna och tar gärna ut hundarna eller kommer och tar Ella (som det är nu då) om jag måste göra något utan henne, ex gå ut med hundarna om hon är sjuk.

Så jo, enligt mig blir det vad man gör det till. Ser man bara problemen så är det klart att det bara blir jobbigt!

Upp till toppen
Annons: